Skrivet av: Sudden | 2010/01/09

Så var det förr – telefoner, tabeller, radiorör, båtar m m

På mitt datorskrivbord har flutit upp bilder och dokument. Jag har även rotat i skåp och lådor för att få ordning på mina minnen. Det blir bara mer och mer av någon anledning, men snart kommer väl en barmhärtig glömska.

Det var annorlunda förr. Vi som är över 50 minns väl att det inte alltid funnits transistorer. Radioapparater tog något tiotal sekunder (?) på sig att komma igång. Det glödde och blev varmt från radiorören. Här är ett kopplingsschema som min radiointresserade far ritade en gång. Han byggde den förstås och den lilla träboxen med en tygfront gjorde god tjänst många år i mitt första egna hem:

”Televerkskrabban” och de linjerade eller rutade blocken är jag uppvuxen med.

Bilden och följande bilder är klickbara.

En stor sak för televerket (och därmed min far) var telefonnätets automatisering. Om all telefontrafik skulle ha behövt kopplas manuellt, skulle alla landets kvinnor behövts som telefonister. Ungefär. Vid sådana helger då lusten att ringa blev stor samtidigt som telefonisterna ville vara lediga gavs uppmaningar att avstå från samtal; en uppmaning som man inte hör idag:

Nedanstående skylt såg jag för bara några få år sedan svåråtkomligt (beklagar den dåliga bilden) skyddad högt uppe på en husvägg i centrala London. Njut av det artigt sirliga språket, att jämföras med det mer burdust hotfulla tilltalet på ett visst SFF underforum:

(Texten lyder: IF ANY CHILD IS SEEN DISFIGURING THESE WALLS BY CHALKING OR WRITING, THE POLICE WILL BE COMMUNICATED WITH BY TELEPHONE/BY ORDER. Man kan undra varför varningen bara gällde barn – eller kanske inte ändå. Och vem är det som ringer. En svunnen tid.)

En gång fanns inte fickräknare utan man fick slå i tabeller över matematiska funktioner för exempelvis sinus eller logaritmen i sitt räknande. Här ett jämförande exempel på logaritmtabeller:

Det kallar jag tabellbiteri. Interpolationshjälp genom de röda siffrorna i ELFYMA-tabellen nederst.

Fritidsbåtar var inte så vanliga för 70 år sedan. Nedan ett montage av två bilder från Gålö, där F 2 höll till under beredskapen med bl a sina Heinkel T 2 spanings/torpedplan att begrunda.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Sudden,

    Thanks again for the wonderful article. It brought back memories from when I went to school in Sweden and used the very logarithm tables you have displayed. I remember being very impressed by this vast step forward in the learning my mathematics. Later on we advanced to the slide rule, which if I am not wrong, is based on the logarithm tables. I still have my first slide rule and it is, in fact, sitting in front of me on my desk as I am writing this. Moving on in life I advanced to the abacus. Quite a fascinating tool considering its simple design.

    I continued my higher technical education in Australia. At the end on the year we had a math test and I asked if we were allowed to use the slide rule. The answer to this was a very firm NO. So, I asked if an Abacus was allowed and I was told that this was quite all right. I am not quite sure if my teacher was familiar with the Abacus but having been told that it was allowed I brought and used it during the test. I did all right even if the teacher spent some considerable time watching me and my pushing of the beads up ad down the stems.

    Later, living in Hong Kong where the Abacus was commonly used in the offices I got in very well with the Chinese when they found that I could handle one. Except they were ten times faster that me.

    It was also in Hong Kong that I bought my first electronic calculator. It could manage the four basic calculations and HAD ONE MEMORY! I proudly brought this calculator to the office only to be beaten hands down by the Chinese using their Abacus (Abacuses or Abacusi may also be used as the plural) solving mathematical problems.

    You are quite right commenting on the elegance previously used in the English language. I stayed at the Royal Hotel at Woburn Place, Russell Square in London in 1955. Having checked in one was given a small card giving the basic information about the services provided. The last paragraph reads:

    ‘Guests not entirely satisfied with their room, or the service, will greatly oblige by at once mentioning same to the Management’.

    Those were the days.

    Gilla

  2. Hej Lars!
    Ja det var tider det. Minns när jag började min militära bana att en furir gjorde affär genom att hyra ut små radioapparater på alla logement.
    Telefonaffischerna minner mig om när jag jobbade i Norge 1973 då de ännu inte automatiserat telefonnätet utan tvingade en att beställa via en telefonist. På norska skulle siffrorna anges så 37132 hette syv o tredve en to og tredve.
    Visst är det elegant att säga The Police will be commuted with istf vi ringer polisen.
    Jag ryser än idag när jag tänker på tabellerna du nämner. Sinus och cosinus och allt vad de hette hade jag svårt för.
    Det var inte bättre förr
    hej då.

    Gilla

  3. Hej,

    inte fanns det någon ljuvare doft än den från gamla rörbestyckade radioapparater. Och ingenstans var doften ljuvligare än på kustradiostationen Göteborg Radio utanför Kungsbacka där min far var telegrafist. När doften kompletterades av ljud av morsesignaler och fjärran radiosamtal kunde jag som barn inte känna större salighet. Eftersom mina besök därute vanligen skedde när vi hade vår vecka i personalklubbens stuga intill, kom också känslan av sommar och sol till.

    Hälsningar från
    Lars Henriksson
    som precis nu fylldes av häftiga nostalgiska känslor.
    Lika bra jag drar till med det här: SIC TRANSIT GLORIA MUNDI

    Gilla

  4. Hej igen,

    nu tillbaka till flygande farkoster. Vill gärna veta något mer. Jag har i alla fall kommit så här långt själv:

    Handlingen rör sig kring en flygande farkost. Den är en av tusen likadana byggda som hade en längd av 16 000 fot och en bredd av 3 000 fot. De innehöll 4000 rum, förmodligen inklusive den stora hall där 10 000 personer fick plats. Spacedäck med plexiglashuvar. Tillverkad av vitmetall målad i lysfärg. Man ger en hastighetsuppgift – på 20 år hinner en sådan farkost färdas 16 timmars ljusväg.

    Innehåller en slags superdator som har stora fysiska dimensioner. Datorn används dock inte för navigation, övervakning och annat som är vanligt nu för tiden. Istället fångar den upp händelser i tid och rum som den sedan återutsänder, dock utan att riktigt precisera var och när. Dess intelligens är så stor att den börjat vidareutveckla sig själv. Den har då fått en mer och mer känslomässig sida, vilket gör att den så småningom till allmän bestörtning förstör sig själv. Den pallar inte för trycket av de otäcka världshändelserna.

    Det finns många notabla personer ombord. Den jag känner mest sympati för är den kvinnliga piloten och matematikgeniet Isagel. Befälhavaren ombord, Chefone, är dock en mycket osympatisk person med blodbesudlade händer från tidigare politisk verksamhet. Eftersom man hade en stor mängd passagerare hade man ett eget ED (Entertainment Department). Högkomikern Sandron, som dock avled i förtid, var en av de mest kända när det gällde underhållning.

    Denna flygande farkost gör i början av berättelsen en rutinstart. Efter många olyckor under pionjäråren har nu säkerheten blivit mycket hög. Man börjar med att farkosten stängs och en siren ger signal för fältutstigning enligt känd rutin och gyrospinern börjar bogsera den uppåt emot zenits ljus där magnetrinerna som häver fältets styrka snart signalerar läge noll. Fältavlösning sker. Sedan gyreras man utan varje störning bort från Jorden. Det är en en rutinstart utan äventyr; alltså en vanlig gyromatisk fältavlösning.

    Men trots all säkerhet kan ju incidenter inträffa. Man blir tvungna att nödgira för att inte kollidera med (den hittills okända) asteroiden Hondo. Det hjälpte inte att de sedan lade sig på kurvan ICE-tolv i Magdalenafältets yttre ring eftersom man mötte stora mängder partiklar från meteorsvärmen Leoniderna. Saba-aggregatet och en del annat maskineri skadades av meteorerna. Sedan gick det som det gick.

    Men då är frågan – vad just denna farkost hade för individnamn.

    Gilla

  5. Det låter som Aniara. Harry Martinssons Aniara, alltså. Han hittade ju på alla möjliga, tramsiga beteckningar på saker och ting, ”Gondoldern” t.ex. Vad det nu var.

    Gilla

    • Hej K!

      Jag gissar att Harry tänkte på ”gondol” ett ord som för många är förknippat med luftfarkoster som ballonger och luftskepp.

      Stockholmare tänker förstås på restaurant Gondolen vid Katarinahissen, vars uppbyggnad är lätt och luftig som hos ett luftskepp. Se denna fina bild från invigningen 1935 på

      Läs mer på Ballongfederationens minnesmärkesförtecknings sida http://www.ballong.org/drupal/node/36

      Jag minns hur oerhört omtalat detta verk av Harry Martinson/Karl-Birger Blomdahl var vid premiären som opera 1959. Man kan läsa mer om Martinsons diktverk på http://www.harrymartinson.org/Doris/Doris%209%202006.pdf och bl a lära sig att texten finns översatt till esperanto av en skotte, f d RAF-pilot förresten.

      Kanske 150 meter från restaurang Gondolen ligger Mosebacke och där finns ett annat minnesmärke. Kapten Rolla stod bara på en liten plattform han och något gick snett som vi vet. Se http://www.ballong.org/drupal/files/shared/Minnesmarken/Bilder/rolla-fasad.jpg

      Sudden

      Gilla

    • En uppfattning om Martinsons språk och uppfunna facktermer i ”Aniara” kan man få här: http://svea.elte.hu/skandin/digilib/martinson_aniara.pdf .

      Tja, säger jag som sällan uppskattar lyrik men man måste ju uppskatta ett redigt försök.

      Jag kommer att tänka på vår senaste akademiledamot Lotta Lotass som i sin bok ”Aerodynamiska tal” i skönlitterär form återger händelser ur flygets historia. Ibland blir det ganska fritt, och det är därför rätt skoj att testa sitt flyghistoriska kunnande för att finna ut vad hon utgått ifrån för händelse/person. En av berättelserna är avgjort förlagd till hennes barndoms Mockfjärd (jag har studerat kartan men känner annars ej trakten) och jag undrade då om hon kanske tänkte på Hugo Sundstedt eller fantiserade mer fritt. (Vet ej om han kom dit på sin turné i Dalarna.)

      En kuriositet är att Lotta Lotass har en text som till en del är en bearbetning av en av Joe Baughers texter om B-29 (eller B-50) på http://home.att.net/~jbaugher2/b29.html. Med ytterst små korrigeringar (borttagning av viss ”flygteknikjargong”) blir det skönlitteratur. Vilket väl säger en del även om Baughers förmåga att skriva.

      (Denna text kring Lotass är en putsning av ett SFF forum-inlägg i april 2007.)

      Sudden

      Gilla

  6. Jag kommer faktiskt ihåg all uppståndelse i samband med premiären på Aniara, trots att jag bara var tretton år vid tillfället. Jag kan, till nöds, uppskatta viss poesi, men Harry Martinssons hemsnickrade fackuttryck gillar jag definitivt inte. Själva idén är väl inte så tokig, kanske ett urval människor, i en framtid, tvingas bege sig till Mars då Tellus inte längre kommer att vara beboelig. Men att hela rasket skulle få mjukvarufel och segla iväg ut mot oändligheten tvivlar jag på. 🙂

    Gilla

  7. Spännande att både läsa inlägget och kommentarerna. Vilken sannslös teknikutveckling!

    Gilla

  8. Läste DN-journalisten Michael Winiarskis blogg där han i sitt senaste inlägger beskriver hur oerhört krångligt det kan vara att i USA göra saker som i Sverige är en baggis. Han får givetvis mothugg i kommentarerna.

    (”Byråkrati” finns överallt. Kommer att tänka på engelska kolleger vars arbetsplats flyttades från Bryssel till Genève och som berättat om hisnande upplevelser av schweizisk förvaltning. Bl a tjänstemän som kom hem och t o m kollade vad böcker de hade i sin bokhylla hemma.)

    Han nämner bl a att det förekommer checkar i USA fortfarande. Jag minns att när sådana introducerades för ”löntagare” på 60-talet (var det väl?) tyckte jag det var flott, modernt och inte minst amerikanskt. Det hade man ju sett på film. Men de försvann snabbt, fast jag använde nog mina checkar så länge jag hanterade mitt postgirokonto pappersvägen tills för kanske 7 år sedan. (På den tiden kunde man lätt hålla koll på saldon; jag brukade balansera kontot på en krona när. I dag med alla autogireringar och annat vet man ju inte var pengarna för ögonblicket befinner sig. Ibland kommer pengarna fram innnan de lämnat ”sändande” konto. Man ser ju också numera hur banken ”tjuvhåller” på pengarna.)

    Winiarskis blogginlägg finns på http://www.dn.se/blogg/varldenbloggen?skribent=221 (Nja, det var nog http://www.dn.se/blogg/varldenbloggen/2010/01/12/usa-ett-land-i-tredje-varlden-5773/ jag avsåg./Tillägg 2013-03-24)

    Han berättar primärt om att han vill kunna ringa hem till Sverige. Om detta har Torsten Ehrenmark, som var utrikesreporter på några notabla ställen i världen, berättat i TELE nr 2-3 år 1972, ett praktnummer av denna televerkstidskrift som gavs ut när hela Sverige var automatiserat. Ehrenmark berättar här om de fördelar och finesser (och förtret för alla del) som fanns med det manuella systemet. En tidningsreporter har ju ofta litet speciella krav och behov, och då kan en telefonist vara bra.

    Se http://larssundin.ownit.nu/Ehrenmark.jpg

    Sudden

    Gilla

  9. Detta inlägg är kanske att svära i kyrkan med tanke på Lasses bakgrund. Men jag som är uppfödd på 60 och 70 talen har inte bara ljusa minnen av Televerket. Jag minns en ibland ganska arrogant kundtjänst, hur rigid man var på vissa områden – att bara sätta in ett extra jack krävde montör, ägde inte Televerket telefonerna också? Bara godkända telefoner fick användas. Minns också en granne som var Televerksmontör som tycktes kunna ta hur långa lunchpauser i hemmet som helst. Prissättningen. Hade inte Comviq kommit hade priserna på mobiltrafik legat högt i flera år i onödan.

    Allt det här skapade en bild som inte bara var positiv. Men ändå är det mindre än 12 månader sedan jag klippte sista bandet med Telia. Sa upp fasta telefonen och ringer nu via bredband. Inte samma kvalite och när bredbandet krånglar så fungerar inte telefonen. Men med mobilens intåg kändes ett avslut ändå inte allt för riskabelt.

    Jag inser att min vy är mycket begränsad. Televerket har gjort enormt mycket bra som utveckling av växlar och mobila system och säkert massor som jag inte har en susning om så jag kan förstå om inlägget känns orättvist och fel. Men tror många 60 och 70 talister kan känna det samma.

    Gilla

  10. Det var ju absolut förbjudet att ansluta andra telefonapparater till telefonnätet än dem som Televerket/Telia tillhandahöll med risk för att telefonnätet eljest kunde skadas, sas det. Att montera ett extrajack var ju närmast att jämnställa med högförräderi. Var det, förresten, inte Carl Bildt som ”torskade” i tullen med otillåtna telefonapparater i bagaget? Sedan for tappen ur tunnan och vem som helst kunde ”tatta kabel” därhemma så mycket han orkade och vilka telefonapparater som helst kunde anslutas utan någon risk för några skador på telefonnätet. Hade vi tidigare styrts av galna och onödiga bestämmelser eller hade telefonnätet modifierats för att klara ”vad skit som helst” i telefonapparatväg? Vem vet? 🙂

    Gilla

  11. Det som ”K” så¨livfullt beskriver är också mina minnesbilder. Misstanken är väl rätt stor att man utnyttjade sin position?

    Gilla

  12. Jovisst har Hans A och K. rätt.

    Att sedan Winiarski och Ehrenmark vinklar sin framställning för att nå effekt är ju självklart. Ehrenmarks passage om att när de promenerat hem till sin New York-våning, stod redan telefoninstallatörerna där och väntade, var särskilt slagkraftig emedan man i Stockholm kanske kunde få vänta 6 veckor på att få telefonen installerad.

    Det fanns ett starkt missnöje med televerkets service och dess maktställning genom att verket hade ett faktiskt monopol. Det är ju trevligare att bil uppskörtad av exempelvis en bilhandlare än av en myndighet har jag förstått.

    Det förekom alltså exempelvis mycket långa väntetider för att få eller flytta ett telefonabonnemang. När datamodem blev aktuella måste de hyras från televerket (med löjligt låga hastigheter.) Samtidigt låg televerket bra till internationellt, avgifterna var mycket låga, ja nästan lägst i världen. Enormt dyrt var det att skaffa ett abonnemang i Norge minns jag. Televerket hade länge principen att ett abonnemang kostade alltid samma att anskaffa, oberoende av vad det kostade att dra fram en ledning. När man senare blev mer ”affärsmässig” och folk fick betala vad det kostade blev detta inte alltid populärt. (Men man får väl förstå om televerket inte ville fixa nya ledningar efter Gudrun-stormen till dem som väljer att bo djupt inne i urskogen. Annat var det förr- alla hade rätt till telefon!)

    Jag googlade på ”modemmonopol” men hamnade i USA. AT&T hade något monopol på sådana. Monopol av olika slag förekom överallt. Även om man i t ex i Danmark hade lokala privata bolag, så hade man ingen annan att vända sig till än det lokala bolaget.

    Själv hade jag aldrig problem med televerket som kund men däremot ansåg jag ju att Posten och SJ var hopplösa fossil (det senare insåg ju även SJ:s ledning en period; en GD fick smeknamnet ”Stoppbocken”). Avregleringen på järnvägsområdet blev väl inte heller någon jättesuccé. Det är väl fortfarande lika omöjligt att skaffa en biljett för en internationell resa som det var på 70-talet då man fick göra upprepade besök på SJ resebyrå i Farsta Centrum och oftast möttes av beskedet ”nej vi har ännu inte fått kontakt med Bundesbahn via telex”. Medan för flygbolagen var ju sådana resor en baggis (Man kilade in till Resebyrån i Olof- eller Helge-huset på jobbet så var det fixat. I H-huset satt GD och det kallades därför ”Helgedomen”.)

    Tele och IT genomgick ju en fantastisk utveckling, medan Posten och järnvägarna inte haft så mycket nytt att bjuda. Elmarknadens avreglering har gått rejält snett, det tycker nog de flesta.

    All avreglering ger ju upphov till nya myndigheter och nya företag. Jag undrar ibland vad våra telekommunikationer kostar och hur/var kostnaderna tas ut. Men telekommunikationer idag upplevs väl allmänt som prisvärda och oerhört mycket bättre och ”kraftfullare” än förr (mobiltelefon, bredband till fix busbillig månadavgift. Jag tror jag surfade med modem för över 2500 pix/månad några gånger) än förr.

    Min internettelefon har sina allvarliga knasigheter för sig men jag har ju mobilen som back-up.

    Jag själv var alltid på ”radiosidan” i televerket och vi ansåg ju oss som speciella. Men ändå, när man tittar tillbaka undrar man vad man hållit på med egentligen. Vi handlade väl i god tro – vi trodde på vissa principer, att vi verkade för allas bästa. Det kunde bli störningar för andra om någon kopplade in någon egen burk på nätet. (I dag har vi ju ministrar som inte tycker att Staten skall satsa på bilbyggande i Trollhätten av omtanke om skattebetalarnas pengar – de tror på sin princip de. Så är det bara.)

    Hittar i hast ingen bra historik att rekommendera. Comvik-hyllande ekonomijournalister har fabulerat fram någon bok jag har i hyllan. Televerket och avregleringen är onekligen ett delikat historieämne.

    Sudden

    Ett litet P S. Apropå Hasses minne av någon televerkare som tog en alltför lång lunch så vill jag minnas att det kom någon bestämmelse om att om man nästa morgon skulle använda en tjänstebil för en förrättning, fick man inte ta den hem på kvällen innan, för att så anträda förrättningsresan hemifrån. Det såg nämligen illa ut; det fanns tydligen ”elaka ögon” bland de kringboende som trodde man använde bilen privat. Tjänstebilar var försedda med en skylt med detta ord; de behövde inte vara televerksmärkta. Samtidigt minns jag ju min far (relativt hög televerkares) förargade kommentar en gång när han såg en reparatörsbil på sta’n rullande i en viss riktning, ungefär ”nu tar de redan helgledigt”. (Minns förresten ett besök hos tyska rundradion i München som vi planerat dåligt. På fredag eftermiddag tog man nämligen ledigt, arbetande inte. Dessutom stank det av fisk i matsalen i dessa katolska trakter långt från havet.)

    En stort ”ineffektiv” arbetsplats kunde vara räddningen för olyckliga individer (no names…) som hade svårt att hävda sig i konkurrensen. Sedan fick ju sjukkassan hjälpa med denna barmhärtighet men nu är ju DN:s fru Kjöller med flera där med blåslampan…

    Gilla

  13. Kan inte låta bli att skriva litet mer om ”telemonopolet”, ur en personlig vinkel.

    Jo, som Hans skriver så kan man förstås säga att televerket ibland utnyttjade sin position. Ett stort statligt affärsverk förr i tiden hade sina speciella bokföringsprinciper; man stod ju i stor utsträckning utanför marknadsekonomin (hade inga konkurrenter vad avser huvudverksamheten). Vilket värde har då en telefonväxel eller telefonlinje (eller en väg eller järnväg) bokföringsmässigt, hur avskrivs den o s v. Den kan ju inte säljas på någon marknad. Som däremot en produkt som en telefonsvarare kan.

    Entreprenören Claes Persson var ju mycket framgångsrik i sin verksamhet (Claes och Lotta peruker, CPO Telecom, Lap Power m m) och kamp mot televerket och vann väl ibland i Marknadsdomstolen, ibland inte. Det senare en gång då televerket inte kunde bevisas att ha dumpat sina priser på telefonsvarare eftersom man hade så dålig bokföring att ingen kunde avgöra hur det låg till!

    Claes var ju en pionjär för att knäcka televerkets monopol och har skrivit litet härom på http://www.welltonway.com/swedish/brev090707.pdf. (Skriften är dock främst en pamflett riktad mot två ekonomijournalister som han tycker har varit elaka mot honom nu i ”modern tid”, då det inte gått så bra för honom. Men de av er som läst hur en hedervärd f d pilot och en dito tidskriftsredaktör kan bre på i sin pajkastning mot varandra behöver ej förfäras.)

    (För övrigt var jag granne med Clas och hans familj i många år. De hade tre pojkar precis som vi, och minsann om man inte kunde se likheter i hur killarnas karaktär bestämdes av positionen i brödraskaran. Minns också hur Clas en gång släpat hem några walkie-talkies åt sönerna som säkert inte var OK men man ville ju inte bråka. Annars tycker jag det är helt riktigt att stoppa ”insmuggling” av radioutrustningar som kan störa andras TV-mottagning (exempelvis) som i Bildts (?) fall. Av Clas fick jag en gång spånskivebitar som han använt till barnkammarmöblemang, och någon liten bit gör ännu tjänst i min våning. Bl a står min dator på en sådan spånskivebit.)

    Jag läste även televerkschefen Bertil Bjurels memoarer (tiden fram till 1977) på http://www.senitel.org/Bjurel2.pdf, men ingenstans tas relationerna till kunderna (abonnenterna) upp eller avregleringen. Däremot handlar det mycket om televerkets tillverkningsverksamhet och relationerna till LM Ericsson. Litet finns om den politiska styrningen. Annars är behållningen personporträtten som är bra skrivna, men som nog bara roar gamla televerkare.

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: