Skrivet av: Sudden | 2010/05/21

Läsning, dans, Tiger Moth, religion, satir, Herräng och andra förlustelser & förvillelser

En flygbok jag njöt av i min ungdom var ”Det nya jaktplanet” av Björn Kurtén:

Baksidestexten låter lockande och en ung tonåring blev inte besviken. En riktig äventyrsberättelse. (Finns fortfarande äventyr? Och intermezzon.)

Jag undrade i många, många år vem denne Björn Kurtén var och varför han inte skrev något mer. Boken var ju uppenbarligen skriven på svenska (tryckt i Helsingfors 1941 men utgiven av Wahlström & Widstrand), för det märktes inget av någon översättning och hela miljön kändes väldigt svensk men ändå inte riktigt.

Långt senare lärde jag mig att Björn Kurtén var finlandssvensk och inte ägnat sig åt flyg! Därför syntes han inte från en svensk flyghorisont. Han gjorde karriär som vetenskapsman (paleontolog; specialist på björnar och förnamnet förpliktigade ju) och hade dessutom en om möjligt ännu mer framgångsrik bana som populärvetenskaplig författare som man kan läsa  om här. En finländsk flyghistoriker som besökte mitt hem för några år sedan lyste upp när han såg boken.

Kurtén skrev boken när han var bara 16 år gammal, i den åldern är man ju fortfarande lockad av ”ädla manliga strider”. Dock avslutas boken raffinerat ”Vid parkeringsplatsen stannade Anne Anders grågröna Buick”. En insikt om att det fanns annat i världen som lockade. Nå, så här tänker jag mig en Buick:

(Bilden är från http://commons.wikimedia.org/wiki/File:1951_Buick_Eight_Sedan.JPG . För mig har de tre ”hålen”  varit typiska för Buick men tydligen fanns de bara under några få årsmodeller och dessutom sällan utformade som rena hål. Jag ser nu att dessa ”portholes” behandlas mer utförligt här. Man lär sig där att de liksom det ”bombsikte” som tydligen förekom ett tag som ”kylarknopp” skulle associera till stridsflygplan.)

Men naturligtvis måste den unge Kurtén kring 1940 föreställt sig något annat, kanske som den Buick som så restauratörsentusiastiskt beskrivs här

På Facebook har en islam-fientlig grupp agerat, man skulle rita en Muhammedkarikatyr. Jag fattade inte riktigt detta, Facebook är en flummig sak. Gruppen verkar förresten nu hux flux borta. Men jag tyckte att den satirteckning man lockades med var bra i sig:

Jag förstod inte hur detta hade med Muhammed-avbildning att göra. Bilden påminde mig då mera hur Jonas Gardell nyligen blivit påhoppad av en kristen fundamentalist.

Jesus (och den kristne Guden) får dock avbildas och vi har väl alla våra föreställningar:

Bilden är från Vårblandaren 1921. Litet elak i dag men kanske inte då.

Jag gjorde nyligen en bilresa i norra Roslagen, och tog mig bl a till Herräng. Jag hade nämligen fått för mig att där skulle finnas ett flygfält. Man får det intrycket av en tråd på SFF forum och speciellt tyskans Maja Schostags bildalbum. Hon hade besökt Herräng för den årliga dansfestivalen (swing/bugg-dansen ”the Lindy hop” har ju flyganknytning och fick mig att utveckla tråden på ett sätt man nog inte bör göra inom SFF…).

Jag for nu omkring litet i min bil men insåg att här fanns inte plats för ens ett litet stråk, men googling och annat sökande (bl KAK:s bilatlas från ca 1975 som jag navigerar efter) gav en del annan kunskap om Herräng. Där fanns tydligen några av de första järnmalmsgruvorna i landet, från slutet av 1500-talet. Nu verkar man specialisera sig på sommarstuge-etablering. ”Bruket är beläget i en idyllisk trakt i Öregrunds skärgård” står det i KAK-boken. Nja, för mig såg det mest ut som vanligt. Inget går ändå upp mot barndomssomrarnas Gräsö, inte så många mil bort, så nära Öregrund man kan komma från sjösidan.

Möter strax före en högerkurva en skåpbil med en trave bräder på taket. Plötsligt flyger en bräda av, men den far lyckligtvis i väg utåt, åt dikes-sidan.

Jag gissar att Maja flög från Sundbro men det är bara en gissning. I slutet av albumet finns bilder av Hallstavik och pappersbruket från luften. På den sista bilden erinras man om att det finns en ”Swedish Tiger Club” i Sverige men jag vet inget närmare om denna, och Fredric L ger inga närmare detaljer på sin blogg.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej

    kul med gamla flygromaner. Det fanns och skrevs säkert en del på 40 och 50-talen. Bigglesböckerna var ju också väldigt spännande. Minns speciellt ”Biggles i Finland”. Kanske skulle man ta upp en pojkbok ur källaren och se hur den åldrats?

    Mvh Hans

    Gilla

  2. Hej Hans!

    Kul att du nämnde just ”Biggles i Finland” för just den tänkte jag på när jag skrev inlägget. Där finns nämligen en väldigt orealistisk beskrivning av en vårlig snösmältning och det var en sådan sak som avslöjade att författaren inte hade någon egen erfarenhet av Norden.

    Fast i år har vi väl haft något liknande i norr med mycket höga temperaturer i fjällen.

    Tänkte också på alla engelsmän jag mött eller hört talas om som stått och huttrat i kostym, lågskor och möjligen en halsduk virad utanpå. Kommer då att tänka på en f d kollega, helsvensk, som hade som vana att 21 mars sluta med överrocken och gå i bara kavajen på sta’n, oberoende av om det var vår eller vinter just då. (Han hade f ö satt en ära i att alltid anlända med båt till sina möten ute i Europa. Han var mycket stolt över hur han tagit sig till Budapest från Wien via flodångare på Donau; detta på järnridåns tid. Om jag minns rätt.)

    ”Biggles i Finland” kom jag att läsa först i medelåldern. Mina Biggles-böcker från barndomen brukade jag ta fram när jobbet kändes för dj-vligt, något som gärna hände fram på vårvintern, för att på något sätt finna ro och en fast punkt. Eller helt enkelt fegt fly från vardagen. Om det hjälpte vet jag nu inte men på något sätt brukade jag plötsligt befinna mig i balans fram i maj eller så.

    Sudden

    Gilla

  3. Jag är en stor Biggles fan, även om man nu på äldre dar inser att en hel del saker i böckerna är orealistiska. Men, ändå, de bidrog starkt till mitt flygintresse.

    Jag är dessutom en Tiger Moth fan. Vi hade ju en Moth som bogserare på Gustavsviksfältet. Bogserpiloterna gjorde härliga störtdykningar efter urkopplingen och ljudliga upptagningar med skarp sväng när de släppte linan exakt på det utspända segelduks T-et på marken. En fin syn och ljudupplevelse för en grabb i tonåren som sitter kvar i minnet fortfarande.

    Gilla

  4. Hej Sven!

    Jo det är många som minns sin barndoms Biggles-böcker. Det finns ju också skrivet rätt mycket på webben om dem och om författaren W E Johns. Denne avled 1968 men jag tycker det är först på senare år det kommit fram mer utförliga texter om honom.

    Rolf Englunds sajt http://www.internetional.se/index.html är bra att starta på. Den handlar om mycket annat och det kanske finns bättre ställen att starta på, men nu råkar Englunds sajt var en av de första jag fann när jag först kom ut på Internet på jobbet ca 1995 och hade svårt att hålla mig sysselsatt med det jag var anställd att göra. Hur jag fann sajten minns jag nu inte men jag är ganska säker på att jag inte sökte på Biggles eller på flyg.

    Från hans sajt kan du bl a ta dig till Mats Averkvists artikel om ”Biggles 100 år” i SFT för 10 år sedan. Som vi alla förstås vet var Biggles född i Indien 1899.

    Sudden

    Gilla

  5. Hej på Er alla,

    And ‘yes’. Here is another Biggles fan. Or ex-Biggles fan as it is today. He was my hero once and, at one stage, I had every Biggles book Captain W E Johns wrote. I must have been through the books several times because I found out that the same individuals popped up in several books, not only Biggles, but also Algernon Montgomery (Algy), Ginger Hebbletwait who was an orphan but, with the support of Biggles and Algy, became a pilot and a very god mechanic. And then there was this Berti Lissie, a Lord if you do not mind, but also many other characters reappearing.

    Exceptional memory? No, not at all. I was so keen on the Biggles stories so whenever someone got a mention in any of the books I started a cardex card on him and noted down the most important facts about this individual.

    I still have a these cardex cards, a box full of them.

    I even wrote a letter to Captain W E Johns and got a very nice reply together with a signed photograph of him. I still have that too and I note from the envelope that a letter from England to Sweden in 1954 cost 5p to send.

    I am beginning to wonder why am keeping all these things. They are, of course, of great sentimental value to me. Like may wonderful things my late mother had. Her house were full of memories, books, very old kitchen utensils, a very old cook book (the smallest cake started with 48 eggs!), pictures, chests inherited from her grand mother, etc., etc. All of this will go to some rubbish dump in Gothenburg one of these days. It appears it is impossible even to GIVE thinks away. She had the complete 18 volume set of A Brehms’ ‘Djurens liv’. I have made a lot of telephone calls to museums and other organisation I thought would jump on the offer but I can not even give this set of books away.

    What is wrong with old things?

    Gilla

  6. Hej Erik!

    ”Vad är det som är dåligt med gamla saker?” frågar du. Det är väl det att det finns så mycket av dem, vi orkar rent praktiskt inte att bevara dem. Men vi vill inte ”utdela yxhugget” utan försöker lämpa över ansvaret på andra. Samtidigt finns ju vår ärliga strävan att ge en yngre generation chansen att uppleva de saker vi själva hade glädje av, t ex just böckerna i barndomshemmets bokhylla.

    Min 10-årige sonson köpte för några månad sedan en nyutgiven Ture Sventon-bok och tyckte den var bra. Jag plockade då fram en barndomsbok ur min bokhylla skriven av Sven Hemmel, illustratör av Sventon-böckerna, och skriven med samma lätta bisarreri som präglade Åke Holmbergs Sventon-böcker. Skickade boken till sonsonen och frågade igår – nej han mindes inte ens att han fått den!

    Ibland är livet otacksamt.

    Man kan dra paralleller till bevarandet av gamla flygplan. Jag förstår såväl Nordenskiölds attityd ”skrota skräpet!” som de som nu anser att Flygvapenmuseum inte visar dessa klenoder (och deras restauratörer) tillbörlig vördnad.

    Sedan har jag själv erfarit hur dödsbouppköpare vill ”vara herre på täppan”. Deras levebröd är att finna dyrgripar och ogillar arvingar som vetat att först plocka ut dyrgriparna.

    Sudden

    Gilla

  7. I am not sure this has a place in your forum but I want to respond to your reply to my question ‘What is wrong with old things’

    This week my wife asked me to dig four hole in the garden for her to plant shrubs. The four holes were to follow the line of a cobbled path we have so there was not much take and give when it came to where the holes had to be. I managed three and started on the fourth. Some 20 centimetres below the surface I hit a rock. Digging around it I discovered that it was not a small one. Never mind. I have the tools and all one has to do is to get the rock away. I soon found that this was not a small one. I used the spade, the crow bar and the pick axe. It was hard going but I do not want to be defeated by a rock.

    The crow bar was made by our village black smith, Senhor Fernando, to my specification. By giving him the job you get just what you want and a better quality and a better price compared to what they offer in the ordinary hardware shops.

    The pick axe has a bit of history tied to it. I had a job to do on my property when I lived in England. There I used an old fashioned hardware shop now managed by the three sons but still supervised by their father and the grand father who basically turned up every day to greet the old regular customers. I had a catalogued from them and I looked at pick axes. The cost of the pick axe head itself was frightening and you had to add to that the price of the handle which, in itself, was shocking. But I had to have a pick axe so I went down to the shop.

    ‘A pick axe’, the old man said. ‘It wasn’t yesterday I sold a pick axe. Wait a minute, young man, I think I have an old pick axe in me cellar’.

    So, the old man opened the trap door in the middle of the shop floor, disappeared down that black hole, and a couple of minutes later an old fashioned, proper pick axe appeared through the trap door hole. Followed by the old man. Just the job, I thought when I inspected the tool.

    ‘And how much would you be asking for all of this now’, I asked.

    There was an ancient price tag still hanging on to the old tool. I can not remember how much it was now but it was less than the price of the pick axe handle I had been interested in.

    The deal was done, and I brought the old pick axe with me to Portugal.

    Now I was out there in the garden having a go at that blasted rock. I had given it a few almighty swings with my pick axe and suddenly I felt that the handle wasn’t all right. Inspecting it I found that I had broken it. So, I went to Senhor Fernando asking him if he had a pick axe handle for me. He had, of course the modern ones suitable for pick axes you could give to a five year old with confidence that he could not harm anything with it. These were not for my pick axe and I suggested that my best be would be to go to a carpenter and have one made. Senhor Fernando had a second look at my pick axe and suggested that it looked very much like the pick axe he had brought back many, many years ago when he moved back from South Africa to Portugal.

    ‘Come with me’, he said. ‘I think my old pick axe is identical to yours’.

    We walked to behind his work shop and there was the old pick axe he brought from South Africa. They were identical.

    ‘Hang on a minute’, Senhor Fernando said. ‘ I think I have two spare handles for this in my attic’. So, Senhor Fernando left me in his wine cellar to enjoy a glass of red or two while he was away. There glasses later he appeared with a brand new pick axe handle identical to the one I had broken. Absolutely wonderful!.

    ‘And how much do you now want for this’, I asked Senhor Fernando.

    It was marked 15 rand and that was what Senhor Fernando asked me to pay. In my joy to get a genuine pick axe handle I handed him 20 Euros.

    Over another couple of glasses we discussed to ‘good old times’ and the quality of the goods produced then.

    Tomorrow I will get that rock out of the ground thanks to three people knowing what to do with with ‘old things’.

    Gilla

  8. Thank you Erik!
    This is what I really enjoy reading! Extra ordinary happenings in the ordinary life. Makes life enjoyable.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: