Skrivet av: Sudden | 2010/06/07

Om flygmaskinens värsta fiende

Lars Henriksson har genom åren försett mig med skanningar av flyghistoriskt intressanta texter och annat. Bl a fann han i en bok ”Uppfinningarna” från Baltiska förlaget AB i Malmö 1926 en text om vilken han skriver: Rubriken är ”Skall flygmaskinens värsta fiende kunna bekämpas?”. Fienden är som du skall se dimma, men dimman försvinner lätt med några kilo positivt eller negativt laddad sand.

Jo, ännu i dag är flyget beroende av vädret i stor utsträckning. Trafikflyget har kommit långt, men småflyget har problem fortfarande. Man finner hos SHK tragiska berättelser om privatflygare som råkat ut för fel i flyginstrument med gyrohorisonter som upphör att fungera eller autopiloter som kopplar ur sig. Är det då instrumentväder eller piloten inte är instrumentutbildad kan det gå illa som för snart fyra år sedan söder om Smygehamn. Privatflygaren kan också ha en press på sig att utföra flygningen trots att förhållandena är tveksamma. Jag har alltid sett med oro på personer som anser att de kan använda sitt flygplan ”i jobbet”, alltså ta sig till möten o d på andra platser eller skjutsa bekanta och vänner i deras jobbuppdrag.

Men apropå artikeln ovan kan man googla vidare och få klart för sig att de experiment som beskrevs även syftade till att skapa regn. Se exempelvis detta nummer av Popular Science från 1923. Man kan få skrolla fram rätt långt men man får mycken annan lärdom på köpet. Eller njut av numrets omslag. Vad kan en händig man inte åstadkomma!

Under andra världskriget förekom i England ett system att få markdimma att lätta på speciellt utrustade fält dit återvändande bombflygplan dirigerades. Man tände eld på bensin längs landningsbanans båda sidor och fick den varma uppåtstigande luften att tränga undan dimman. (Det sägs att dimman var värre på den tiden, med all koleldning som förekom.) Men det gick åt oerhörda mängder bensin, 250.000 gallon i timmen vilket kostade 42.500 pund läser jag på webben. Om FIDO, Fog Investigation and Dispersal Operation, kan bl a läsas på Wikipedia. Här en bild jag stulit på webben någonstans:

Principen med att värma upp luften över banan fick ett mycket tragiskt resultat i september 1963 i Zürich, då en Swissair-Caravelle gjorde en extra vända längs startbanan för att man ville ”kolla” sikten och samtidigt körde med extra starkt gaspådrag för att skapa varm uppåtstigande luft. Man behövde hjulbromsa för att hålla farten nera. Hjul och däck värms upp; ett däck exploderar under startrullningen och metalldelar brister av hettan (värmen i bromsar och hjul fortsätter att stiga i flera minuter sedan själva bromsningen upphört). Brand uppstår och efter några minuter störtar planet i den lilla byn Dürrenäsch. Alla ombord omkommer, bl a en fjärdedel av byn Humlikons befolkning som skulle till Genève för att besöka en lantbruksutställning.

Om detta kan man läsa hos Aviation Safety Network och man kan även googla på namnen på byarna. Händelsen finns också beskriven i Macarthur Jobs ”Air disaster”, Volume 1.

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: