Skrivet av: Sudden | 2010/08/23

Gärdet flygfestival 21 augusti

Några bilder från Robert Sundin är tillagda (länkade till) på kvällen 23 augusti.

Jag tog mig dit, med tunnelbana till Karlaplan. Det blev ungefär 5 km till fots den dagen och mer klarar jag inte knappast numera. Jag tog mig därför inte fram till det centrala festivalområdet vid Tekniska museet. Där hade jag kanske stött samman med min yngste son Robert. Dumt nog hade jag inte min mobiltelefon igång. Hans bilder är bättre än mina och några finns här. Sedan finns det mycket bra på webben (se bl a länkningar en bit ned) att jag bara visar den fina utsikt jag hade:

Det var ju Bleriot-planet jag ville se. Senare fick jag se helikoptrar, Åke Janssons DC-3,  Sky Birds (kul att gruppen finns kvar trots allt fältelände här i huvudstaden), samt några olika FV-plan stillsamt göra rundor på några hundra meters höjd i det litet disiga vädret med rätt låg molnbas för de rätt så täta tussarna. Minns hur jag kikade upp på några fallskärmshoppare som dök fram ur molnen och då hastigt skymtade en Saab SF 340 (?) alldeles i närheten. Stillsam flygning, det häftigaste var väl då fallskärmshopparnas höghastighetslandning samt de gungor och annat som en grå försvarsmaktshelikopter gjorde. En HKP 15 var det.

Och så Biltemas Spitfire SE-BIN, den med Griffon-motor. Det var första gången jag såg planet. Jag blev chockad när jag på kvällen läste om att Bertil Gerhardt senare på dagen förolyckats i Norge. Om detta har många uttryckt sin bestörtning och saknad och SFF forum hade därtill besöksrekord på söndagkvällen. Själv skrev jag något  på en Facebook-väns inlägg. Bra har Chefsingenjören skrivit på sin blogg, varifrån man dessutom kan ta sig vidare med de länkar han ger. Jag besökte själv Tynsets Flyklubbs webbplats, med bilder av fältet (940 x 30 meter gräs) och webbkamera. Man ställde ju in sin flygdag på söndagen. (Jag kommer i övrigt att tänka på denna tragiska krasch.)

Många fina bilder från Gärdet finns på webben, exempelvis här och den fina bilden här.  Många har sett att Spitfirens vänstra ställ inte var helt inne, det fastnade t o m på min bild, men det var tydligen ingen nyhet utan hade observerats för flera veckor sedan enligt en norsk haveriutredare.

Modellflygklubben ”Red Baron” från Älta visade hur man lär ut linflyg, och jag såg i gräset en klassisk stuntmodell från 50-talet, en Nobler. Antagligen den ARF-modell, alltså en Almost-Ready-to-Fly modell som annonseras på webben. SLIS står för ”Svenska Intresseföreningen för Stunt- och Linstyrning” eller något liknande; webbplatsen är försvunnen/flyttad liksom Red Barons. Telia har stökat om med ”personliga webbsajter” vilket drabbat många. Nobler kunde varieras i utformingen men den höga bakkroppen och fenans form var det karakteristiska. (Och vingen; inga elliptiska saker här inte som inte bara jag fuskat med. Klippt ur SLIS tidning ””Lina” vill jag minnas. Litet kring CAD på köpet.)

Jag träffade även en gammal arbetskamrat bredvid Red Baron-platsen och vi (=jag) pladdrade på medan Lansen, en 4-grupp Gripen, en SK 60 och Hunter flög över. Jag tittade mig omkring, bakom träden skymtade en husfasad som måste vara amerikanska ambassadens. En kamrats radiostyrda plan hade en gång träffat huset och en fläck fanns kvar länge och det var litet pirrigt att ge sig till känna och hämta planet berättade han en gång för länge sedan. Nå, man brukar ju ha modellplan namnade.  Redan då var ju CIA ett känt namn.

När jag var på väg från Gärdet vid f d Konstfack hör och ser jag en Super Cub starta (fly-by?) och ser samtidigt en cyklist vända på huvudet mot planet. Jag ropar ”En Super Cub!” och ser då att cyklisten är en gammal bekant som jag bara möter på flygdagar (senast 22 maj för 5 år sedan på Hässlö ser jag). Han hade döttrar i mina söners skolklass för ca 30 år sedan (men då visste jag inte han var flygintresserad) och han ville nu ”reka” för ett söndagsbesök med ett flygintresserat barnbarn. I vårt samtal nämnde han bl a att han fortfarande mindes hur han i en identifieringsövning inom flygpojkarna i Västerås förgäves hävdat att det avbildade planet var en Super Cruiser. Nej, det skulle vara en Super Cub sade ledaren. Vissa saker minns man… I övrigt hade han som många radhusägare flyttat in till sta’n på äldre da’r och var helt nöjd med abonnemangskortet för hyrcykel; det funkade bra.

Sudden

P S. Apropå Spitfire fick jag ett webbtips från Erik Johansson: http://www.bbc.co.uk/news/uk-10955752

Annonser

Responses

  1. Det var väldigt tragiskt med Spitfireolyckan. Hur spännande det än är med flyg finns vissa risker. Piloten var tydligen väldigt rutinerad. Var väl ingen brådska. Inga tunga vapen som tyngde planet. Ändå händer detta. Man kan ju bara tänka på hur det måste ha varit under WWII. Här var väl allt omvänt. Stress, snabbutbildning och plan som ofta var lastade över sin kapacitet. Finns det någon statistik över hur många som föll i landnings och startolyckor? Kan man gissa på siffror i närheten av de som dog under strid?

    Minns de klassiska flygböckerna av Knoke och Closterman. Här verkade halva kullen omkomma under utbildning ( lite överdrivet förstås men olyckor var legio)

    Gilla

  2. Hej Hans!
    Jovisst finns det risker med flyg. Det är väl kanske därför det är så spännande och lockande.

    Bertil Gerhardt var känd och omtyckt av alla flygintresserade vilket nu många uttrycker på webben efter olyckan; SFF forum, kondoleanslistan, bloggar m fl ställen. Själv växlade jag några ord med honom för 24 år sedan på en flygdag på Bromma; han svarade mycket vänligt.

    Det ogillas av många att man ”spekulerar” om orsaker trots att det är ju det alla gör. Alla är berörda av olyckan, och det kan bli känsloutbrott.

    Visst har jag mina funderingar baserat på vad man kan ta reda på om Tynset-fältets tillstånd och andra faktorer kring flygningen. Men vi får väl i sinom tid veta.

    Den typ av landställ som var så vanlig med två huvudhjul, inte alltför långt framför tyngdpunkten, och ett sporrhjul baktill, har sina för- och nackdelar. Tippning framåt hotar om hjulen sjunker ned i mjuk mark eller om föraren hjulbromsar för hårt. Spitfire-prototypen K5054 råkade ut för en sådan tippning i september 1939 då den flugit i över tre år och det fanns ett par hundratal Spitfire i tjänst. Ingen hög fart (vad jag tror) men förarselen var då så olyckligt monterad att den drogs bakåt när antennmasten trycktes ned och föraren skadades till döds. Infästningen ändrades därefter. (Se http://www.k5054.com/ )

    Den kände engelske flygskribenten Bill Gunston har gett ut en samling ”kåserier” under titlen ”Plane speaking” där han ägnar ett kapitel åt ”Taildraggers” (plan med sporre/sporrhjul). Det enda kapitel som inte har en riktigt provokativ underrubrik, men han undrar (retoriskt) varför man övergav de andra hjularrangemang man prövade allra först: ”Why was the ”tricycle” almost extinct from 1918 to 1938?”. Han skriver så i texten ”I do not have the slightest doubt that the number of Spitfires, Bf 109’s, Typhoons, Beaufighters, Mosquitos, and many other types that were written off because of swinging and ground looping was greater than the number written off as the result of air combat”. Observera att Gunston här talar om att planet börjar gira okontrollerat åt sidan i horisontalplanet, ground-loop, och inte tippning i vertikalplanet.

    Även om lösningen med noshjul därför anses mycket bättre i de flesta användningar, kan faktiskt noshjulsplan tippa framåt. Det hände härom året med den Piper Colt SE-CZM som på 60- och 70-talet troget utförde över 90 % av mina segelflyguppbogseringar. Kort hjulbas, hög tyngdpunkt. Se http://www.havkom.se/virtupload/news/rl2008_08.pdf

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: