Skrivet av: Sudden | 2010/09/05

Tips om flygläsning, litet om mitt flygintresse och min utsparkning från SFF

Lars Henriksson har återigen photoshoppat och snyggat upp en bild i praktverket ”Arméflygets historia” som visar hur man försökte förbättra Lotterijagarens landningsegenskaper med hjälp av en luftbroms på bakkroppen. Det var nämligen svårt att få ned farten vid landning genom att tomgångsvarvtalet med använd propellerstigning gav för mycket dragkraft:

 

Jag tror att dessa bromsar nog hade en ogynnsam inverkan på styrförmågan i höjdled som är nog så viktig när man skall landa. Se även ett tidigare inlägg där Lotterijagaren, SW 15, skymtat.

Praktverket finns i min bokhylla stående tillsammans med några andra dyrgripar. Det är ju nu svårt att ordna böcker på ett ”bra” sätt. Stig Kernell har nämnt att i bokbranschen ”särbehandlar” man böcker som har ett stort format (A4 o d) men annars ”kör man på”. Mitt ”system” är mer raffinerat än så men jag har lärt mig det hyggligt. Jag har kanske 7-8 hyllmetrar (exkl mappar och travar med flygtidskrifter) och är smärtsamt medveten om vad som händer när man försöker ”förbättra systemet” eller stoppar in en bok fel. Jag har inte orkat upprätta en förteckning trots att jag fick Lars E Lundins bokförteckning för kanske 10 år sedan som hjälp. (Han hade då därtill tagit hand om Halmstads-flyghistorikern Lennart Johnssons stora arkiv.) Nå, kanske denna bild kan ge lästips eller väcka tankar och minnen:

Klicka på bilden så kan boktitlarna läsas. Tyskar anses vara mycket lagda för enhetlighet men detta gäller inte hur man skriver på bokryggar. Några av dessa böcker, inklusive Simons två böcker som är tryckta i Tyskland, står därför upp och ned.

Jag tycker om att läsa och finner det viktigt att svensk flyghistoria skrivs och läget är ganska gott. Tack FLIT! Museer med bevarade plan och flygdagar som för många är viktigt är för mig i dag mindre intressanta, även om jag hade en flygdagsperiod där en stor behållning var att råka möta ”gamla bekanta”. Både de man förväntat sig och de som verkligen ”dök upp”, alltså folk man kände sedan länge men kanske inte vetat att de var flygintresserade. Sedan SFF kastat ut mig (se nedan) anar jag att många ”ledande medlemmar” ändå skäms litet över hur jag behandlats, så drar jag mig undan flygdagar av omtanke om dessa personer. Samt om min egen sinnesfrid samt trötta ben.

Dessutom har jag alltid tyckt att flygdagar, ja flygning över huvud taget, är litet läskigt, förr eller senare slår folk man känner ihjäl sig. Annars verkar ju flygdagar och våra militärplans uppvisningar populära, det ser man på alla fina bilder på SFF forum och de positiva läsarreaktionerna. Fast jag undrar vad de forum-läsare som sitter med ett telefonmodem tycker om det sätt bilderna läggs in på. T o m jag med ett bra bredband blir litet otålig ibland. Jag vet dessutom redan hur Gripen ser ut…

Både Kenneth Göransson och Fredric Lagerquist har på sin bloggar nyligen fint skildrat hur viktig en viss flygdag var för utvecklingen av deras flygintressen. Själv vet jag inte hur mitt flygintresse grundlades, det har alltid funnits där tycker jag. Kanske min far influerade mig genom att hans yngre bror, som ett tag under sin gymnasietid bodde hos oss i Gävle vilket jag inte har några direkta minnen av, gick till FV. Jag har svaga minnen av en modellflygtävling åt Valbo till. Och förstås minns jag de små glidplan pappa byggde och som jag lekte med.

Bloggar kan vara utformade väldigt olika, de kan koncentreras på ett ämne eller blanda olika. Jag blandar med allmän litet tekniskt vinklad nostalgi och Fredric L med musiknostalgi. Populärmusik (heter det så?) vet jag inte mycket om som man ser av detta testresultat:

När jag var aktiv segelflygare 1966-1979, varav en tid kassör i klubbens segelflygsektion, var jag faktiskt inte särskilt intresserad av flygvärlden. KSAK:s tidning ”Flygrevyn” som man fick genom medlemsskapet i klubben var inte precis rolig. (Christina Lindberg har långt senare kunnat lyfta tidningen när hon blev sin egen). Jag var snarare mest intresserad av att inte träffa på flygvapnet och andra motorflygare i lufthavet. Även om det väl var så att det var segelflygarna som ibland uppehöll sig där de inte borde hållas. Hur många gånger hörde man inte när man satt i gräset på på Vängsö i segelflygarens ständiga väntan på sin tur att ”dom har ringt från Bromma och klagat på att det ligger någon över Åker”. Jag hade litet svårt att förstå just detta, just ditåt begav vi väl oss sällan? Jag kom aldrig dit fast jag försökte en gång (och förstås avsåg att hålla mig inom det luftrum vi som regel alltid fick låna):

 

Öknasjön ligger några km öster om Kjula-fältet, inte långt från Åkers styckebruk (var radiofyren står vet jag inte). Den väldigt dåliga bilden är från början på rullen i den lilla Kodak-kamera man hade med sig för att bevisa att man varit där man påstod att man varit. Jag ser i min flygdagbok att jag var uppe i 68 minuter men aldrig kom över 910 meter vilket jag nog tyckte var för dåligt att ge sig ut på en tiomila-triangel med. Men mest var jag förstås rädd och osäker; detta var mitt första försök på en sådan bana och mer blev det aldrig. Jag hade insett att flygning inte var min sak. Så fantastiskt var det ändå inte. Eller…? (Jag minns overallen, köpt i en shop i Genève för diverse krafs och militärutrustning. Den stank av svett efter en halv dag. So much for NATO-style.)

I samband med att jag slutade segelflyga i slutet på 70-talet efter ca 180 timmar när jag tröttnat och certifikat måste förnyas årligen (40 år blev man ju), började jag köpa flygtidningar som The Aeroplane och Air International. Speciellt när jag skulle ut i Europa från Arlanda på något möte och tyckte jag kunde unna mig något att koppla av på kvällen med. (Att i Bryssels tax-free shop höra kunder diskutera inköp på svenska after att jag i två-tre dagar som ordförande bara hört och talat engelska var början till återkomsten till vardagen.) Så blev det prenumeration på The Aeroplane samt fler och fler inköp av böcker, ofta i samband med utlandsresor. Den tunga ”Chronicle of Aviation” har jag släpat hem från London via Genève där jag också säkert kompletterade biblioteket. Rådbråkade min franska med mannen i den lilla flygbokhandeln nära Placette-varuhuset; han hade tidigare chefat för Navilles största bokhandel i stan om jag nu förstod honom rätt. Nästan alla mina hyllmetrar i dag härstammar från tiden efter 1975. Undantag är ”Ett år i luften” och litet till som Biggles-böckerna. En hel del är köpt antikvariskt, och vissa tidningar minns man att man haft en gång.

Naturligtvis har jag alltid tittat upp på himlen vad det är som surrar och jag minns ju vissa flyguppvisningar; FV 25 år på Gärdet, diverse parader, Gloster Meteor över Brunnsviken, min farbrors lågsniff med B 17, långt senare Lansen och Viggen i samma luft över södra Närke m m. Vampire är nog det FV-plan jag sett mest eller som påverkat mig mest jämte J 26 Mustang i fyrgrupper flygande längs Gräsös strnnd, medan det blev förvånansvärt litet av J 29.

Så har jag modellflugit, alltså inte byggt plastmodeller utan byggt modeller som flög eller i varje fall skulle göra det, men det har jag skrivit en del om på min sajt.

Nå, en bit in på 80-talet tror jag det måste ha varit, började jag kika in på Hobbybokhandeln på Pipersgatan i Stockholm. Såg till min förvåning att tåg tydligen fortfarande var mångas intresse, det fanns en stor mängd böcker och tidskrifter härom. Senare tillkom till och med en hylla med hästböcker! Men även flyg fanns förstås. Jag tittade i och köpte ibland några nummer av svenska flyghistoriska tidskrifter antikvariskt, det gällde Kontakt och Flyghistoriskt månadsblad. De kändes inte så lockande. Det fanns en del besserwisseri och grinighet och vidare var de ju inte professionellt skrivna utan litet tunglästa. Jag minns också att jag kom över en del av en skriftväxling mellan Bo Lundberg och SFF där man tydligen hade problem att komma överens med villkoren för Lundbergs skrivande för det som skulle bli FR om J 22. Denna kom ut ordentligt försenad och utan bidrag av Lundberg. (Jag läste i går igenom förordet och undrade vad som står mellan raderna.)

MACH upptäckte jag nog först ca 1982 sedan tidskriften funnits i något år. Jag hade trott att det var en ”simpel sensationstidning” men den var ju mycket fint skriven. Flyghistoria där det väsentliga kom fram, inga ovidkommande detaljer. Jag blev snart prenumerant och har på annat sätt skaffat alla nummer utom ett eller två.

Jag kom att gå med i SFF först 1990. Den gav ju sken av att vara en litet fin förening och jag kände mig inte tillräckligt kvalificerad, men so what tänkte jag. Jag kom att under dessa snart 20 år lära mig mycket via medlemsskapet, tidningen,  forumet och andra aktiviteter jag dragits in i, och knöt många trevliga kontakter. Men med tiden tröttnade jag något och trots att jag var en flitig skribent på forumet, fann jag faktiskt skrivandet där ganska obehagligt. Det förekom griniga kommentarer, kanske några bottnade i avundsjuka och hur som helst fanns ”språkpoliser” eller andra specialister. Man kände hur de förväntansfullt hånfullt dreglande kikade över ens axel på texten som växte fram på skärmen.  Jag påtalade dessa grinigheter  för webbmaster som möjligen ingrep någon gång för min räkning men senare mest sa något tröstande.  Mot slutet var de värsta mobbarna moderatorerna själva, och jag märkte ju också att det fanns andra som inte gillade mig. Det tar ofta många år att inse att så illa är det, för i det längsta vill man ju tro folk om det bästa.

Det föreföll  inte finnas något större intresse att utveckla SFF forum, jag hade väntat mig ett lyft vårvintern 2009 efter att en specialist träffat styrelsen, men det blev snarast sämre. Jag undrar om styrelsen överhuvudtaget brydde sig om hemsidan (som alltid varit bra) och forumet (som inte är det). Forumet ger ett litet trist intryck och många vänder sig nog hellre till andra forum eller bloggar om flyg och försvar. Trist är också den attityd från medlemssidan som kommer fram i tråden om en viss Draken i Tullinge. Man kanske helt enkelt ännu inte är van vid webbforum och att folk är nyfikna utan att ha någon ond avsikt? Så har ju fula angrepp släppts fram mot FV-museichefen Parr personligen, men museichefer är nog ett härdat släkte. Annars har det varit få öppna konflikter, men de flesta vet att det är lågt i tak.

Webbmaster och ordföranden visste att jag övervägde att lämna föreningen; jag hade ju sedan början av 2009 trappat ned min insats.

Och så, pang! I oktober 2009 blev jag (tillfälligt visade det sig så småningom; webbmaster har inte riktigt orden i sin makt) avstängd från forumet av skäl jag inte begrep. Det sades att jag inte följt forum-reglerna men det visade sig bara vara nys (anklagelsen och mitt genmäle finns på min webbsajt) utan webbmasters resonemang visade snarade att jag ”tyckt fel” ibland. Han själv verkade inte veta vilka regler som gäller för ett forum och bröt ibland mot dem. Jag undrar mycket vad som egentligen låg bakom detta oförskämda påhopp eller svek (webbmaster påstod att han varnat mig men det hade han inte och vi hade genom alla år haft en rätt bra kontakt). Styrelseordföranden uppträdde förbluffande snorkigt.

”Vad är detta?” undrade jag. Vem eller vilka står bakom egentligen och kan få hela styrelsen med sig? Kunde man inte bara snällt ha bett mig ändra mig på något sätt, t ex skriva färre inlägg eller vad det nu var som jag gjorde fel? Nu blev styrelsens handlande så oförskämt, ja en skandal, att den eller de skyldiga borde ha kickats. Men hade det hjälpt? ”Den unkna attityd” som verkar ligga bakom kan vara ordentligt ingrodd i hela föreningen.

Jag kommer att tänka på hur illa SFT-redaktören behandlade Roy Fröjdh genom att  i samråd med ordföranden publicera en bisarr insändare i SFT 4/2004 från en gammal FV-pilot om några fel Fröjdh skulle ha gjort i sin FV-tjänst och hur okamratlig han var som var kritisk mot FV. Jag vart förvånad. Redaktören släppte sedan i nr 5/2004 in ett enda anständigt genmäle av den hederlige Ulf Wiberg, men trixade bort Wibergs slutsats och förklarade sonika ”diskussionen” avslutad. Usch nej, inte skall vi diskutera inom SFF!:

Som alla vet har ju Roy en sajt där man genom åren kunnat läsa en hel del och det var ju inte bara SFT-redaktören som betett sig illa. Att SFF kan uppföra sig mycket fult visste jag alltså redan, men jag hade lugnat mig med att Roy nog var en rättshaverist. Men när jag nu själv upplevt hur föreningen kan bete sig, ser jag på fallet Fröjdh med andra ögon.

Jag fick lyckligtvis stöd från många vänner där några skrev till centrala SFF-personer som dock spelade ovetande eller inte svarade. Några vänner har nu gått ur SFF eller skriver inte längre på forumet. Diskussion på forumet stoppades och själv var jag ju spärrad och fick förlita mig på vänner. För webbmaster misshagliga inlägg försvann inom en kvart. En vän som är litet väl hård i sina omdömen ibland men alltid expressivt vältalig, åkte ut permanent. Ett hot som även vilar över mig om jag skulle bryta mot forumets regler, och hur självsvåldigt webbmaster tolkar dem vet jag. Ett sådant maktspråk! Varför inte vara resonlig som folk i allmänhet lyckligtvis är?

En känd flygjournalist har numera denna avatar och har tills vidare slutat skriva på forumet:

Själv funderar jag ibland på att byta avatar till den SFF-förtjänstmedalj jag fick två månader innan jag fick sparken:

Sudden, som ännu faktiskt är den som har skrivit flest inlägg på forumet

Annonser

Responses

  1. Ännu ett briljant inlägg! Låt det självutnämnda etablissemanget med sina experter hållas i sin gubbklubb så kan vi andra finna lyckan på egen hand – det känns så mycket bättre, särskilt när man inte har det obligatoriska intresset för B 5, Klemm 35 och Bleriot som tydligen är mycket viktigt för att bli accepterad i Den Fina Föreningen.

    Gilla

    • Hej Hans!

      Tack för berömmet. Det finns många olika inriktningar på det flyghistoriska intresset. Civilflyget flyger årligen minst 10 gånger mer än militärflyget och betyder mycket för den vanlige svensken, som charterresenär exempelvis, än det militära flyget, som ändå dominerar forum och SFT. Men många har väl minnen från lumpen eller längre tjänstgöring i FV. Och visst är militära flygplan manlighetssymboler som utstrålar kraft och styrka. De fungerar i dag litet som vaktparaden… Se https://larsan13.files.wordpress.com/2010/09/vaktparad_2004.jpg

      Det finns entusiaster som engagerar sig i triviala (tycker jag) vardagssaker som bussar och tåg och några ger sig ju den på att komma åt att plåta precis varenda svensk kollektivtrafikbuss och kan då bli intervjuade i TV på ett försiktigt respektfullt sätt, men våra trafik- och charterflygplan röner inte samma uppmärksamhet av någon anledning.

      Det finns ju så mycket ikring det civila flyget, vilket man kan se på din blogg, än just själva flygplanen. Motsvarande finns förstås även för militärflyg, men det är litet undanskymt på SFF forum om man undantar flygvapnets krigsflygfält (eller vad det heter med militära termer). Då dyker det upp många engagerade inlägg från nya skribenter. Men vad gäller annat kring själva militärflygplanet är intresset magert som du ju också påpekat.

      Jag hade nyligen anledning konstatera att en känd flyghistoriker var född samma år som min förstfödde son (1968). Jag kom då att tänka på den dag han föddes. Min fru tyckte att jag skulle avstå från att bege mig till Vängsö som vanligt (hon satte just aldrig några hinder för mitt flygande och jag såg väl fram mot att flyga Zugvogel IV SE-SYG), för hon kände på sig att något var på gång. Och för husfridens skull så… Nå, olika generationer har olika minnen, det var det jag ville få fram.

      (Ser i flygdagboken att jag i alla fall fick 31 minuter i SE-SYG dagen efter Jans födelse.)

      B 5 har jag nog ändå aldrig sett i luften men jag har uppskattat flygingenjören Thord Jonssons böcker om sitt ”flygliv” och verksamhet som ingenjör i FV, och då bl a allt jobb för att ordna så att man där kunde själv reparera B 5-vingar. Saab och ABA hade kompetens men hade fullt upp med annat. Planet var ju byggt med en hel ny byggteknik och reparation krävde speciell utrustning och kunskap. Vidare upptäckte jag några år efter min farbror flygofficerens död en ”Soldatinstruktion” i en bokhylla i hans barndomshem i vilken han bredvid bilden av en B 5 ritat en pil mot baksitsen och skrivit ”Trångt!”. Han satt väl normalt i fram fast B 17 och A 21 blev hans plan. (Han var också den som första gången fick mig att sitta i ett flygplan. Andäktigt satte man sig i Sk 25:ans vänsterstol och ”insöp” (i den mån man var vid sina sinnes någotsånär fulla bruk) den speciella atmosfären i en cockpit med alla sinnen. Han var då flyglärare på Ljungbyhed.)

      Klemm 35 var ett vackert plan att se på himlen; minns också den speciella Klemm (boxermotor) SE-BGO som fick ett så tragiskt slut 1957 på Skarpnäck. Jag var ofta där för att modellflyga. Minns den sträva uppåt på aftonhimlen på många test- eller skolflygningar. Fast just den var inte vacker; varken i färg eller form.

      En av denna bloggs läsare har berättat om de personliga minnen han har av den Klemm vars framtida öden Fredric L bekymrar sig för.

      Vad gäller ”den fina föreningen” är man osäker på i vilken grad man kan lita på den när det gäller seriös behandling av Flygvapnet och dess historia, som verkar vara föreningens egentliga intresse trots att stadgarna är litet annorlunda skrivna. Vi såg hur Roy Fröjdh bemöttes, och Ulf Wibergs ord i början av sin SFT-insändare tål att begrundas i detta sammanhang. Skyltarna kring ”DC-3:an” i flygvapenmuseet har förresten också fått historiskt mer väsentliga kommentarer än att man kallar planet ”Tp 79001”.

      Sudden, här mer sentimental än ”seriöst flyghistorisk”

      Gilla

  2. Ett faktafyllt och välskrivet inlägg – som alltid.

    Jag kom i kontakt med Lasse i grevens tid. Reggade mig hösten -09 på SFF för att få hjälp att identifiera en flygare och hans utrustning. Fick väldigt fin hjälp av Lasse. Några veckor senare var han avstängd…

    Kändes faktiskt inte till SFF:s nätforum innan men har sedan många år läst medlemstidningen ( på bibliotek). Inte direkt läst från pärm till pärm utan det har varit bokrecensioner, renoveringar av gamla plan, en del artiklar och webtips som varit mest intressant.

    Jag fattar inte att man behandlade Lasse som man gjorde men istället får vi bloggföljare glädjas åt att ha honom lite för oss själva. Och sprida bloggen till våra vänner.

    Gilla

  3. Hej Lars et al,

    I especially enjoyed reading the the first part of this blog as I could recognize myself in it. I have been interested in aviation since I was seven or thereabout when I lived in Kalmar and enjoyed the B17s from F12 that I flew over me from time to time. F12 had, I think, an annual ‘open day’ when the public was allowed to walk around on the base and view the hangars and the aircraft. There was always a bit of an air show as well with the B17s doing what they were supposed to do. Most memorable was the year when a J28 was flown from F8 (or was it F18) to take part. The J28 was the a new aircraft type and the announcer told us from which direction the aircraft was expected to appear and about the incredible speed with which it was going to pass the airfield before it landed. I stood there being ready to jerk my head from left to right wondering if it would be possible at all to see this super fast aircraft. Then it appeared over the horizon, far from as fast as I had imagined. I remember that I was extremely disappointed. The aircraft taxiing in was more exciting. F12 had no runways in those days and a small team of fire fighters chased the aircraft putting out the grass fires it started.

    Since then I have been involved in military but mostly in civil aviation all my days. Someone told me that aviation is like a drug. You start on it and you are hooked. I am. Even today, if I am at an airport, I follow the air planes as they approach or taxi out for take off and then get airborne. Why? I do not really know. Where I live we have a small number of aircraft flying over us at cruising altitude so all I can see is that little glittering object travelling in south – northerly direction or in the opposite direction. And I follow each of them as long as I can.

    On the other hand, air shows have long since lost my interest. When I was in employment I had to go to a limited number of them every year. That was for pure business reason and therefore a must. But I never enjoyed the air shows. Military and civil aircraft appeared and performed those ridiculous manoeuvres near or just beyond their capabilities. I can not remember the type, except for that it was a DH Canada manufactured machine, a STOL aircraft demonstrating its ability to fly at an extremely slow speed. It then landed using less than a meter of the grass it pancaked on. I remember the wings sagging when it hit the ground and the crew leaving the remains at faster than the aircraft had travelled a few seconds ago. A most impressive demonstration of STOL.

    Is there anyone out there who seriously think that an airline executive or an air force general is out there in the audience and watching the aircraft performing will make a decision to buy the type? If not, who do they think they impress?

    At one of the last air shows I had to attend the company I visited invited me for a flight in their demonstrator. I suppose that was an honour but to me, sitting strapped in an aircraft seat is always the same and I have spent years doing just that. One thing I can do without.

    Says Erik who will be strapped in from Lisbon to Rome tomorrow.

    Gilla

  4. Hi again,

    I think I found the crash I mentioned above.

    STOL – Such Treacherous Outrageous Landing.

    Most certainly keeps the maintenance cost for cycle controlled components down.

    Erik.

    Gilla

  5. Hej Erik!

    Har inte hört den förklaringen till STOL förut!

    Samma film och två till (sämre) om samma händelse kan ses här http://www.alexisparkinn.com/airshow_videos.htm (leta efter ”commuter plane” men är ju en militär DHC Buffalo. Det var på Farnborough det hände.

    En analys och bakgrund finns här: http://www.alexisparkinn.com/photogallery/Videos/deHavilland_DHC5D_story%5B1%5D.pdf

    På samma sajt finns många andra krasch-filmer, bl a Gripen-kraschen på Långholmen 8 augusti 1993.

    Gilla

  6. Hej Sudden!

    Jag hade en halvtimme över och den har gått åt till Ditt eminenta forum. Väl använd tid!

    Jag har en av böckerna i din stapel i min bokhylla – ”Helicoptrar”. Och dessutom en mängd andra, men det har naturligtvis du också.

    Kommentarerna, inte minst från Erik, är alltid även de läsvärda.

    Nu är min halvtimme slut och min kära hustru ropar att maten kallnar.

    Keep up the good job – Sudden!

    Sven

    Gilla

  7. Hej Sven!
    Litet kuriosa om Helicopter-bokens författare: Nils-Olof Sefeldt emigrerade efter tiden som helikopterpionjär i Sverige hos Ostermans och blev försäljningschef för Volvo i Nordamerika (eller något liknande). Han hade även studerat vid Tekniska gymnasiet i Örebro och då hette han inte Sefeldt. Han kom från nordöstra Västergötland, bortom Tiveden alltså, har jag för mig.

    Sudden

    Gilla

  8. Det är ett evigt bloggande och twittrande numera men det ligger väl i tiden. Det finns inom intresset bara två bloggar som tilltalar mig. Den ena är Fredric Lagerqvists Lae-blogg, aktuell och i några fall intressant granskande. Den andra är din ”En blogg i det blå”, lite mer intellektuell och något tungsint men ändå mycket givande, för att inte säga teknikhistoriskt berikande.
    Dessvärre har jag ingen förståelse för att du ideligen måste dra i det här med ”utsparkningen” från SFF-forum. Lämna det här bakom Dig för ditt eget bästa och för fortsatt välbefinnande. Visst, det fanns högt uppsatta potentater i SFF som menade att dina utsvävande inlägg och ”icke svar” var till nackdel för forumet och därmed SFF.

    Skit i fortsättningen i SFF, precis som alltfler gör, inklusive mig själv. Det finns de som menar att SFF faller sönder av egen kraft även om de får en viss respit genom alla tillkommande flygintresserade ”snorungar” vars enda intresse fokuserar på JAS 39 Gripen och därmed kallar sig ”flyghistoriker”..
    Stå på dig Lasse och jobba vidare med bloggen – men skit i fortsättningen i SFF manar
    Janne

    Gilla

  9. Tack Janne för dina uppmuntrande ord!

    Sudden

    Gilla

  10. Kul att hitta min fars namn här!

    Gilla

  11. och , försäljnings chef var han inte för Volvo N.A….han var privat distributör….hade 17 stater i mitten av USA, blev utköpt av Volvo 1967, var senare ‘dealer’, hade Volvo och Mazda , en tid även Mercedes…..här i Houston.

    Gilla

  12. lite mer om det ‘kuriosa’ ang Nils Sefeldt som kallades Olle Sefeldt , var född Olle Svensson ,men jag hörde att det var 5 eller 6 Olle Svensson i hans militara grupp, så han och hans bror Sven bytte namn..på sent 30 tal….
    När han gifte sig med min mor 1942 var han löjtnant Sefeldt …hans födelse ort var Karlsborg….

    Gilla

  13. Hej Björn!

    Det var roligt att du upptäckte detta! Din far var ju litet av ett sidospår i denna min bloggpost. Jag har Gunnar I Ericssons artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift nr 1 år 2003 om Nils Olof Sefeldt, som ju var helikopterpionjär i Sverige. Jag ser att du hade kontakt med Ericsson och jag hoppas du har artikeln. Annars kan jag maila den.

    Jag citerade ur minnet vad gäller din fars verksamhet i USA, Ericssons artikel är säkert korrekt.

    Din far är också nämnd i två andra inlägg på min blogg:

    https://larsan13.wordpress.com/2010/07/17/for-och-emot-flyg-litet-om-hans-ostelius-och-rit-ola/

    https://larsan13.wordpress.com/2010/02/26/filmtime-for-anglofiler/

    I en av dem finns ett utdrag ur en skolkatalog för Örebro Tekniska Gymnasium där man ser din fars namn, hemvist och yrke: bilreparatör. ( https://larsan13.files.wordpress.com/2010/02/klass_2_oerebro_1930_31_mark.jpg ) Man ser också att han och Lennart Osterman var klasskamrater. Lennart O blev ju senare ledare för den flygverksamhet som uppstod ur det kända bilföretaget Hans Osterman, och en av hans tidiga anställda blev Sefeldt.

    Din far kom i sin verksamhet som flygingenjör i flygvapnet att bl a ta hand om tyska nödlandade plan, i kontakt med den tyska tekniske flygattachen Peter Riedel. Riedel påstås ha ålagts av sina chefer att mörda piloten i ett nödlandat plan så att inte radarhemligheter kom ut. Riedel ville därför (och säkert av andra skäl också) hoppa av och Ostermans och din far hjälpte då Riedel i dennes försök att hålla sig dold I Sverige. (Efter många öden och äventyr lyckades sedan Riedel komma till USA och bli amerikansk medborgare (hans hustru var amerikanska) där han avled 1998.)

    Din far nämns därför på sid 200 och 207 i Martin Simons bok om Riedel. (http://www.bookfinder.com/author/martin-simons/ . Riedel var en gång känd segelflygare och under 30-talet en person som sändes ut i världen för att propagandera för tyskt segelflyg, bl a då i USA.

    Min far var också född 1911 och gick ungefär samtidigt i skolan i Örebro, och det är i pappas efterlämnade papper jag hittade skolkatalogen.

    Sudden

    Gilla

    • hittade tillbaka hit, ver ett tag sen, men det var kul om Riedel…har n’mligen haft kontakt med denna swegelflygsintresserade i Californine, som skickat mig sin website..
      http://www.danielsww2.com/page14.html där står om Riedel…..synd att han och min far inte hade tillgång på internet som vi…de bodde ju inte långt från varandra här i USA…Riedel i Oklahoma…roligt nog också finns det en del här i Houston som är uppkallat efter en familj Riedel…vet inte hur de är släkt , om de är…i Hedwig Village , en del av Houston , fanns det ”Reiedel Estates” och en F.D. Riedel dairy Farm , som bl a hade 4 stora ekar till sin uppfart , efter farmen sålts och byggts hus på , köpte jag ett hus som hade de två högra ekarna på tomtens framsida….också fanns det en Riedel feed store upp till nyligen ….

      Gilla

  14. Hej Björn!

    Kul att höra från dig och få en fin webbsida om Peter Riedel, tysk ”segelflygambassadör” i Syd- och Nordamerika, tillsammans med Hanna Reitsch och Wolf Hirth. Han blev ju omtalad i USA för sina segelflygningar där samt lockades kvar i en slags ”underrättelsetjänst” på tyska ambassaden i Washington tills USA och Tyskland förklarade varandra krig i slutet av 1941. Sedan stationerades han i Sverige (och inte Schweiz, där han dock lyckats ”placera” sin hustru på ett sanatorium). Sverige hade han tidigare besökt som segelflygare 1936 (Bromma-invigningen, Norrköping och även Jönköping: http://sffsmaland.se/Historia/hist/Flygminnen%20Jkpg%2030talet%20%20.pdf).

    Jag tror att han och hans hustru inte hade några barn.

    Jag har skrivit om Riedel även på https://larsan13.wordpress.com/2011/11/13/ovantade-foljder-av-tidningslasning-segelflygaren-peter-riedel/ där du finner en del länkar om hans liv och bl a var han och hans USA-födda hustru bodde på ålderns höst.

    På den sajt du tipsade om finns ju litet om din far. Det som står om hans verksamhet i USA är kanske inte helt rätt men du vet mer än jag. Enligt Göran Wallerts bok om Ostermans Aero var han anställd där 1946-1948 som ”representant i USA” och 1946-1948 ”helikopterförare nr 1 och chef för helikopterverksamheten”. Men detta vet du mer om än jag. Nedan två sidor ur Wallerts bok (som har både svensk och engelsk text) där man bl a kan läsa om din fars uppmärksammade insatser i Sverige. Kanske inget nytt för dig men jag antar andra läser min kommentar:

    Här en bok han författade, tryckt 1948:

    https://larsan13.files.wordpress.com/2011/06/allhems_flygbc3b6cker.jpg (På försättsbladet skrivs helikopter så och into helicopter.)

    Din far och Lennart Osterman, grundaren av Ostermans Aero, var gamla skolkamrater från Örebro tekniska gymnasium:

    Lennart fick (rätt hastigt tror jag) ta över fadern Hans bilfirma med de flotta ”Ostermans marmorhallar” på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Från mitt sena 40-tal minns jag att man sålde Austin och Bedford lastbilar, det var svårt att importera USA-bilar åren efter kriget.

    Se http://www.stockholmskallan.se/PostFiles/SMF/SD/SSMB_0005833_01.pdf

    På min blogg hittar man kanske mer om din far, Peter Riedel och i varje fall Örebro tekniska gymnasium där min far studerade ungefär samtidigt med din men på elektro-linjen.

    Hälsningar/Sudden, som nu ser att han upprepat en del gammal information

    Gilla

    • Nedan , rött

      Editerat av Sudden: Inlägget var tomt. Men det ska nog fixa sig.

      Så här, fast Björns kommentar till min text är inte i rött för det kan jag inte åstadkomma utan fett kursiverat i stället:

      …Men detta vet du mer om än jag. Nedan två sidor ur Wallerts bok (som har både svensk och engelsk text):där man bl a kan läsa om din fars uppmärksammade insatser i Sverige. Kanske inget nytt för dig men jag antar andra läser min kommentar: Det var så jag hittade denna sajten , fars namn I den…lite fel var det ju där ,men så blir det ofta…och far skrev ju en biók some hette Helikoptrar och Autogiros som jag har 2 ex. Av…mycket bilder bl. A från Hanna Reichs i världens första inomhusflygning, och fars tredjei Gbg

      Och
      … man sålde Austin och Bedford lastrbilar, det var svårt att importera USA-bilar åren efter kriget. Kommer ihåg marmor hallarna, jag besökte far där som liten, han hade ett kontor där , vi boddu ju nära , på Artillerigatan 18 , 7 tr, utsikt över arme museum

      Jovisst sålde de Austin , även Kaiser o Frazer såg jag där på golvet

      Suddens kommenterar: Minns hur Kaiser och Frazer såg ut. De var ju helt nya märken och de blev väl inte så långlivade. Se Wikipedia på http://en.wikipedia.org/wiki/Kaiser-Frazer

      Gilla

  15. Apropå Ostermans marmorhaller som kom att användas för många olika ändamål finns här några bilder: http://www.stockholmskallan.se/Soksida/?ft=ostermans

    Bilden av den 1952 nya Austin väcker minnen. Visst var den ny men fortfarande nuttigt liten som engelska 30-talsbilar. ”Modellsportens dag” ordnades där under Sportlovet i februari under något eller ett par år men tyvärr finns inga bilder. Minns modellracerbilar som körde runt runt tjudrade vid en påle. Tiokubiks Dooling eller McCoy-motorer. Det måste ha låtit ordentligt inomhus. Kanske man även linflög men det var lågt i tak.

    Modellsportens dag kom sedan att hållas på andra ställen och frampå höstkanten. Så här såg det ut 1951:

    http://www.svtplay.se/klipp/158684/modellsportens-dag-1951

    Per-Axel Eliasson och Sigurd Isacson kanske några känner igen. Kanske det även är P-A:s kompis Olle Ericsson man ser vid motoränden av linflygplanet, också en av de ”stora” modellflygarna.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: