Tips om flygläsning, litet om mitt flygintresse och min utsparkning från SFF

Lars Henriksson har återigen photoshoppat och snyggat upp en bild i praktverket ”Arméflygets historia” som visar hur man försökte förbättra Lotterijagarens landningsegenskaper med hjälp av en luftbroms på bakkroppen. Det var nämligen svårt att få ned farten vid landning genom att tomgångsvarvtalet med använd propellerstigning gav för mycket dragkraft:

 

Jag tror att dessa bromsar nog hade en ogynnsam inverkan på styrförmågan i höjdled som är nog så viktig när man skall landa. Se även ett tidigare inlägg där Lotterijagaren, SW 15, skymtat.

Praktverket finns i min bokhylla stående tillsammans med några andra dyrgripar. Det är ju nu svårt att ordna böcker på ett ”bra” sätt. Stig Kernell har nämnt att i bokbranschen ”särbehandlar” man böcker som har ett stort format (A4 o d) men annars ”kör man på”. Mitt ”system” är mer raffinerat än så men jag har lärt mig det hyggligt. Jag har kanske 7-8 hyllmetrar (exkl mappar och travar med flygtidskrifter) och är smärtsamt medveten om vad som händer när man försöker ”förbättra systemet” eller stoppar in en bok fel. Jag har inte orkat upprätta en förteckning trots att jag fick Lars E Lundins bokförteckning för kanske 10 år sedan som hjälp. (Han hade då därtill tagit hand om Halmstads-flyghistorikern Lennart Johnssons stora arkiv.) Nå, kanske denna bild kan ge lästips eller väcka tankar och minnen:

Klicka på bilden så kan boktitlarna läsas. Tyskar anses vara mycket lagda för enhetlighet men detta gäller inte hur man skriver på bokryggar. Några av dessa böcker, inklusive Simons två böcker som är tryckta i Tyskland, står därför upp och ned.

Jag tycker om att läsa och finner det viktigt att svensk flyghistoria skrivs och läget är ganska gott. Tack FLIT! Museer med bevarade plan och flygdagar som för många är viktigt är för mig i dag mindre intressanta, även om jag hade en flygdagsperiod där en stor behållning var att råka möta ”gamla bekanta”. Både de man förväntat sig och de som verkligen ”dök upp”, alltså folk man kände sedan länge men kanske inte vetat att de var flygintresserade. Sedan SFF kastat ut mig (se nedan) anar jag att många ”ledande medlemmar” ändå skäms litet över hur jag behandlats, så drar jag mig undan flygdagar av omtanke om dessa personer. Samt om min egen sinnesfrid samt trötta ben.

Dessutom har jag alltid tyckt att flygdagar, ja flygning över huvud taget, är litet läskigt, förr eller senare slår folk man känner ihjäl sig. Annars verkar ju flygdagar och våra militärplans uppvisningar populära, det ser man på alla fina bilder på SFF forum och de positiva läsarreaktionerna. Fast jag undrar vad de forum-läsare som sitter med ett telefonmodem tycker om det sätt bilderna läggs in på. T o m jag med ett bra bredband blir litet otålig ibland. Jag vet dessutom redan hur Gripen ser ut…

Både Kenneth Göransson och Fredric Lagerquist har på sin bloggar nyligen fint skildrat hur viktig en viss flygdag var för utvecklingen av deras flygintressen. Själv vet jag inte hur mitt flygintresse grundlades, det har alltid funnits där tycker jag. Kanske min far influerade mig genom att hans yngre bror, som ett tag under sin gymnasietid bodde hos oss i Gävle vilket jag inte har några direkta minnen av, gick till FV. Jag har svaga minnen av en modellflygtävling åt Valbo till. Och förstås minns jag de små glidplan pappa byggde och som jag lekte med.

Bloggar kan vara utformade väldigt olika, de kan koncentreras på ett ämne eller blanda olika. Jag blandar med allmän litet tekniskt vinklad nostalgi och Fredric L med musiknostalgi. Populärmusik (heter det så?) vet jag inte mycket om som man ser av detta testresultat:

När jag var aktiv segelflygare 1966-1979, varav en tid kassör i klubbens segelflygsektion, var jag faktiskt inte särskilt intresserad av flygvärlden. KSAK:s tidning ”Flygrevyn” som man fick genom medlemsskapet i klubben var inte precis rolig. (Christina Lindberg har långt senare kunnat lyfta tidningen när hon blev sin egen). Jag var snarare mest intresserad av att inte träffa på flygvapnet och andra motorflygare i lufthavet. Även om det väl var så att det var segelflygarna som ibland uppehöll sig där de inte borde hållas. Hur många gånger hörde man inte när man satt i gräset på på Vängsö i segelflygarens ständiga väntan på sin tur att ”dom har ringt från Bromma och klagat på att det ligger någon över Åker”. Jag hade litet svårt att förstå just detta, just ditåt begav vi väl oss sällan? Jag kom aldrig dit fast jag försökte en gång (och förstås avsåg att hålla mig inom det luftrum vi som regel alltid fick låna):

 

Öknasjön ligger några km öster om Kjula-fältet, inte långt från Åkers styckebruk (var radiofyren står vet jag inte). Den väldigt dåliga bilden är från början på rullen i den lilla Kodak-kamera man hade med sig för att bevisa att man varit där man påstod att man varit. Jag ser i min flygdagbok att jag var uppe i 68 minuter men aldrig kom över 910 meter vilket jag nog tyckte var för dåligt att ge sig ut på en tiomila-triangel med. Men mest var jag förstås rädd och osäker; detta var mitt första försök på en sådan bana och mer blev det aldrig. Jag hade insett att flygning inte var min sak. Så fantastiskt var det ändå inte. Eller…? (Jag minns overallen, köpt i en shop i Genève för diverse krafs och militärutrustning. Den stank av svett efter en halv dag. So much for NATO-style.)

I samband med att jag slutade segelflyga i slutet på 70-talet efter ca 180 timmar när jag tröttnat och certifikat måste förnyas årligen (40 år blev man ju), började jag köpa flygtidningar som The Aeroplane och Air International. Speciellt när jag skulle ut i Europa från Arlanda på något möte och tyckte jag kunde unna mig något att koppla av på kvällen med. (Att i Bryssels tax-free shop höra kunder diskutera inköp på svenska after att jag i två-tre dagar som ordförande bara hört och talat engelska var början till återkomsten till vardagen.) Så blev det prenumeration på The Aeroplane samt fler och fler inköp av böcker, ofta i samband med utlandsresor. Den tunga ”Chronicle of Aviation” har jag släpat hem från London via Genève där jag också säkert kompletterade biblioteket. Rådbråkade min franska med mannen i den lilla flygbokhandeln nära Placette-varuhuset; han hade tidigare chefat för Navilles största bokhandel i stan om jag nu förstod honom rätt. Nästan alla mina hyllmetrar i dag härstammar från tiden efter 1975. Undantag är ”Ett år i luften” och litet till som Biggles-böckerna. En hel del är köpt antikvariskt, och vissa tidningar minns man att man haft en gång.

Naturligtvis har jag alltid tittat upp på himlen vad det är som surrar och jag minns ju vissa flyguppvisningar; FV 25 år på Gärdet, diverse parader, Gloster Meteor över Brunnsviken, min farbrors lågsniff med B 17, långt senare Lansen och Viggen i samma luft över södra Närke m m. Vampire är nog det FV-plan jag sett mest eller som påverkat mig mest jämte J 26 Mustang i fyrgrupper flygande längs Gräsös strnnd, medan det blev förvånansvärt litet av J 29.

Så har jag modellflugit, alltså inte byggt plastmodeller utan byggt modeller som flög eller i varje fall skulle göra det, men det har jag skrivit en del om på min sajt.

Nå, en bit in på 80-talet tror jag det måste ha varit, började jag kika in på Hobbybokhandeln på Pipersgatan i Stockholm. Såg till min förvåning att tåg tydligen fortfarande var mångas intresse, det fanns en stor mängd böcker och tidskrifter härom. Senare tillkom till och med en hylla med hästböcker! Men även flyg fanns förstås. Jag tittade i och köpte ibland några nummer av svenska flyghistoriska tidskrifter antikvariskt, det gällde Kontakt och Flyghistoriskt månadsblad. De kändes inte så lockande. Det fanns en del besserwisseri och grinighet och vidare var de ju inte professionellt skrivna utan litet tunglästa. Jag minns också att jag kom över en del av en skriftväxling mellan Bo Lundberg och SFF där man tydligen hade problem att komma överens med villkoren för Lundbergs skrivande för det som skulle bli FR om J 22. Denna kom ut ordentligt försenad och utan bidrag av Lundberg. (Jag läste i går igenom förordet och undrade vad som står mellan raderna.)

MACH upptäckte jag nog först ca 1982 sedan tidskriften funnits i något år. Jag hade trott att det var en ”simpel sensationstidning” men den var ju mycket fint skriven. Flyghistoria där det väsentliga kom fram, inga ovidkommande detaljer. Jag blev snart prenumerant och har på annat sätt skaffat alla nummer utom ett eller två.

Jag kom att gå med i SFF först 1990. Den gav ju sken av att vara en litet fin förening och jag kände mig inte tillräckligt kvalificerad, men so what tänkte jag. Jag kom att under dessa snart 20 år lära mig mycket via medlemsskapet, tidningen,  forumet och andra aktiviteter jag dragits in i, och knöt många trevliga kontakter. Men med tiden tröttnade jag något och trots att jag var en flitig skribent på forumet, fann jag faktiskt skrivandet där ganska obehagligt. Det förekom griniga kommentarer, kanske några bottnade i avundsjuka och hur som helst fanns ”språkpoliser” eller andra specialister. Man kände hur de förväntansfullt hånfullt dreglande kikade över ens axel på texten som växte fram på skärmen.  Jag påtalade dessa grinigheter  för webbmaster som möjligen ingrep någon gång för min räkning men senare mest sa något tröstande.  Mot slutet var de värsta mobbarna moderatorerna själva, och jag märkte ju också att det fanns andra som inte gillade mig. Det tar ofta många år att inse att så illa är det, för i det längsta vill man ju tro folk om det bästa.

Det föreföll  inte finnas något större intresse att utveckla SFF forum, jag hade väntat mig ett lyft vårvintern 2009 efter att en specialist träffat styrelsen, men det blev snarast sämre. Jag undrar om styrelsen överhuvudtaget brydde sig om hemsidan (som alltid varit bra) och forumet (som inte är det). Forumet ger ett litet trist intryck och många vänder sig nog hellre till andra forum eller bloggar om flyg och försvar. Trist är också den attityd från medlemssidan som kommer fram i tråden om en viss Draken i Tullinge. Man kanske helt enkelt ännu inte är van vid webbforum och att folk är nyfikna utan att ha någon ond avsikt? Så har ju fula angrepp släppts fram mot FV-museichefen Parr personligen, men museichefer är nog ett härdat släkte. Annars har det varit få öppna konflikter, men de flesta vet att det är lågt i tak.

Webbmaster och ordföranden visste att jag övervägde att lämna föreningen; jag hade ju sedan början av 2009 trappat ned min insats.

Och så, pang! I oktober 2009 blev jag (tillfälligt visade det sig så småningom; webbmaster har inte riktigt orden i sin makt) avstängd från forumet av skäl jag inte begrep. Det sades att jag inte följt forum-reglerna men det visade sig bara vara nys (anklagelsen och mitt genmäle finns på min webbsajt) utan webbmasters resonemang visade snarade att jag ”tyckt fel” ibland. Han själv verkade inte veta vilka regler som gäller för ett forum och bröt ibland mot dem. Jag undrar mycket vad som egentligen låg bakom detta oförskämda påhopp eller svek (webbmaster påstod att han varnat mig men det hade han inte och vi hade genom alla år haft en rätt bra kontakt). Styrelseordföranden uppträdde förbluffande snorkigt.

”Vad är detta?” undrade jag. Vem eller vilka står bakom egentligen och kan få hela styrelsen med sig? Kunde man inte bara snällt ha bett mig ändra mig på något sätt, t ex skriva färre inlägg eller vad det nu var som jag gjorde fel? Nu blev styrelsens handlande så oförskämt, ja en skandal, att den eller de skyldiga borde ha kickats. Men hade det hjälpt? ”Den unkna attityd” som verkar ligga bakom kan vara ordentligt ingrodd i hela föreningen.

Jag kommer att tänka på hur illa SFT-redaktören behandlade Roy Fröjdh genom att  i samråd med ordföranden publicera en bisarr insändare i SFT 4/2004 från en gammal FV-pilot om några fel Fröjdh skulle ha gjort i sin FV-tjänst och hur okamratlig han var som var kritisk mot FV. Jag vart förvånad. Redaktören släppte sedan i nr 5/2004 in ett enda anständigt genmäle av den hederlige Ulf Wiberg, men trixade bort Wibergs slutsats och förklarade sonika ”diskussionen” avslutad. Usch nej, inte skall vi diskutera inom SFF!:

Som alla vet har ju Roy en sajt där man genom åren kunnat läsa en hel del och det var ju inte bara SFT-redaktören som betett sig illa. Att SFF kan uppföra sig mycket fult visste jag alltså redan, men jag hade lugnat mig med att Roy nog var en rättshaverist. Men när jag nu själv upplevt hur föreningen kan bete sig, ser jag på fallet Fröjdh med andra ögon.

Jag fick lyckligtvis stöd från många vänner där några skrev till centrala SFF-personer som dock spelade ovetande eller inte svarade. Några vänner har nu gått ur SFF eller skriver inte längre på forumet. Diskussion på forumet stoppades och själv var jag ju spärrad och fick förlita mig på vänner. För webbmaster misshagliga inlägg försvann inom en kvart. En vän som är litet väl hård i sina omdömen ibland men alltid expressivt vältalig, åkte ut permanent. Ett hot som även vilar över mig om jag skulle bryta mot forumets regler, och hur självsvåldigt webbmaster tolkar dem vet jag. Ett sådant maktspråk! Varför inte vara resonlig som folk i allmänhet lyckligtvis är?

En känd flygjournalist har numera denna avatar och har tills vidare slutat skriva på forumet:

Själv funderar jag ibland på att byta avatar till den SFF-förtjänstmedalj jag fick två månader innan jag fick sparken:

Sudden, som ännu faktiskt är den som har skrivit flest inlägg på forumet