Skrivet av: Sudden | 2010/09/20

Några noteringar och om Carl Clemens Bücker

Tiden går, senare i dag kanske bloggvisit-räknaren passerar 20.000. Besöken har blivit fler på sistone, kanske för att jag skrev litet om mig och SFF. Jag har vidare noterat att bloggsökningen inte når in i kommentarerna. Jag var bergis på att jag skrivit något om ”Galopperande flugan” och Martin Ljung och höll på att bli tokig tills jag äntligen fann den text jag skrivit. Dagen innan. Alltnog, apropå Martin Ljung finns hans monolog ”Viking” på Youtube. Avslutningen är magnifik . Det hade ni nog aldrig trott om Martin att han kunde. Man kunde ju mer förr som han konstaterade.

Jag tittade in hos SHK för att se om man utrett ett ”landställhaveri” med en Gripen för några månader sedan då en FV-officer uttalat sig på ett konstigt sätt vilket jag tror en SHK-are i en tidningsnotis uttalat sig syrligt om, men kanske det inte blev någon SHK-utredning. Däremot såg jag att SHK utreder en litet otäck sak vid flygfestivalen på Gärdet nyligen, då ett trafikplan kom alltför nära en grupp fallskärmshoppare. Jag råkade genom molntussarna se en hastig glimt av situationen som man kan se på min blogg.

Så har tre personer dödats i tre olika olyckor samband med flyguppvisningar i Tyskland under de två senaste månaderna. Flygdagar har sina risker…

Jag ser att på SFF forum diskuteras målning och färger av ”Biafra Babys”. Jag kommer då att tänka på hur Carl Gustaf von Rosen var klädd när han en kulen höstdag kring 1970 damp ned på Vängsö tillsammans med några bekanta i ett motorplan. Dåligt väder, så många trängdes i den enkla klubbstugan och där står han plötsligt, ganska kortvuxen och oansenlig i midjelång brun läderjacka framför mig. Är det inte C G von Rosen? tänkte jag. Jo det var det.

Jag själv blev litet paff och. En kändis. Gjorde inget väsen av sig, hans kamrater letade väl efter Melitta-filtren. För en gångs skull var min dåvarande hustru Ingrid med på Vängsö och hon blev väl ännu mer överraskad och vi kände båda historiens vingslag. Carl Gustaf hade också varit kapten på vår bröllopsresa några år tidigare 1964 till Klagenfurt. För Ingrid uppvuxen i Västtyskland på 40- och 50-talet var Carl Gustafs syster Birgitta Wolf en mycket känd person. Både bror och syster var nog litet för stora för ett vanligt liv.

Det var nog förresten den gången som Ingrid följde med bogserarhustrun på svampplockning och var mäkta imponerad av dennas förmåga att hitta svamp, svampar helt osynliga för min fru. (Buss körde hon också men inte just då. Att jag inte kommer på hennes förnamn!). Själv har jag aldrig varit road av svampplockning men man måste ju ställa upp och en gång gick det så här:

Detta hände i augusti 1998 ganska nära F 18 (skogen vid Brantbrink med dess som synes oerhört svåra terräng…), så litet flyganknytning finns ju.

Apropå flygdagar så gillar Ingrid förresten inte sådana. Hon fick nog av lågflygande flygplan när hon under sitt första skolår 1944/45 skulle ta sig hem från skolan och var livrädd för ”Tieffliger” som hon varnats för.

Bücker Jungmeister och Bestmann har varit uppe nyligen på min blogg (och hos Fredric Lagerquist) och jag kom att tänka på Carl Clemes Bücker som inte bara Wikipedia och Bücker-museet i Berlin skrivit om utan även Erik Bratt. Bücker var Saabs representant i Västtyskland från 50- talet och in på 70-talet och Bratt träffade honom då och då. Bücker var imponerad av Draken och tyckte att man skulle göra en ”business-jet” på konceptet. Bratt lovade att rita litet, för det gick inte att övertyga Bücker att det var ingen god idé. I sin bok ”Människor och flygande maskiner” berättar Bratt så om Bücker och återger även dennes ”egen berättelse” , ca 8 sidor, baserat på Bratts minnen och anteckningar genom åren. Det handlar om tiden efter 1919. Bücker avled i mars 1976. Här några citat:

– Bücker talade utmärkt svenska men med den typiska sjungande accenten med öppna aa’n”. (Han var gift med en svensk kvinna.)

– Den ende som understödde anskaffningen av Jaktfalken var Lübeck. Alla andra ville ha Bristol Bulldog som såldes av Florman.

– Einar Lundborg gjorde kavaljerstart på Malmslätt med en Jaktfalk. Motorn fick inte bränsle. Stannade till. Kärran tappade farten och vek sig. Gick i backen. Lundborg omkom. Lundborg var den store idolen. Ingen fick säga att han gjort fel. Det var fel på kärran. Och därvid blev det.

  (Efter kriget). Jag förlorade allt jag ägde… Jo till sist hittade jag min fars gamla frimärksalbum på vinden… Så ut på vägarna. Ingenstans att äta. Ingenstans att bo….Frimärken förstod jag mig inte på… Jag drog mig fram några år, bl a som fiskare i en silltrålare utanför Kiel. Fick förnyat några av mina gamla kontakter i Sverige och kunde så småningom bli Saabs representant i Västtyskland. Och på den vägen är det.

– Bücker blev känd över hela världen genom sina förnämliga flygplan från Bückerverken i Tyskland. Han gjorde ett allvarligt försök att få igång en flygindustri i Sverige, men svensk byråkrati och militär stupiditet omöjliggjorde alla hans ansträngningningar i den vägen.

Vilka ”bovarna” var (vissa FV-personer samt bröderna Florman) berättar Bücker. Han fick i alla fall Svärdsorden som en slags upprättelse. Och hade lärt sig hur man handskas med militärer, konstaterar han och ger tips om knep att ta till. Man tjänar ju i alla fall mer på att sälja till militärer än privatpersoner.

Bild från http://www.buecker-museum.de/

Bücker kom från en liten förort, Ehrenbreitstein, till Koblenz fast på högra Rhenstranden. Där finns nu en Bückerplatz, se här och här.

Sudden

P S. Jo, jag hade ju också hittat en text här som förklarade varför Jungmann var så bra. Ett citat:
The Jungmann is a tiny aeroplane, even by biplane standards – it’s not a great deal bigger than a Pitts S2 and considerably smaller than a Tiger Moth. Clues to its legendary handling lie in the double-aileron configuration and Andersson’s decision to use pushrod control linkages, leaving only the rudder-connect with a cable, guaranteed instant response. Construction quality is evident throughout the airframe. The control rods are located using self-aligning, double roll, ball bearings rather than deep grooved bearings. Moreover, although the wing area is nearly half that of a Tiger, each wing in uncovered form weighs a mere 15 kilogrammes. The highish wing loading, at least for a biplane, would suggest a ‘hot’ ship.

Each control input, whether it’s rudder, elevator or aileron, requires the same amount of effort.

Jag har faktiskt bara en gång flugit ett plan med linor till skevrodren, en Pik-5. Där fanns det friktion, inte mycket men samtidigt var det oerhört lugnt i våguppvinden över Ottsjö. Jag minns att jag finstyrde genom att ge spaken lätta slag med handflatan.

Annonser

Responses

  1. Vet du hur det gick med Bückers ärvda frimärksalbum? Gjorde det honom rentav rik?

    (För den som likt jag läst böcker för sina barn – jämför med frimärksalbumet i Unnerstads ”Kastrullresan”.)

    Jaktfalken (Skolfalken och Övningsfalken) kan väl anses som ett lika kompetent flygplan som J 7 Bulldog?

    Hälsningar
    Lars

    Gilla

  2. Hej Lars H!

    Bücker använde frimärksalbumet som bytesmaterial i många månader. Med tiden lärde han sig litet om frimärken och blev på gamla dar frimärkssamlare.

    Jag känner inte ”Kastrullresan” men däremot har jag läst Roland Schütts ”Kådisbellan”, som inte är en bok man läser för sina barn.

    Jag fick kontakt med Schütt i november 1996 då han en kväll besökte vårt bibliotek i Haninge (han bodde i grannkommunen Tyresö och var bl a aktiv i närradion där för han var ju verkligen en berättare, se nedan). Han avslutade sin föreläsning med att ta fram en slangbella av nämnd typ, laddade med en M6-mutter och brände av ett skott. Lyckligtvis träffade han den stoppade soffa han siktade på (hans ena öga var illa skadat) och det blev lyckligtvis ingen rikoschett.

    En härlig medryckande typ var han och jag får göra en utvikning:

    Roland Schütt är född 18 april 1913 i Stockholm, Sverige. Hans mor, Zipa, var rysk judinna och kom från samma trakt i Ryssland som konstnären Marc Chagall. Hon var konstnärens ungdomskärlek. Zipa flydde till Sverige som 17-åring 1907. Här gifte hon sig med den politiskt engagerade Fritiof, Rolands far. Fritiof övertog en tobakshandel där han också sålde socialistlitteratur och kondomer. Roland Schütt har läst maskinritning och konstruerat verktyg och maskiner för industrin. Boken Kådisbellan har filmats; bl.a. medverkar Stellan Skarsgård.
    Död 10 november 2005

    http://abcitron.net/tuffnet/tuff/Roland.htm

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Roland_Sch%C3%BCtt

    http://www.ebfa.se/templates/EBFATemplates/EBFABook____2173.aspx

    Vi hade litet telefon- och brevkontakt efter träffen på biblioteket och Roland berättade bl a att han en sommar praktiserat på Svenska Aero på Lidingö, och haft i uppgift att borra lätthål i vingbalkarna till Jaktfalken. Han borrade och borrade, och på en dag hade han lättat balken med ett halvt kilo eller så. ”Och kan du tänka dig, sedan tyngde man rodren med flera kilo bly i dem! Hur kunde man göra något sådant?” Jag fick försöka förklara vikten (hoppsan!) av att balansera roder.

    Han hade förstås velat bli pilot, det ville väl alla då, men det skadade ögat hindrade honom. Men han hade nog framgång som verktygsmaskinutvecklare.

    Jag har tyvärr inte någon av hans böcker kvar, jag har nog gett bort dem till något av mina (vuxna) barn. Han skriver en halv sida eller så om tiden på Svenska Aero vill jag minnas.

    Jaktfalken var ett lyckat plan och nog helt i klass med de bästa utländska, det är mitt intryck, men Bücker hade ju oturen att välja ”fel” motor. FV satsade nämligen efter lång tvekan på Bristol. Jaktplanköpen verkar också ha haft låg prioritet, det blev väl till sist ca 17 Jaktfalken (flera av dem ASJA-byggda) och 7 Bristol Bulldog (som inte var något vidare tror jag).

    Det finns att läsa hos Lennart Andersson och Klaus-Richard Böhme om man orkar dra kvintessensen ur dessa rätt snåriga texter. Bratts berättelse förefaller stämmer rätt bra och är kort men är förstås inte helt neutralt skriven.

    Jaktfalken var ju ett betydligt potentare plan än Skolfalken. Konstruktören Sven Blomberg var säkert starkt Heinkel-influerad även om inga flyghistoriker mig veterligt beskrivit Jaktfalken som en ren Heinkel-kopia. Jag tror att om man kikar på Heinkels dubbeldäckar-jaktplan ser man likheter.

    Bücker var den som for verkligt illa av de missförhållanden som de två Flygkommissionerna avslöjade. Vad jag förstår stod inga rent svenska finansintressen bakom, utan det var han själv och tyska intressen (Heinkels lilla konsultfirma) som stod för fiolerna. Flygvapnet ville ju själv bygga plan i Västerås, beställde i ojämn takt och ville inte ge Svenska Aero sina krav (man kanske inte hade några), och sedan kom ju ASJA (Wallenberg?) in i bilden och köpte upp Svenska Aeros kompetens.

    Lidingö museum har kanske fortfarande denna sköna vindflöjel som jag plåtade 2004 såvida den inte var tillfälligt uppsatt för utställningen ”Flyget på Lidingö”:

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: