Skrivet av: Sudden | 2010/10/16

Reglementen, stil och stämning

(Lätta putsningar gjorda 17 oktober.)

I en tråd på SFF forum nyligen undrades det över ”stämningen” på forumet och då kom nyttan och behovet av att man följer regler upp. Själv har jag en helt normal och sund motvilja mot dem som försöker sätta sig på mig, och jag försöker ju vara mig själv. Skriver Mustang, Draken, DC-3 o s v istället för Flygvapnets benämningar och ogillar oftast paragrafryttare, även om jag givetvis inser njutningen av att behärska paragrafrytterikonsten och visst kan dessa konster också vara sköna att skåda. Men man får som vanligt försöka behärska sig. Fackspråk används fackmän emellan men man blir inte fackman för att man använder – eller försöker använda –  fackspråk i tid och otid.

Nå, det förekom något kanske omärkbart tjuvnyp (eller om man skall se det som en artigt dold kritik för inkonsekvens) och denna något sneda kritik besvarades med en skämtsam undran om det möjligen fanns ett SFF Uniformsreglemente. Detta kom mig att tänka på ett tidningsklipp från 1938 jag har haft liggande för att kunna göra något av någon gång:

 

”Vapenrock” låter så ”krigiskt” och jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vilket plagg som avses. Kanske ordet ”kavaj” var litet ovanligt i sammanhanget men notisen är ju genomgående positivt skriven. Jag minns förresten från min värnpliktstid i början av 60-talet att jag hörde nämnas att i en svensk ”fältuniform” som också skulle kunna användas som s k permissionsuniform ingick slips. Detta hade fått en utländsk militärattache att vid något tillfälle (bevittnade av en fältjänstövning e d) undra om soldaten skulle ha slipsen att hänga sig i!

Jag kom också att tänka på att när kvinnor kunde bli officerare måste ju klädselreglementet och tillhörande regler anpassas. Bl a lär en specialist på reglementen (no name) föreskrivet att inte mer än två sådana officerare i välsignat tillstånd fick uppträda offentligt samtidigt (eller något liknande). Detta lär ha fått en känd flyghistoriker att kommentera förslaget så ”övertygande” att det ändrades. Fast jag tycker mig förstå tanken bakom den föreslagna regeln.

Säkert finns också föreskrifter om hur handväska bäres till uniform och jag kom också att tänka på det som brukade kallas ”bögväska”.

Jag såg för några år sedan en gång en FV-general i all sin glans på en något bedagad trampcykel i Stockholms fashionablare kvarter. Det såg litet konstigt ut. Jag undrar om han inte hade en gammaldags portfölj också. Han blev stannandes ett tag vid trafikljusen Valhallavägen/Lidingövägen och några små barn i närheten stirrade då nyfiket på honom.

Annars ser jag inte mycket av Flygvapnet i Stockholm eller på dess himmel.

Jag tog fram min ”Örlogsboken, sjömansinstruktion för flottan”,  från mina första värnpliktssommar 1957 i Flottan och skannade ett uppslag om ”enskilt uppträdande”:

Det slår mig att det kan vara svårt för några att uppfatta vad som avses att ”gå till vänster om någon”. Man har ju den Höge på sin högra sida. Regeln kanske borde ha formulerats utgående från läsarens position såsom ”gå så du har den Höge till höger om dig”. Det hela blir inte bättre av att illustrationen visar den Höge till vänster. (Ni må tro att jag grubblat över instruktionen till en s k P-skiva som skall placeras ”väl synlig till höger i vindrutan”.)

Så har vi själva tilltalet. Jag minns ännu när vi 1963 hade besök av en specialist från den centrala ”förmultningen” som skulle kika på vårt stora centralinstrument i kustartilleribatteriet på Gotland (minst 4 stora ”elektronikgarderober”; gröna var de och av fransk härkomst). När vi några stycken då stod runt instrumentet, försökte jag tilltala honom med ”mariningenjör Jönson” några gånger tills han rättade mig med ”äh säg Malte”. Han hette så.

Jag passade på att skanna vad som skrevs om vårt flygvapen. Jag är litet förvånad över uppgiften att vi bara hade en spaningsdivision.

Avslutningsvis en örlogsman, HMS Visborg. Inte är det väl något riktigt krigsfartyg men hon var ändå rätt pampig sedd från stranden på södra Gålö där jag var för att bada. Bilden är ett par år gammal, från en tid jag brukade bada i havet.

.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Varför ska man göra det enkelt när man kan göra det militärt?
    Varför heter det örlogsman fast man alltid säger att fartyget är en hon?
    DC-3 ligger mycket bättre i mun än Tp 79 trots att det är liknande sammanblandning av bokstäver och siffror. Mustang och Tunnan ligger definitivt bättre i min mun än en bokstav följd av en eller flera siffror.
    Tunnan förresten. det kallade vi en lagom rund kapten på regementet jag en gång tillhörde. Han var snäll och trevlig.

    Gilla

  2. Hej Egon!

    Jag kikade på webben och i mina ordböcker men fann ingen förklaring till varifrån ordet ”örlogsman” kommer. ”Man-of-war” heter det på engelska där även ordet ordet ”merchantman” för handelsfartyg förekommer/förekom. (BEA kallade sina frakt-Vanguard för Merchantman förresten; en typ Ulf Wiberg inte riktigt gillade vill jag minnas. Se http://www.brooklandsmuseum.com/index.php?/explore/vickers-merchantman-vanguard-1969/ )

    Under värnplikten trivdes jag bra. När man skriver kommer ju minnena fram och jag skulle ju kunna skriva om de befäl jag mötte. Malte J kom jag många år efteråt att hamna bakom i en kö till kassan i Fredells gamla brädgård i Hammarbyhamnen men jag tog ej kontakt. Och en annan gång när dörren öppnas i T-banevagnen som just stannat vid Gubbängen-hållplatsen så vem träder väl in om inte vår kapten på KA Mekanikerskola som väl var den ende som verkade försöka ”skrämmas” i sitt uppförande; det sades att han led av någon sjukdom som gjorde honom ”på dåligt humör”. Jag gav mig inte till känna men jag tyckte han stirrade på mig ”som vanligt” där han stod på 3 meters håll och jag försökte se oberörd ut.

    Det finns på olika ställen bilder spridda från Kustartilleriets Mekanikerskola på KA 2 i Karlskrona, bl a den jag länkade till. Det skojiga är att jag tycker mig känna igen de värnpliktiga eleverna på deras ryggar. Andersson, Rissler och ett par till och t o m Sundin. Instruktörerna (instrument- och flagginstrumentmästare) känner jag igen och minns rätt väl. Har inget minne av något fotograf-besök. Jag erinras också om bältet till ”stridsselen” som man borde ta av sig för att inte skrapa sönder stolarnas ryggstöd. Och så kängor! Den militära klädseln är inte alltid ändamålsenlig. Men denna gröna ”fältuniform” kändes annars angenäm på kroppen minns jag.

    Här en bild från Mekanikerskolan jag skannat någonstans ifrån med instrumentmästare Ulle Persson ”in action”. Är det månne Sundin längst fram till höger, med stridsselens bälte om magen för att snabbt kunna rycka ut till fosterlandets försvar?: https://larsan13.files.wordpress.com/2010/10/ulle.jpg

    Läste minnesord för några år sedan om majoren som var chef. De bekräftade och något förklarade det goda intryck jag fått av honom. Litet ovanliga livserfarenheter hade han enligt minnesorden som jag tyvärr inte sparat.

    Sudden

    Gilla

  3. Hej Lars er al,

    I remember well the first four weeks when I did the national service in the Swedish Air Force at F8. We never got a book explaining how to walk or talk. Instead we were given this four week crash course. We spent these weeks walking this way and that way, requesting to be allowed to do a pee (training only so we did not do the pee), how to turn left or right, stand to attention or at ease. We were sent in to change to this or that outfit and after every change we were inspected and comments by the superiors were made even if they were not relevant, but it was their job to comment. I think this could have been done in less than four weeks but, as they had us for a year, time was not a question.

    Hiding behind this, I suppose, was the task to get us a small bit disciplined and to work as a unit. Didn’t out parents do the same when we were younger? In those days one doffed ones cap when greeting a person and said ‘Thanks you’ when something was given to you. It was taken for granted that, as a young boy or girl, one held the door open for an older person and the walked in after this person had entered. To take something that belonged to someone else was unthinkable.

    My belief is that there is nothing wrong with a reasonable level of discipline. I dare to say that when the disciple goes down so does the country, organisation, and family life.

    Here in the Portuguese country side one still doffs ones cap when greeting a person. It is obvious that I do it even at my age when I meet a lady. Yes, I feel old when a kid holds the door open for me but, the again, I am old. Families here tend to stay together much longer and it is not uncommon that mum and dad and the kids share the house with grandpa and grandma. If they do not live in the same house they live in two adjacent buildings. Then again, we in the village live like a large family. If a hand is needed somewhere one makes an effort to help out. There is not very much that I can do except assisting when a pig is castrated (I have been trained), harvest the corn and the grapes. My neighbour got 6000 litres of wine this year and I am expected to give him a hand to consume it too.

    I enjoy life here because I can leave the key in the car when I go shopping. This saves me trying to remember in which shop I left them. Doors can be left unlocked, and the builders leave their tools and material at the sites and everything is there when they return the following morning.

    Perhaps I have drifted away from the subject and that it is time to sign off. It just came into my head when I read the blog.

    Erik.

    Gilla

  4. Hej Erik!

    Jo visst. Reglementen och ”drill” kan vara nyttiga i vissa utbildningssituationer, men de kan också användas för att plåga folk. Många stora män har vantrivts i det militära. Och visst skall man vara artig och respektfull men tyvärr brister det ibland på SFF forum med det. I varje fall blir några av oss putt ibland.

    För att nu segla iväg från ämnet så kommer att tänka på min tjänstgöring i Flottan i Karlskrona sommaren 1957. (På hösten började jag på KTH och efter det hamnade jag i Kustartilleriet (KA) också i Karlskrona till att börja med).

    I utbildningen ingick förstås att lära sig marschera och även det elementära i att leda marscherande trupp. Det var rätt spännade att ”leda” en trupp på kanske 14 gubbar (kurskamrater) på Karlskronas gator. Ge rätt kommandon, hälsa på befäl (truppen skulle också fås att vrida på huvudena) som kom gående och sådana var det ju rätt gott om. Om det var ett riktig höjdare skulle man ju därtill ropa ut vad man var för några gökar.

    Liknande övningar på kaserngården medgav ju för kamraterna att vara litet petiga och ”missförstå” ens order.

    Kaserngård ja. På ordern att bege mig till Karlskrona stod det ”BAT AF TROLLE” och jag trodde faktiskt att det var en båt med detta namn det handlade om. Radskrivare klarade ju inte av Å, Ä och Ö. (Det var alltså bataljon af Trolle det var frågan om, ett av flera kasernkomplex i sta’n. Karlskrona var för mig en annorlunda stad på gott och ont. Den låg tyvärr litet långt bort bara. ”Alamedan” är ett fascinerande namn på en svensk gata. Och jag lärde mig vid skrivandet av denna kommentar att det finns ett bostadskvarter som heter ”Sundin”! Oklart varför.)

    Sedan gäller det ju att kvickt hitta rätt kommando. En gång satt jag längst bak i en tiohuggare och styrde (http://www.tiohuggare.se/ ), vi rodde i kapp. När vi skall under bron till Stumholmen inser jag att gösstaken (”flaggstången” i fören på båten”) måste tas ned, men hur gör man det. Kommando? Och vad händer med den rytmiska rodden när en av roddarna måste ta hand om gösstaken? Det slutar med att staken knäcktes mot bron. Det tog knäcken också på rorsman (även taktgivare/påhejare). (Maktlösheten och förvirringen måste ha varit lik den jag kände nyligen när den stora ledbuss som står framför mig i trafikkön börjar rulla bakåt och jag har en bil bakom mig. Pang-krasch! ”Såg du inte att jag backade? var busschaufförens första ord till mig. Tablå!)

    Det var nog inte denna ”Suckarnas bro” http://www.karlskrona.nu/forum/forum_posts.asp?TID=202 som tog vår gössstake. Dagens bro ser dock tillräckligt hög ut

    På Stumholmen finns fortfarande de gamla flyghangarerna kvar, men annars är holmen nu bebyggd med bostadshus. Den idrottsplats där jag sprang 1000 eller var det 3000 meter för något militärt idrottförtjänstmärke varefter jag var totalt slut är nog inte kvar. Det var långt, långt innan jag började motionslöpa.

    Stumholmen från luften, från framsidan på nummer 2/1991 av SFT: https://larsan13.files.wordpress.com/2010/10/stumholmen2.jpg

    På Stumholmen hade vi även övning i att släcka bränder ombord. Man klev i grupp in i en betongbunker med två (?) rum samt med ett plåtfat på golvet med olja som hade tänts på varvid utrymmet fyllts av svart rök. Man skulle hålla sig lågt på golvet och inte släppa brandslangen. Var rätt otäckt.

    Sudden, som nu driftat iväg men som inser att man kan inte skriva reglementen för alla situationer utan ibland måste man använda sitt (eventuella) egna förnuft och omdöme. Den främsta formen av disciplin.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: