Skrivet av: Sudden | 2010/10/20

Om knäckebröd, lättviktare och annat i vår världsuppfattning

En av de bloggar jag regelbundet kikar på är Sven O. Sjöstedts ”Den Gamle Emigranten”. Nyligen har han skrivit om svenskt knäckebröd och om firandet av ”Columbusdagen” i USA och då påpekat att i hans stad står Leif Eriksson staty. Han kan ju säga ha ”upptäckt” Nordamerika kring år 1000 men det fick inte så stor betydelse som Columbus och andras senare besök. Leif E visste väl inte om vad han upptäckt. Se där ett kunskapsteoretiskt problem! Jag har upptäckt något men vad?

Sven nämnde bl a faderns lunchlåda med hårda smörgåsar i. Kanske hade han en s k unicabox, en avlång låda gjort av pressad papp som svenska arbetare hade sin matsäck i enligt legenden. Så typisk svensk – fast den hade amerikanska arbetares lunchbox som förebild. Alltnog, jag kom nu att tänka på vad jag såg i Varberg en solig septemberdag 2007 under en teknikhistorisk rundresa från Stockholm med föreningen Tekniska Museets Vänner. Plötsligt bara var han där, denne man på sitt fordon med unicaboxen bakpå:

All hans utrustning är inte helt tidstrogen (byxor, skor) men annars är det ju en utsökt idé att visa upp sig så i sta’n.  Notera Husqvarnas speciella framgaffelfjädring som även ibland fanns på de vanliga trampcyklarna. Husqvarnacyklar ansågs väl förresten vara ”tungtrampade”. Tydligen bara vanlig cykelnavbroms.

Kraghandskar var inte ovanliga då och själv hade jag sådana på cykel, moped och scooter, och det var ju litet av ”De tre musketörerna” över dem också.

Det är först de senaste decennierna som Leif Eriksson (olika stavningar förekommer) och försöken på 1000-talet till bosättning på Newfoundland och längre söderut uppmärksammats. Från skolan på 50-talet minns jag att han dock omnämdes. Och tjusigt var det, norrmännen tar åt sig äran även om Leif i och för sig startade från Grönland dit han kommit som 11-åring sedan fadern blivit fördriven från Island om jag minns rätt.

Jag funderade vidare över dessa tidiga sjöfarare och vad man egentligen vetat om världen och tillvarons verklighet genom tidernas lopp och speciellt vad man i vissa ”historiska situationer” (som när Vasco da Gama lättade ankar) ännu inte visste men som vi i dag vet. Det visar sig att redan de gamla grekerna och världens sjöfarare förstod att jorden var ett klot, och vår uppfattning att folk på medeltiden trott på att jorden var platt i stort är en myt. Men det fanns många teorier och kyrkan hade mycket att säga till om och vissa fakta eller rationella tankar om jordens plats i universum var avgjort inte ”PK” att berätta om. Fråga Giordano Bruno och Galileo Galilei. Vi har ju även idag ett starkt inflytande från kyrkligt håll, t ex KD:s begrepp ”verklighetens folk” som inte vill se verkligheten som den är och diverse fajter mellan Humanisterna och mer ”andliga” debattörer av olika schatteringar. I DN är det sedan P C Jersild dragit sig tillbaka Lena Andersson som för förnuftets och den enskilda lilla människans talan.

Jämför man Ortelius karta från 1570 med Henricus Martellus Germanicus karta från 1489 ser man hur stora framstegen var på 1500-talet tack vare portugisiska och andra sjöfarares insats. Notera hur man i slutet av 1400-talet ännu hade väldigt dålig uppfattning hur vårt hörn av Europa såg ut, medan det klarnat en hel del 100 år senare förutom att man redan då hade rätt hygglig koll på de amerikanska kontinenterna. Här visar oss Lars Henriksson Olaus Magnus karta över Sverige i mitten på 1500-talet. Ganska så fantasifull liksom ännu mer denna aningen äldre. Men man verkar ha haft litet kläm på Gotland och Vänern exempelvis.

Floderna är intressanta. Man (=europeerna eller i varje fall greker och andra civiliserade kring Medelhavet) kände tidigt till de indiska floderna medan Nilen länge var en gåta liksom även Kongo-floden. De amerikanska floderna var i slutet på 1500-talet förstås ännu föga kända men man ritade dit några efter bästa förstånd.

Man kan ju fråga sig vad det är i dag som vi inte känner till men som faktiskt finns. Och då tänker jag främst på annat än den geografiska verkligheten. Det är väl så att ju mer vi vet, desto mer återstår att förstå.

Sudden som läser andras bloggar

Annonser

Responses

  1. Härligt motorcyklistfoto! Tror att det är en s k Rödmyra, en 98-kubikare. En sådan hade min morfar i vedboden på gården. Brorsan och jag (14 år gamla) fick igång den. Den saknade gummihandtag så när den påtvinnade tändstiftskabeln lossnade blev det en synnerligen obehaglig upplevelse som först slutade då mc:n stannade. Sista körningen blev på en åkerväg då en uppspänd taggtråd över vägen upptäcktes för sent …

    Gilla

    • Hej Kjell!

      Ja vad gör man i en sådan situation! Kopplar ur om man har kontroll över fingrarna? (fanns koppling förresten?)

      Jag googlade förstås och det finns mycket nostalgi att läsa om lättviktare. Här är Ny Tekniks artikel på http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article7943.ece. Motorn var väl ofta på 98 cc.

      Här en text om Monarks lättviktare/motorcyklar (min bild var ju från Varberg), där man ser att en gång kunde lättviktare se annorlunda ut: http://home.swipnet.se/dick-n/sida2.htm . Lättviktaren, regulativt skapad 1931, kan ses som en föregångare till moped-konceptet från 1952 där man också utgick från en vanlig cykel. Jag minns lättviktare som ”väldigt vanliga” på det sena 40-talet även om Ny Teknik-artikeln ger ett annat intryck.

      Nu skulle jag tro (efter googling) att ”Rödmyra” syftar på Nymans motorcykel (ca 120 cc motor; kunde tydligen i vissa varianter hamna några kilo över viktgränsen 75 kg och blev därmed ”tung motorcykel”). Husqvarnas motsvarande mc brukade visst kallas Svartkvarna, Rödkvarna resp Blåkvarna allteftersom färgen ändrades på detta sätt genom åren. Minns hur jag tyckte Husqvarnas framgaffelfjädring såg oskön ut tills jag vande mig: http://www.annonsborsen.se/search/image!raw.jspx?advert=933253&indexImage=0

      Senare kunde man genom att pressa vikten få in en 200 cc motor inom 75 kg viktgränsen så att 16-åringar fick köra ”Silverpilen” och liknande litet osunda skapelser.

      En Nymans-lättviktare:

      http://www.annonsborsen.se/search/image!raw.jspx?advert=326295&indexImage=0

      Jag har faktiskt aldrig kört motorcykel (men väl moped och scooter), ej heller ridit.

      Sudden, som inte har tumme med de två länkarna men det är bara att kopiera och klistra in

      Gilla

      • Jag var förmodligen inte riktigt smart nog att försöka frikoppla. Kanske händerna var ”fastfrusna”. Du har rätt. Det var ingen Rödmyra.
        Tack för de historiska länkarna. Intressant att läsa om drängmopeden/pittvärmaren och Monarks historia. Länkarna till annonsbörsen funkar inte. Jag har nyss ”uppgraderat” mig till MAC user. Kanske det är det som spökar? Minnen väcks ånyo till liv när jag läser vad du skriver. Silverpil har jag kört en gång, obs endast en gång. Jag hade ett extra jobb, eller kanske det var en fast anställning, men kort tid var det. Det var ett mindre företag i Solna som satte ihop tv-mottagare, Philco-chassin tror jag, i trälådor från Småland. Där lärde jag mig steka falukorv med 220 V och ”glömma” lödkolven på chefsingenjörens stol. En kille hade där en Silverpil. Så en lunch grenslade jag den, utan vurpollon förstås, och drog på för fullt. Mot slutet av rakan hittade jag inte fotbromsen. Cykeln hade turligt nog störtbågar och jag lade ner cykeln och kanade in i ett buskage. Inte en skråma på mig men nernött störtbåge blev det. Sedan blev det Lambretta. Min flickvän och jag levde då i en annan värld. Det hade undgått oss att det var högertrafikomläggning och vi blev stoppade på Upplandsgatan. Sedan skaffade jag en riskokare, Yamaha 650 kubik, på äldre dar. Typisk gubbgrej. Jag hade den i 5 år och sålde den för 4 år sedan.

        Gilla

      • Hej Kjell!

        Tack för dina minnen. Så du blev mc-åkare till sist, jag minns hur vi berörde lusten att skaffa en mc när vi promenerade i Botaniska trädgården i Genève en gång för 20 år sedan eller så. Och många andra minnen väcks av din och andras kommentarer, men de får ligga till sig till ett senare nytt inlägg, knytas ihop med annat. Man blir inspirerad, tack!

        Apropå länkarna till Nymans-lättviktaren och Blåkvarnan som inte funkade riktigt rätt vilket jag själv uppmärksammat men inte visste hur jag skulle fixa på ett snyggt sätt så är det möjligen en bugg i WordPress programvara. (Sedan kan ju länkar till köp-sajter brista när varan är såld; man får ofta retsamma google-träffar hos Tradera o d.) Jag kommer att tänka på SFF forum där jag tidigare skrev mycket. För länge sedan, på ”Parsimony-tiden”, fanns en del liknande problem. Vissa webbadresser var helt enkelt inte tillåtna i inläggen som därmed inte kunde läggas in. Man fick gå runt detta problem genom att lätt modifiera adressen och så uppmana läsaren att rätta till den i adresslisten uppetill när han ville se det man länkat till. Minns en ung kille jag hade haft mycket kontakt med och som nu stolt skulle presentera sin sajt om ”flygarkeologi” på forumet, men det webbhotell hans sajt låg på var inte ”godkänt”. Hur snopen och nedslagen måste han inte ha blivit. Men det löste sig.

        I detta fall verkar det som att det utropstecken som finns i webbadressen gör att den del av adressen som kommer efter ett utropstecken inte uppfattas av WordPress som en webbadress. Tar jag bort utropstecknet så går hela adressen fram men läsaren får förstås skriva dit det i sin adresslist mellan ”image” och ”raw”:

        http://www.annonsborsen.se/search/imageraw.jspx?advert=933253&indexImage=0

        http://www.annonsborsen.se/search/imageraw.jspx?advert=326295&indexImage=0

        I andra av WordPress formulär (”skrivrutor”) fungerar det OK med utropstecknet vad jag kunnat se vid en hastig koll.

        I går råkade jag av misstag skriva ett svar som ”vanlig läsare” och jag blev då kallad med namn och inte ”Sudden”.

        Vad jag förstår kan en vanlig läsare som skriver en kommentar på min blogg inte korrigera sitt svar, i alla fall vet jag andra bloggar där detta inte är möjligt. Så var det även tidigare på SFF forum, och det var klart ångesthöjande, speciellt om man visste att det fanns patrullerade ordpolis i närheten. Och man vill ju göra ett gott intryck och felskrivningar gör ju därtill texten svårläst.

        Har jag loggat in som bloggägare har jag en mängd möjligheter som mina läsare inte har. Jag kan ändra i mina kommentarer, jag kan granska alla kommentarer innan jag släpper fram dem men så har jag det inte inställt f n; jag granskar bara nytillkomna personer. Under de 11 månader bloggen varit igång har det förekommit 122 postningar/inlägg, 418 kommentar (många från mig själv) samt 348 automatiskt blockerade spam-inlägg. Jag tror jag bedömt en enda sådan automatspärrad kommentar som OK. Nästan aldrig tittar jag på de spärrade kommentarerna. (Mitt e-mail skräpfilter behöver jag dock kolla; upptäckte där i natt ett tre veckor gammalt mail från en vän som undrade varför jag inte skrivit på länge!)

        Så kan jag rätta/modifiera kommentarna fast det gör jag bara om jag blir ombedd eller om det är självklart såsom att kommentaren råkat bli dubblerad. På SFF forum hände det att moderatorn ändrade i ens inlägg, utan att säga till. Inte bra! Överhuvudtaget tar sig en del moderatorer stora friheter, även om man förstår att de som övervakar kommentarer till dagstidningsartiklar eller på politiska bloggar kan bli ganska hårdhudade (eller uttråkade) med tiden. Ändå släpps mycket ”strunt” fram och det är ofta nedslående att läsa vad ”vanligt folk” tycker. Trösten är väl att de inte är representativa, de är helt enkelt inte ”vanligt folk”. Det är ju inte heller lätt för en moderator att skilja mellan dem som har svårt att uttrycka sina tankar och dem som har tankar och uppfattningar som inte är tillåtna enligt kommenteringsreglerna.

        Sudden

        Gilla

  2. Hej,
    kan något upplysa om vilket företag som tillverkade Unicaboxen? Jag har för mig att fabriken låg i Göteborg.

    Gilla

  3. Hej Lars!

    Jag ser genom googling att man i Mariestad anser sig varit först med unicaboxen (genom AB Tidan och Katrinefors bruk) medan Wikipedia verkar vilja framhålla Alstermo bruk (östra Småland). Sedan kan ju tillverkningen varit utlagd till andra fabriker.

    Unicafibern med sin vulkanisering har ju använts även till resväskor och annat och vad som är en ”unicabox” är väl i dag inte helt entydigt. En riktig unicabox skall se ut så här tycker jag: http://www.ulander.com/ljustorp/Hembygdsgarden/Samlingar/Unicabox.html

    Ytterligare googling gav följande citat från Expressens kultursida (Natalia Kazmierska?):
    På antikvariatet hittar jag en bok om Unicaboxen. Lumpmaterialet unica är minst lika helgedomsförklarat som tetrapack och mexitegel. Det sägs att arbetare som traskade till fabriken med sin matsäck i något annat än en unicabox, hade bristande klassmedvetande och skulle brinna i sossehelvetet. 1956 skrev Alf Henrikson till och med en hyllningsdikt till arbetarportföljen: ”Kaffe och smörgås bar vi däri i gryningens tidiga väkt, / och skolböcker tidtals fraktade vi en dylik reseeffekt. / Men emedan vi icke detta gör lika trofast som fordom vi gjort, / så sker det omsider att unican dör på sin sorgsna födelseort.” Om vi hade följt Tidanån ännu längre hade vi stött på den nedlagda Unicafabriken, AB Tidan. Det gör vi inte. Det låter ärligt talat aptrist. Vi åker söderut och solen lyser saligt över slätten.

    Mariestads kommun är stolta över unicaboxen ser jag också: Mariestads Industrimuseum är inrymt i östra Stallet på residenset. Utställningen speglar stadens intressanta industriella utveckling under fyra sekler fram till våra dagar, med betoning på Unica tillverkningen och Unicaboxen, en av stadens mest bekanta industriproduker.

    Sudden

    Gilla

  4. Hej Lars et al,

    Knäckebröd! One of these things we can not get in Portugal. While my mother was alive, she lived in Gothenburg, I always brought as much knäckebröd back to Portugal as I could.

    Is there anything nicer than a big piece of knäckebröd with a reasonable layer of real butter and then a thick slice of cheese on top of that? The knäckebröd has to be the really rough variant and the dark type. My son is hooked on a knäckebröd sandwich too. Unfortunately. And he eats them faster than I do too.

    When I moved to Australia I sailed with the Norwegian shipping company Wilhelmsen, as they were called in those days out on the M/S Talisman, now scrapped. Spending over two months on the ship I got to know the crew very well. Every time they got back to Melbourne I used to take as many of the crew out for a day to get off the shop and see a bit of Victoria. This was very much appreciated. As a small ‘thank you’ they always brought me as much knäckebröd as they could get their hands on. I used to bring make my knäckebröd sandwiches at home to bring to work. I then worked for Ansett Airlines of Australia. Also scrapped. The poor Aussies wondered what on earth I was eating and asked if it was some kind of plywood.

    I learn from Sven, ‘Den gamle imigranten’ that Wasa is now in Italian hands. How terrible! Wasa and knäckebröd is to me as Swedish as those lovely little red houses with white corners and window frames. Or perhaps they are made in Italy too now and imported into Sweden.

    Shiver my timbers.

    Erik.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: