Skrivet av: Sudden | 2010/11/02

Om att tjänsteresa och om reseräkningar

De två senaste dagarna har besöken på bloggen varit många flera än någonsin. Det måste ha berott på länkningen från tidskriften Fokus. Skoj är att många även kikat på andra delar av min blogg än ”startsidan”, alltså det som handlar om ”livet i FV” och Vikbo-olyckan. Jag såg förresten hos Fokus att Alf Ingesson-Thor, en av landets två Lansen-förare och psykolog, påpekat att DMT nog kanske inte är så bra för FV:s syften som man en gång hoppats.

Hans Jakobsson skrev häromdagen på sin blogg om H S 121 Trident  (som gammal stöt skriver jag DH 121 för denna maskin uppstod i den firman) och jag gav en kommentar. Såg ut som en Boeing 727 men blev inte en så stor framgång som denna. Man hade visst satsat fel när det gäller storleken (=dåligt beställd), och så kanske den var dyr i drift och så från fel land alltså.

Min första resa i ett jetplan gjorde jag i just en Trident 1965 och jag blev vettskrämd av den branta stigningen efter lättningen. Jag hade då bara flugit i Metropolitan, Tiger Moth och Slingsby T.21 dessförinnan. 1968 reste jag också i Trident till London, och här ser vi planet och min reskamrat Tage Ullman på Arlanda 17 september 1968:

Jag har nyligen skannat bilderna från denna resa men de får nog komma i en annat inlägg, för jag insåg att själva tjänsteresandet och allt ikring är ett mycket viktigt ämne som det absolut inte får slarvas med. Oerhört mycket möda och tid har lagts ned på att skriva resereglementen, sedan försöka förstå dem samt strida om tolkningen. Mycken osämja har skapats i kampen att ”nå rättvisa”. 

Min allra första reseräkning skrev jag redan efter två veckor i mitt jobb i januari 1964 vid televerkets avdelning för luftfartsradio. Min chef Sven Lagerström och jag åkte ut till Arlanda i den helsvarta tjänste-Volvon PV 444, givetvis försedd med en skylt ”tjänstebil” bakpå, och utrustad med VHF-flygradio samt en tidig automatisk mobiltelefon. Halva bagageutrymmet gick åt. På instrumentbrädan satt en petmoj.  Tack vara flygradion kunde vi själva korsa den östvästliga banan och ta oss ut till den gamla trafikledningsbaracken vid bankorset som då i januari 1964 väl just tagits ur bruk.  Jag fick då en första övning i konsten att skriva en reseräkning. 13 kr i traktamente blev det. En olycksbådande början kanske.

Resor och ersättningar såg ju annorlunda ut för folk som ständigt rörde på sig i jobbet, t ex anläggningsreparatörer. Jag reste däremot bara då och då. Mest utomlands faktiskt. Dessa utlandsresor fordrade 1965 beslut i självaste Telestyrelsen. Senare 1968 när Telestyrelsen försvunnit var det ”bara” direktionssammanträde i televerket. De som är roade av versaler och gemener, förkortningar som ”S.D.”, standardfraser som var viktiga såsom ”För resan skulle flyg äga anlitas” och terminologi  i övrigt, kan här gotta sig.

Här är beslutet om min första utlandsresa i februari 1965 och ”reseförskottförslaget/räkningen” från en intern resetjänstavdelning på Brunkebergstorg. Själva satt vi på Bränningevägen i Årsta och delade lunchrum med Warners korsettfabrik. Där fanns ju att titta på. Om inte på annat så på C-G Åsdals rännstensparkerade pistagegröna Studebaker. Min närmaste chef, Sven Lagerström, minns jag inte minst för många kloka yttranden som exempelvis ” När jag får råd att köpa en Mercedes ska jag köpa en Jaguar”. Han härdade länge ut med engelska bilar och jag minns att han t o m hade en Ford Corsair om någon minns den. Det är ju något visst med ens förste chef.

Årsta var mina barndomstrakter. Där vårt kontor nu låg, var en vår en stor översvämning och vi gjorde flottar av virke från en byggarbetsplats och stakade oss fram.

Här är beslut, reseprogram och min reseräkning (utkast, ihopredigerat)  för resan tillsammans med Tage 1968:

Vi hade på dessa två resor ofta kontakt med firmornas svenska representanter som assisterade. I Tyskland klarades affärslunchen en gång på 30 minuter medan vi i Frankrike höll på i 2 timmar – minst. Jag minns inte riktigt vad resultatet av denna resa blev; något tyskt köptes dock inte. Firmorna bjöd och var gästfria. Under någon av resorna (eller kanske en annan resa) såg vi en show med Rolf Harris i London och en båtutflykt nära Southampton som Plessey bjöd på var en upplevelse. Det var första och enda gången jag varit vid en kust med starkt tidvatten:

Man tog ut reseförskott och hade kontanter med sig. Kreditkort hade man ju inte. 3 veckor i Genève fordrade viss hushållning. Det fanns även valutarestriktioner så man fick inte ta med sig alltför mycket. Man hade mycket hjälp av att det fanns en SJ resebyrå på jobbet (när vi efter några år flyttat  till huvudkontoret i Farsta). ”Lågpris” var inget alternativ på 60-talet (nå, Loftleidir till USA kanske) och man litade blint på att resebyrån valde rätt biljett och resväg. På 90-talet började det dock bli en konst att välja rätt biljett och man fick själv pussla ihop de underligaste arrangemang.

Man kunde ibland kombinera en tjänsteresa med privata ärenden, och på den reseräkning för 1968 jag bifogar gör jag ett semesteruppehåll hos mina svärföräldrar i Frankfurt. Ibland fick man skriva räkningen som om man rest på ett visst sätt, en s k ”fingerad resa”, fast man i verkligheten rest annorlunda. En lika obskyr term som ”dubbel italiensk bokföring”.  En kostnadsjämförelse skulle då göras som visade att ens privata svängar inte kostat televerket något. En gång tog jag faktiskt tåget till Genève för att kunna lämna av min son hos mormor och morfar. När jag efter nästan tre veckor hämtade honom, hade min 5-åring fått en lätt tysk brytning samt visste vad ”slickepinne” hette på tyska.

Jag hörde långt efteråt att systemet med reseförskott kunde bli en olycka för anställda som kom att sätta sig i svår skuld när de tog chansen att på detta sätt låna pengar. Handläggningen av reseräkningar var omständlig och det kunde ta åtskilliga månader innan en räkning reglerades. Svårt var det också för en del att skriva räkningar. I många år sköt jag gärna på skrivandet och jag tror att jag inte var ensam om detta. Man ville ju göra det rätt  och jobbet var olustigt – och varför ha bråttom  med återbetalningen av ett för stort förskott.  Det sägs dock ha funnits välorganiserade personer som skrev räkningen på planet hem. Till slut fick televerket ta till speciella insatser (= sätta in extrapersonal) för att beta av mängderna av obehandlade räkningar, och det var väl i den vevan jag bestämde mig för att strunta i att försöka göra allt petnoga-rätt. Sluta plåga mig. Felen fick granskaren rätta till.

Men visst är behärskandet av ett resereglementes alla paragrafer en skön konst för en viss typ av personer. Så njut gärna av det ”finstilta” på räkningsblanketten. En arbetskamrat, pensionär sedan många år, skojar fortfarande med att tala om ”egh”, alltså ”egen hustru”. Rutan där man skulle fylla i om man erhållit ”Meddelande om att förrättning inom en och samma förrättningszon beräknas fortgå i minst 45 dygn” eller inte, blev aldrig aktuell för mig, och den kändes med tiden rätt så ”existentiellt filosofisk”. På senare år var jag med på konferenser och sådana kunde ju vara i en eller två månader och möjligen var jag borta tre veckor någon gång. Några resor till utländska leverantörer var aldrig aktuella för mig. Den enda sådana resan under min tid 1964-70 vid televerkets luftfartsradio gick till Veddesta vid Barkarby, så man åkte då hem varje kväll. Jag minns en lunchpromenad då en av ingenjörerna berättade att han hade en vision att man en dag skulle kunna odla halvledarkretsar som man odlar morötter eller tomater.

Det var kul att komma till Farnborough som man läst om sedan man var en liten valp:

 Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: