Skrivet av: Sudden | 2010/12/02

Litet kring text-TV och Nicam

(En förbättrad Turin-bild  och komplettering av dess bildtext inlagd 3 december. Även viss putsning av den gjord 21 maj 2014.)

Nyligen halkade jag i en postning in på text-TV m m och tog så fram papper jag har liggande, i kuvert markerade ”Roligt på jobbet” o d. Därmed inte sagt att jobbet var så speciellt roligt.

Text-TV kom väl mot slutet av 70-talet och här kåserar signaturen ”Skott” i DN kring det faktum att mottagningen inte sällan var dålig. Bokstäver eller t o m hela textrader föll bort, det blev fel bokstäver eller fel rader m m:

Jag tror kåseriet är från förra hälften av 80-talet och har tydligen nått mig via en kollega på SR/SVT.

Staffan Skott lever f n i Cambridge, i text-TV:s hemland alltså, men kan fortfarande avnjutas på DN:s Namn och Nytt-sida. Liksom jag själv kommer han från Gävle och vem av oss som är störst vet jag inte. Intresserad av cyklar, marschmusik samt ryska, f  ö gift med en sådan. Har avgjort en annan politisk uppfattning än jag men jag läser allt han skriver.

Även TV-signaler har ibland svårt att komma fram och detta tog ”Majister Nisse” upp i sin serie ”Söderlögner”. (Gavs även ut som bok).  Nisse Larsson driver nu ett eget bokförlag, men var ett tag redaktör för Namn och Nytt-sidan i DN:

Mot slutet av 80-talet infördes digitalt stereoljud (”Nicam”) i svensk marksänd TV. Detta skrev jag om i televerkets tidskrift TELE nr 3/89 och jag har klippt några bitar ur min artikel. Det bästa i artikeln är teckningen men jag vet inte vem som ritade utan det var redaktören som fixade bilden.

I artikeln omnämns bl a de prov och överväganden som gjordes för att välja vilken s k underbärvågsfrekvens som var bäst. Det nya digitala ljudet fick inte störas av bildsignalen eller det vanliga analoga ljudet och det fick inte heller själv störa. Det var en trixig balansgång och min arbetskamrat Jan W, som var en person som jag tyckte mycket om med sin öppenhet och även känslighet verkade ibland ganska förtvivlad, han fick ibland nog inte stöd nog. Även om detta stereoljud var på gång på annat håll var de europeiska analoga sändningssystemen något olika i detaljer. (Det franska var förstås extra speciellt…)

Det gjordes bl a sändningsprov i början av 1986 vilket gav upphov till denna skildring på Afonbladets kultursida. Jag förstår precis hur surrealistisk upplevelsen var och minns fortfarande bilden som var en av de mer eller mindre standardiserade och ”representativa ”stillbilder man hade vid tester. Den var fransk och föreställde ganska stora fiskebåtar uppdragen på en strand. Jag satt själv hemma och lyssnade efter störningar i det vanliga ljudet, och kunde under en halvtimme inte uppfatta den minsta störning. Visst blev man ”hispig” av att höra samma citat läsas upp om och om igen.

En arbetskamrat som var sändaramatör och vars hörsel var litet dålig rapporterade glatt att ”ljudet gick fram klockrent”. Han föreföll ha missförstått syftet (trodde vi testade om digitalljudet gick fram) och sändaramatörer accepterar ju ljud som ”låter anka” så hans utlåtande räknades inte in. (Att göra sådana här prov är en skön konst, och man försöker med olika åtgärder avgöra om försökspersonens omdöme är att lita på. När jag var försöksperson var jag väldigt försiktig i mina omdömen för att inte bli bortrensad.)

Apropå bedöming av TV-system och bildkvalitet förekom ju även rörliga bilder, med bl a med denna dam ”Renata” som blev känd bland alla bildbedömare  och bildkodningsutvecklare världen över. Jag tyckte hon betedde sig skådespelarproffsigt i bildrutan men var vad jag förstår en helt vanlig kontorist på RAI:s teknikutvecklingslabb:

Bilden är från september 1990 i Turin då vår EBU arbetsgrupp möttes. Minnen… Ska skriva julkort till Mario längst till vänster, snett bakom honom står John Chambers från BBC som hade en Citroën och stuga i Finland, ett snille. I mitten i kortärmad skjorta kan man se min kollega Anders Ahl från SR eller om man hette SVT då. Till höger om honom Peter Plomp från Holland, som praktiserat hos LM Ericsson på Telefonplan en gång och som vid vårt första flyktiga möte när vi presenterade oss för varandra använde svenska vilket förbryllade mig. I hörnet kan man se ett kollage av väggalmanacksblad som förekom vid bildbedömingar under namnet ”Calendar” e d.

När det gäller utvecklingen av  TV är dock ändå det viktigaste framsteget fjärrkontrollen. Sägs det. Det kommer mig att tänka på Eva Lindströms lilla seriestrip:

Sudden

P S. Är det minsann inte Renata från Turin som skymtar på TV-skärmen där två av mina arbetskamrater placerat sig enligt fotografens anvisningar i labbet på Televerkets Radiolaboratorium i Haninge någon gång sent 80-tal. Alltså i centralorten Handen; senare hette vi Telia Research. Byggnaden är numera kommunalkontor. Så kan det gå!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: