Skrivet av: Sudden | 2010/12/05

Mer kring text-TV och teletext. Minitel, Prestel och Datavision

Det ena ger det andra. Jag skrev ju litet om saker jag sysslat med på televerket i förra inlägget och har nu sökt vidare bland mina minnen från jobbet, skannat fotografier  och lagt ut i ett bildarkiv jag har på webben. Personer och miljöer man minns såsom det första Genève-besöket 1974. Kanske av glädje för f d arbetskamrater.

Här kommer nu mer kring text-TV och även litet om de liknande men mer interaktiva telefonnät-baserade tjänster som på 70-talet studerades i England, Frankrike och Sverige. I England fanns Prestel (namn på en viss tjänst; ett övergripande namn var Viewdata) , i Frankrike Minitel som blev den mest framgångsrika tjänsten av de tre men som så småningom stupade inför Internet/PC-anstormingen (även om tjänsten tydligen finns kvar till en viss del), och så i Sverige televerkets Datavision.

Kärt barn har många namn. Videotex var ett sammelbegrepp medan teletext var britternas namn på text-TV som i Tyskland blev Videotext. Dessutom hade telex utvecklats till något man ville kalla teletex. Internationella Teleunionen, ITU, oroade sig för namnkonflikten teletex/teletext och tillsatte en gemensam arbetsgrupp mellan telefon- och radiofolk, ett  ”Joint CCIR/CCITT Working Party” som jag åtog mig att leda sedan min mer omdömesgille och över öronen sysselsatte kollega som först utsetts backade ur. Härigenom kom jag för första gången till Nordamerika för att i Montreal (i konferenssalen i ICAO:s gamla huvudkvarter förresten) avrapportera resultatet. Min grupp hade väl just inte kommit någon vart, men problemet löste sig själv genom att teletex närmast blev en flopp. Jag minns fortfarande en plädering från ”telefonsidans” representant för vilken oerhört stor sak teletex skulle bli.

Jag föreslog själv termen ”videobroad” för text-TV men upplystes artigt sirligt (återigen min BBC-kollega med Citroën och finsk hustru) om att ”broad” kunde låta dåligt i brittiska öron. ”Slampa” eller något ditåt.

BBC kallar sin text-TV-tjänst för Ceefax (en ordvits för ”see facts” sägs det) och den brittiska kommersiella televisionen sin för Oracle.

Mer av mina erfarenheter från standardiseringsvärlden finns här. Ni förstår att jag åtminstone försöker hålla mig opåverkad av dem som går i taket om de får höra en viss flygplantyp kallas ”JAS”, ett flygplan eller flygförbindelse för ”flyg”, eller att Tp 79001 skulle vara en flygplantyp. Men det är inte rätt sätt att ”plussa” hos mig. Såvida inte den som klagar har helt rätt förstås!

På  70-talet var de datahastigheter man kunde ha på telefonnätet mycket, mycket låga och televerket ville inte släppa in andras konstiga signaler utan tillät bara egna/godkända modem. Det handlade om hastigheter på 75 och 1200 bit/s. Idag är 50 ggr högre hastighet möjlig; fråga mig inte hur!

Man hade väl tänkt sig att i Datavision kunna använda hemmets färg-TV-mottagare. Jag vet inte hur långt man kom, men enligt Wikipedia levde tjänsten kvar några år i en speciell applikation.

När det som blev text-TV började studeras på televerket på 70-talet var textning för hörselskadade den viktigaste användningen. Så här skrev jag i televerkets tidning TELE 1979 (alla bilder i inlägget är f ö från TELE, olika nummer. De text-TV-sidor som visas är från SVT):

SVT prövade sig fram och det gick ju att göra saker med den enkla grafiken som ses ovan (vill minnas radiovågorna blinkade) och nedan:

Här en nyhetssida. ”Loggan” hängde med i många år vill jag minnas, men sedan började SVT kalla tjänsten för SVT Text:

Så gick ju signalen inte alltid fram hel och hållen utan olika slag av fel uppkom:

Här en tidig brittisk mottagare, avsedd för demonstrationsändamål. Tänka sig att resa sig ur vardagsrumsfåtöljen och med tumhjulen ställa in ett nytt sidnummer!

Jag tror att vi hade en sådan mottagare. I övrigt hade vi på televerket förstås samarbete med SVT och den svenska mottagarindustrin, Luxor i Motala och Philips i Norrköping, samt ”radiobranschen”.

Radio- och cykelhandel var väl en gång en vanlig kombination förresten.

Sudden

P S. Hittar i mina dator en skanning från TELE nr 2/1975 som väcker minnen. Bilden är förstås arrangerad, man riktade inte en TV-kanal 4 antenn mot Kaknästornet utan mot Nacka-sändaren men den är ju journalistiskt/pedagogiskt tacksam. (En gång ansågs de låga VHF-frekvenserna bättre än de högre, varför många storstäder fick dessa låga frekvenser under FM-radiobandet vilket som synes krävde åbäkiga antenner.) Den unge ingenjör från BBC som stod för det hela var litet orolig; han och BBC hade hittills bara erfarenhet av text-TV på de högre UHF-frekvenserna, vårt TV 2 alltså. Jag minns också att det var också problem med att bjuda honom på lunch för det fick inte vara fler televerkare med än gäster enligt något räknenissesnålt påhitt. Han verkade vara en skärpt person och jag ville därför ha någon svensk vid min sida som stöd och hursomhaver för att mer visdom skulle kunna snappas upp. Vid våra många senare möten har han alltid bemött mig med stor och ärlig artighet; kanske till en del beroende på att jag brukade vara ordförande, kanske inte. (En gång undslapp han síg en lätt suck om EBU-arbetet när vi stod bredvid varandra och lät våra vatten i det därför avsedda rummet i den smått medeltida byggnad som skymtar i videoklippet nedan, ”det är precis som på BBC, man ges aldrig tid att göra en sak ordentligt men det finns alltid tid att att upprepa samma sak.”) En gång när jag som ensam svensk satt i ett helengelskt lunchsällskap i Genève använde han ett engelskt ”vardagsord” som  jag inte kände till. Jag frågade och han blev väldigt generad (klavertramp av mig!). Ordet, vilket det nu var, betydde ungefär ”slashas” eller ”svartskalle”. Här får jag återse honom; det ges även exempel på tidig brittisk text-TV.

Annonser

Responses

  1. Tackar för alla de senaste artiklarna om Text-TV, det är mycket intressant för mig som var fascinerad av mediet som ung och lyckades tigga till mig broschyrer och annat infomaterial från Sveriges Television. Tyvärr är alla trycksaker borta, men dina artiklar återupplivar minnena!

    Gilla

  2. Hej

    som sagt; spännande att läsa din teknikhistoria. Minitel minns jag främst för att den delades ut gratis till telefonabbonenter. Vilken satsning i början av 80-talet. Lite franskt storslaget så där. Fransmän är duktiga på teknik men det var även de som gav oss scart-kontakten. En inte helt lyckad lösning

    Du skrev lite skämtsamt att fjärrkontrollen kanske är den största innovationen till TV:n. En teknikintresserad morbror hade tidigt en Grundig med fjärr och färg. Men de första styrdes med ljud! Den pep svagt och högfrekvent när man skulle byta kanal. Min bror och jag var mållösa. Varken förr eller senare har teknik imponerat mer.

    Idag är styrs det mesta av IR. Men det händer saker även här. Min nya blu-ray spelare kan också styras via en sk ”app” i Ipoden/Iphone. Beror på att båda är anslutna till nätverket. Är säkert framtiden. Även mobilen kommunicerar med TV/BR via sk DNLA

    Hans

    Gilla

  3. I have fun with, cause I found exactly what I used to be looking for. You’ve ended my four day lengthy hunt! God Bless you man. Have a nice day. Bye|

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: