Biljettminnen

 

I en kommentar till ett av mina  inlägg kom jag att tala om en tågresa till Uddevalla (från Stockholm). Jag har faktiskt plåtat av biljetterna. Jämför vinghjulsymbolen på en Y6 rälsbuss ovan med den moderna symbolen man ser nedan på biljetterna:

”Kvittot” till höger fick jag i Pressbyråkiosken i Handen och jag tror det räckte att visa upp det på tåget. Det hela hade föregåtts av en ganska tidskrävande beställningprocess via Internet för att förstå SJ:s biljetttyper och prisprinciper och  bl a vad som inte gick att kombinera, och hur man gjorde för att beställa en biljett. (Det var mitt första försök, är man van går det förstås snabbare. Kanske man kan printa ut en biljett själv men jag har ingen printer.) Det fanns då något som hette ”sista minuten” som jag trodde var billiga överblivna biljetter som SJ vill slumpa men det var visst tvärtom.  Resenären får ett plötsligt viktigt resebehov; då är han beredd att betala mer. (Nu har jag uttryckt mig mycket snällt. Fast jag upptäcker nu att min biljett är en ”sista minuten” biljett. Man jag tyckte då och tycker nu att priset 316:- är rimligt. Åker man riktigt tåg bara vart tionde år eller så, spelar det ändå ingen större roll. En senare koll visar att ”sista minuten” är för ”fattigt folk” (unga, pensionärer) som vågar chansa på en sen beställning. Antalet biljetter är begränsat och saknas ibland helt. True gambling! Om jag fattat rätt.)

Intressant nog kostade det lika mycket åt andra hållet. Fick låna min värds dator och beställa och så fanns på Uddevalla station någon slags automat som printade ut en biljett vill jag minnas. Det var litet nervöst, skulle all teknik nu funka. Jag kan förstås minnas fel. Minns att jag på Stockholms central såg hur en kvinna förgäves kämpade med en lång rad av något slag av biljettautomater men hon anlitade väl så småningom den ”manuella betjäningen” som var öppen:

Förut hade man väl ett tur-och-retur-pris som var en och en halv gång eller så av enkelpriset. I Kommunikationstidtabellen (Sveriges kommunikationer) , en bibel som fanns i mitt barndomshem och som utkom månatligen fanns en enkel tabell över hur biljettpriset berodde på avståndet. That was all. Föredömligt enkelt. Detta bokverk kunde även användas till annat.

Det fanns en uppsjö av tecken som måste förklaras. Två korslagda släggor tyckte jag var fascinerande. KTH:s ”Vårblandaren” 1961 har skojat med tidtabellen:

Jag gjorde i en kylig majdag förra året en utflykt med en äldre rälsbuss Stockholm-Hallstavik tur och retur, ordnad av Svenska Motorvagnsklubben. Trevligt. Så här skall en tågbiljett se ut!:

Rälsbussen var inte så primitiv som jag väntat mig. Åk-kvaliteten med denna Y6 påminde mig om den i vanliga loktåg på 50-talet. Undrade hur man gör för att få tre (?) dieslar att ”dra jämt”.

I mitt kök har jag på väggarna uppsatta vykort och andra små minnen. Så här års när luftfuktigheten är låg trillar de ned då och då. Jag samlade en gång de olika små biljetter jag har uppklistrade och skannade dem:

Biljetten nederst till höger är från en tysk smalspårig museibana, ånglok, sydväst om Dresden. Gammaldags stil, kanske t o m skriven med anilinpenna. En sådan såg ut som en blyertspenna men skriften gick inte att radera och användes bl a vid järnvägen. Det sades att sådana pennor var giftiga men det är nog inte så. Morfar var vid järnvägen och hade en anilinpenna liggande  i utdragslådan i köksbordet och som jag nog ritade med när jag besökte honom och mormor på Hälsingegatan 9 i Gävle.

Kölappen till skridskoklubbens bussar ja, det var när man ung och frisk. SSSK:s omsorgsfullt organiserade utfärder drar stora skaror åkare, kanske över 200 st vissa dagar. På Stampen fick jag en gång en biljett med ett ovanligt jämnt nummer. På baksidan står en adress, ack ja. Hon bor kvar ännu på Knypplerskevägen ser  jag.

I juni 1999 flög jag med Daisy till Hamburg:

Ljuset faller på ett sätt som visar att vi hade vita moln under oss. Notera att 1999 hade SvD fortfarande ett ”fullformat”. (Jag ser till min lätta förvåning att SvD var en pionjär vad gäller tabloid-formatet i Sverige (år 2000). Så här i efterhand undrar man om detta inte var morgontidningarnas självmord, även om vi läsare då överöstes med påståenden att tabloidformatet var framtiden.) Nackarna framför tillhör Jan Westin, reseledare, motorkunnig ingenjör vid SAS och hans tidningsläsande hustru. Jag tror bl a Lennart Berns finns i blickfältet. Bilden är tagen med en tidig digitalkamera med endast en halv miljon pixel och vissa andra brister.

I Hamburg hade vi problem när vi med tunnelbana skulle ta oss till middagen på en restaurang. Stationen var obemannad och biljettautomaten var inte tänkt för större grupper av nykomlingar till stan:

Vid nästa Hamburg-resa var reseledaren dock påläst och det påstås ha gått geschwint:

De två senaste bilderna är stulna från Flygande Veteraners medlemstidning. Några kända profiler ses.

Det är inte lätt med biljetter. När jag klagade hos en tågentusiast svarade han mig tillrättavisande ”Om man bara vill så går det!”. Jovisst men…

Avslutar med några enkla regler för att göra tågresandet trevligare. Vi imponerades väl alla av Poul Ströyers unika förmåga att få fram ett budskap av vilket slag det vara månde:

Sudden