Skrivet av: Sudden | 2011/01/21

Det var bättre förr – tidningar, försvar, filmer. Stig Kernell berättar flyghistoria

(Vissa tillägg om DN:s webbalternativ m m 22 januari samt litet putsning och omredigering 23 januari och 16 augusti.)

IT och tidningar och bankärenden

En morgon nyligen kom jag inte åt min Dagens Nyheter som jag har prenumererat på i pdf-format. En koll i min pappersbokföring visade att min ettåriga prenumeration faktiskt löpt ut. Men ingen påminnelsefaktura hade synts till och inte heller några telefonförsäljare för tidningen hade hört av sig.

DN har i snart under en månads tid byggt om sin webbsajt, men viktiga funktioner fungerar ännu ej. Man kan således inte läsa de senaste seriestripparna om Ernie så att man kan komma in i handlingen för att förstå den om man missat några avsnitt. (Detta är dock inte alltid möjligt även under ideala förhållanden. Bud Grace har en speciell fantasi och ibland klarar han sig helt enkelt inte ut ur sin egna berättelse utan hoppar till något annat.) Ja, i dag finns Ernie inte ens med.

Visst är IT svårt  och DN verkar ha skurit ned ganska kraftigt vad gäller personella resurser och det gäller tydligen inte bara antalet journalister utan även annat. Man får ett intryck av kris och förfall. Sorgligt att det gått så för en tidigare så ledande tidning. Inte ens Jan Guillou kallar den längre ”Sveriges malligaste tidning”. Han tycker väl synd om den han också.

Jag köpte istället ett pdf-abonnemang på Svenska Dagbladet för ca en tredjedel av vad DN kostade mig. SvD har även en dyrare bläddervariant. (Efter att ha avslutat DN-abonnemanget uppptäckte jag att det rätt dyra abonnemanget kanske hade innefattat en blädder-version vilket jag dock aldrig upptäckte! I så fall var de jämndyra. DN:s information om ”elektroniska” versioner är inte helt lätt att förstå tycker jag.) pdf-SvD verkar fungera perfekt medan det med pdf-DN nästan varje dag var något tekniskt tjafs.

Men det är förstås inte lätt att byta husorgan. Lyckligtvis kan man ännu läsa en del intressant eller sådant som får en att gå i taket i gratis webb-DN:

Man kanske skall skaffa sig nya vanor, en förmiddagspromenad till biblioteket vore nyttigt av flera skäl.

Att betala med autogirering kan vara bekvämt men den senaste veckan har jag varit utsatt för två fall av nyöppnad autogirering då rutinernas suddighet spelat spratt. Hur snabbt går det att aktivera en ny autogirering? Inte lätt att veta – det beror på banken svarade mitt försäkringsbolag. Till slut betalade jag båda fakturorna ”manuellt” via webben när betaltidpunkten för hyran passerats med flera dagar utan att något hänt. Annat än att jag fått ett brev om att ”nu fungerar din nya autogirering”! (I ärlighetens namn hade jag chansat litet i min tolkning av bostadsrättföreningens informationsblad. Jag vet ju ändå sedan över 20 år att föreningen har svårt för att informera – och även administrera.)

Kontoutdragen via webben är ju också litet kryptiska. Ett mindre belopp, 137:-, hade influtit och visst är sådant skoj men vad gällde det? Efter några dagar kom dock ett pappersbrev, något jag anat skulle komma. (Man får ju fortfarande vissa transaktionsverifikationer per papperspost enligt någon princip jag aldrig riktigt förstått.) Det var Transportstyrelsen som skrev något mycket kryptiskt om ändring av bilskatten för min nya bil (jag bytte bil i somras och det var en del hattande med pengar fram och tillbaka). Vidare beskrev man lika kryptiskt att man samarbetade med en viss bank som angett mitt aktuella kontonummer i en annan bank (den som tycker den skall ha hand om alla mina pengar) och detta kontonummer var bara med stor möda igenkännbart. En nolla hade ersatts av ett mellanslag och något bindestreck hade tillkommit. Men pengarna kom ju lyckligtvis fram. Och jag har (ännu) aldrig råkat ut för något verkligt allvarligt problem under flera år av bank- och betaltransaktioner via webben även om man ibland svävar i lätt ovisshet. Redovisningen är inte så bra som på den gamla goda tiden när man använde postgiro + check i brunt kuvert. Då vågade jag balansera kontot exakt på kronan men idag vet jag inte riktigt vad som händer när det finns e-fakturor och autogireringar som inte redovisas tillsammans med vanliga in/utbetalningar.

Bankers kontonummer och inte minst det s k clearingnumret är ju också något som kan vara svårt. Jag minns hur jag fick göra tre försök att anmäla mig till trängselskatteförsökets autogirering innan jag lyckades kombinera alla siffror som jag kunde komma på på rätt sätt (eller innan administratörerna lärt sig jobbet). Varje gång fick jag tre (3) identiska brevbesked att något var fel. Eller om möjligen uppgiften vad det var för fel skiljde åt.

När det sedan blev dags för trängselskatt på riktigt föreslog administratörerna själva ett annat av mina bankkonton. Hur de nu kunde känna till det kontot…

 

Försvar, flyg, flyghistoria och filmer

Apropå autogiro  så är jag en gammal stöt som fortfarande använder den termen för ett slag av flygfarkost som ofta går under andra namn:

Registreringen är SE-VJA  och platsen Rörkärr utanför Uddevalla 28 juni 2008.

Det har varit sedvanlig försvarskonferens i Sälen. Jag tycker Wilhelm Agrells föredrag var bra som vanligt och Chefsingenjören tycker likaså i stort sett. Han länkar även till en inspelning av Agrells framförande (och andras anföranden). Man måste säga att det är häpnadsväckande att vårt försvar har säckat ihop så totalt och hur illa dess ledning styrt det.

Inte för att jag alltid tycker som Chefsingenjören och andra bloggare jag ofta länkar till eller besöker, men ofta finns erfarenhet, omdöme och förstås odiskutabel kunskap (om dagens försvarsmakt när det gäller Chefsingenjören). Förstås finns också ibland knäppa synpunkter, speciellt bland kommentarerna, som man i bästa fall med en rysning av välbehag kan förfasa sig över. Det finns ju också i vår liberala medievärld gott om etablerade stollar med det bästa anseende som tillåts införa egna debattartiklar i papperstidningar eller exempelvis på Newsmill på webben – inga namn.

Jag tittade även in på Fredric Lagerquists blogg och fann där två fina filmer om vårt flygvapen på 50-talet. Som ofta kan man finna värdefulla kommentarer. Visst är bildkvaliteten sämre än den behövde vara.

Jag gick även direkt till Youtube till en av filmerna Fredric L visar och snavade då över tre utsökta 10-minutlånga filmade anföranden ”Dit vingarna bär” av Stig Kernell där han berättar om sig själv och svensk flyghistoria, med speciell inriktning på sydöstra Östergötland och Tranås. Programmen är inspelade i november 2000 i gamla FV-museet. I sann Piraten-anda sätter Stig sannolikheten högre än sanningen. Behöver jag säga att jag gillar denna mer utvecklade form av flyghistoria om hur det var ”i verkligheten”.

(”Historia” är enligt Nationalencyklopedien ”studiet av den förflutna verkligheten samt även själva denna förflutna verklighet”. Återstår frågan vad ”verkligheten” är.)

Det första ”Dit vingarna bär” finns här; sedan kan man lätt klicka sig till de två andra delarna samt även annat flyg-intressant. Det finns verkligen mycket på Youtube.

Sudden

P S. Några minnen om TV-bildkvalitet:

Apropå de skannade filmerna från det tidiga 50-talets FV, så har det nog även slarvats med bildformatet. Några partier av filmerna verkar nämligen hoptryckta i sidled. Jag kanske är yrkesskadad som är känslig för sådant men jag minns en del fåfängt funderade/studerande i min EBU-arbetsgrupp av en lämplig datasignal för att få TV-bilden att återges riktigt när olika slag av ”bredbild” blev aktuellt. (Hur detta så småningom löstes vet jag ej.) Man ser ju ofta i dagens SVT-sändningar att man ofta tycks ha gett upp om detta när man lägger in korta (ofta då gamla) nyhetsinslag och när jag är hemma hos bekanta är det många av dem som ”inte verkar bry sig” även när man ser ett längre program. Och visst, ibland märker jag inte sådan distorsion trots att den är stor medan jag ibland är vänligt känslig för den.

Jag kommer att tänka på hur radiohandlarna i TV:ns barndom sägs ha justerat mottagarna så att den distorsion som ofta uppstod i bildrörets hörn och bildens övre del (vilken kunde avslöjas med cirklarna i hörnen på den tidens testbild) doldes, då tillsammans med en del av bilden. Detta retade en kvalitetsmedveten och rättfram TV-ingenjör med en hög yrkesmoral i TV:ns barndom:

Så småningom fick (Axel-Werner) Wolff på Televerket och jag i uppdrag att utarbeta en gemensam testbild, ett arbete som tog drygt två år. Detta berodde inte så mycket på oss som på opposition från radiobranschen, där man motsatte sig att testbilden blev så detaljerad, att kraven på mottagarna stegrades, genom att allmänheten själv lätt kunde fastställa mottagarfelen. Det var särskilt hörncirklarna i bilden som retade dem, och uppgörelsen var nästan bitter. Men vi fick till slut igenom vårt förslag, och denna testbild kom säkerligen att betyda mycket för att höja mottagarkvaliteten i landet.

Det är ett klipp ur Arne Sanfridssons ”Min svenska TV-historia”. Hans höga ambitioner i denna fråga framgår också tydligt i denna interna skrivelse till Sveriges Radios teknikchef som jag lånat från hans skrift.

Så skruvande man ju själv på diverse justeringar för att få bilden rund och inte äggformad. Jag har för mig att det ofta uppstod en viss koppling till justeringen av bild- och linjesynkronisering, och att det kunde vara en delikat balansgång att få en fungerande kompromiss. Här kan man se hur tittarna 1958 informerades om hur man använde testbilden och hur man rätt ställde in sin mottagare. Jag finner filmen ganska rörande.

Så här såg en tidig testbild ut. Jag vet inte om det är den som nämns i citatet ovan. Jag gissar indianen var ett amerikanskt arv. Hörncirklarna, som fanns kvar även i senare testbilder, är nu sedan länge borta. Däremot finns nu en liten skvallra som visar att apparaten tar emot en ”levande” testbild och inte bara visar en lagrad bild:

Jag minns också från 70-talet hur en företrädare för radiohandlarna som ju såg ”mer praktiskt” på det hela, tyckte att den arkitekt som klagat på att den välvda TV-skärmen distorderade bilden om han inte satt spikrakt framför apparaten, var ett ”lustigt exempel på en besvärlig kund”!  Jag minns också en servicechef vid ett företag som sålde apparater från ett danskt företag som ansågs vara litet exklusivt som ursäktade/förklarade sig med att ”även våra kunder är litet exklusiva om du förstår vad jag menar”.

Annonser

Responses

  1. januari 24, 2011 kl. 4:22 e m | Svara
    Hej Sudden,

    För mig är autogiro endast den typ av flygfarkost som ägdes av godsherren Dieden på Karlsunds herrgård och jag såg i luften på gamla Gustavsviksfältet några gånger.

    Någon annan form av autogiro litar jag inte på. Jag betalar alla mina räkningar manuellt för då har jag själv kontroll över hur mycket jag betalar och nä r jag vbetalar det. Hur vet man att det alltid finns pengar tillgängliga på kontot när man har autogiro? Man måste ha en stenhård koll på att inkomsterna kommer in på rätt dag med rätt belopp. Om en insättning skulle missa kan det ju bli minus i kontot om autogirot betalar ut enligt tidigare uppgjord plan. Ja, jag vet inte hur det funkar riktigt eftersom jag aldrig provat på det.

    Var försiktig: ”Flyg lågt och sakta”

    Gilla

  2. Hej Sven!

    Dina invändningar mot automatisk utbetalning skriver jag under på, betalningsformen autogiro har sina nackdelar.

    Om bröderna Dieden, Rolf von Bahr och deras verksamhet kan mycket sägas. Bara en detalj: grisarna på Karlslund åtnjöt elektrisk belysning före de goda örebroarna.

    Om dessa bröder skrev tidningen Flygning 1931 följande:

    I SFF Kronologi finns följande notis med en not:

    Notis: ”1960, 12 augusti: Sveriges enda luftvärdiga autogiro, SE-AZB, en Cierva C.30A, säljs av den 70-årige örebrofabrikören Arvid Gullberg till Rolf von Bahr.”

    Not: ”Arvid Gullberg var vid denna autogiroförsäljning 1960 vid 70 års ålder landets äldste certifikatinnehavare. Han hade för ca 10 år sedan både köpt och lärt sig flyga maskinen SE-AZB av just den person som nu köpte tillbaka den, Rolf von Bahr. (Officiellt hade Örebro Bil- och Flygklubb stått som ägare.) Maskinen förblev luftvärdig ytterligare i 6 år efter 1960. Den blev 1981 utställd på RAF-museet i Hendon i London i sin ursprungliga RAF-märkning. Von Bahr hade 1960 inte mindre än 7.400 flygtimmar med autogiro. (Krönikan för 1960 i ”Ett år i
    luften”.)”

    Se även Fredric L:s blogg: http://lae.blogg.se/2010/november/se-aea.html

    Apropå hur gamla kära plan ibland hamnar på museum så kanske du möjligen sett den film med Stig Kernell jag tipsade om nyligen där man får se honom uttrycka sin beundran för Klemm 35 på Flygvapenmuseet och därtill just ”din Klemm”. Klemmen var det trevligaste plan han flugit sa han.

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: