Skrivet av: Sudden | 2011/01/28

Apropå banktjänster, människor man mött med mera

(Ett P S. om bankomat-historia tillagt 30 januari.)

I några inlägg nyligen har vi varit inne på autogirering o d. Själv hade jag anledning att besöka banken i den gångna veckan för några speciella transaktioner. Annars går allt via Internet i dag. Liksom bok-köp. Jag köper fler böcker och flyttar pengar oftare än någonsin tack vare Internet.

Så har några bankkort förnyats av diverse skäl, bl a för att nu skall det finnas en elektronisk krets på dem. Skall bli säkrare. Tja… Mer senare

Jag minns den ljuva tiden på 60-talet då man gick in på Sparbankens lilla kontor på Årstavägen och fru Höög hanterade ens ärende smidigt och geschwint. Skrev i bankboken för hand, med en linjal under för att det skulle bli rakt och snyggt enligt god gammal sed. En gång var själva bankboken, motboken, ett mycket viktigt dokument. Så här kunde det se ut:

Sedan kom några decennier när ett bankbesök var förknippat med en olidlig väntetid. När jag nu var där den gångna veckan gick det lugnt till. Det berodde väl på att ingen hantering av mynt eller sedlar äger rum på detta kontor, för då får man gå till en annan lokal. En bank där man inte hanterar pengar – det får man kalla sublimering! Väntetiden lyckades man ändå hålla hög trots det ringa antalet kunder.

Jag minns hur jag någon gång skulle visa hur mitt första nya bankomatkort fungerade för min hustru när vi var inne i stan. Jag beordrade ett uttag som jag var bergis på skulle stoppas eftersom jag inte hade täckning på mitt konto. Döm om min förvåning när det kom ut någa hundringar! Jag tror det blev en straffavgift. Jag hade trott att det skedde en kontroll av att det fanns pengar att hämta. Detta var min första erfarenhet av att bankverksamhet inte var så gedigen som man fått lära sig.

En andra gång var när jag tog ut pengar i bankomaten i Hemse och  saldouppgiften på kvittot inte alls stämde. Lätt upprörd över detta slarv ringde jag Bankinspektionen, men till min förvåning hade de inte alls någon förståelse för att man satte tilltro till vad en bank skrev på ett dokument (den lilla uttagslappen). Senare har jag förstått att bankomater inte alltid var ”on-line” eller saldon uppdaterade. När jag nu på webben hittat litet om uttagsautomater (för många är ordet Bankomat ett varumärke men för andra är det en uttagsautomat vilken som helst) ser jag att de första automaterna tydligen var ”off-line” och att bara betrodda kunder tillläts vara med.

Det finns mycket att läsa på webben, exempelvis

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bankomat 

http://www.datasaab.se/Bildarkiv/S2100/ATM/atm.htm 

Från ett sk vittnesseminarium om uttagsautomater där förresten Sverige var ett ledande land klipper jag: Om man går tillbaka i historien så kan man konstatera att bankerna i Sverige upphörde med att ha öppet på lördagarna i början av 1960-talet.

http://www.datasaab.se/Bildarkiv/S2100/ATM/Minutenbroschyr.pdf

En flyghistorisk utvikning finns här. Ett klipp därur: Nu kunde Saabledningen och militären inbjudas till en demonstration där kanonprogrammet ingick. Slutet på det hela blev så småningom både en dator i attack-Viggen och en civil dator D21. (I klippet får man även se gammaldags transistor-symboler!)

Jag kommer att tänka på Jan Freeses första roman ”Datadyrkarna” 1982, den första och bästa av några böcker om ”dataskoj” han skrev. Man hajade till när man halvt om halvt kände till personerna bakom vissa personnamn, lätt maskerade. En person jag själv hade affärskontakter med var sålunda en av de första som blev lurade av den falska bankomat som ”dyrkarna” hade satt upp. Med viss möda, bl a gällde det ju få fram den rätta blå färgkulören samt hyra en plats i passagen mellan T-Centralen och Stockholms central. 

Själva idén hur man luras med en bankomat känns nog igen, den fanns redan för 20 år sedan, fast teknikens utveckling nu gjort metoden mycket mer tillgänglig.

Jag är ganska säker att det var Freese bakom pseudonymen Jan-Jöran Stenhagen; han var en skrivkunnig person och ”verkade trevlig och social”. Det är dock inte omöjligt att många av mina gamla televerkskamrater hade negativa känslor inför honom. Några av de toppkrafter som gick från televerket till hans nya PTS kom snart tillbaka, ganska besvikna. Jag upplevde själv hur en kvinna som arbetat hela livet med att ”hålla ordning” på landets sändaramatörer storgrät när hennes förre chef hastigt tittade in hos henne när han hade ett ärende på PTS. Jag var i hans sällskap och stod litet generad bakom. Det var inte så viktigt längre med sändaramatörer även om jag tror att amatörerna nog klarade sig bra ändå. Det har också sagts mig att Freese föredrog att anställa ”televerkshatare” och det får man förstå med tanke på hans bakgrund och de direktiv han hade – eller som han tolkade dem. Han lyckades bygga upp en rejäl byråkrati, Pest & Telestyrelsen, med en fin central adress ( i folkmun ”Tre horors plan” , en liten öppen plats med en fontän av Carl Eldh, ibland kallad ”Tarmvredet”) men man har nu hamnat på Valhallavägen. Hur det nu skall tolkas. Ivarje fall är adressen välkänd, inte minst för de som gick på SFF-Stockholms månadsträffar. En av Freeses första åtgärder var just att flytta PTS från det föga ståndsmässiga Handen (och televerkets närhet) till det förnäma kvarter som en gång inrymde Ostermans Marmorhallar.

Avreglering och privatisering, det må vara av elkraft, sjukvård, busstrafik, telekommunikation, apotek m m skapar nya byråkratier med härrliga nya skatter, avgifter och kostnader! Några anställda vinner på det, andra förlorar.

Denne ovan nämnde förre chef på televerket (vars far f  ö var en ledande flygmotorspecialist för 70-80 år sedan i FV) var van vid att vara svensk delegationsledare och ibland även ordförande vid stora globala frekvenskonferenser. Nu blev han sidesteppad av en tidigare underordnad som flyttat över till PTS. En mycket kapabel person i sig – en pionjär vad gäller att mäta radiostationers antennstrålningsdiagram med hjälp av helikopter, bl a av Vatikanens sändare i Rom. Ett exempel på en tjänst som utvecklades av en statlig organisation men sådana ska ju inte driva ”kommersiella” tjänster.

Uttags- och betalautomater ja. Jag har använt sådana även utomlands och där verkar man inte vara så noga med att visa hur kortet skall vändas. Men för det mesta gick det. Numera har jag fått svårigheter vid OKQ8:s nya pumpar, där det finns en konstig symbol för hur kortet skall vändas. Tydligen skall det böjas på något sätt. Eller har jag missförstått något?

Det finns nu ”smart card”, ett kort med ett datachips i, som skall vändas på ett visst sätt. Erfarenheter från Systemet-kön visar på att det inte alltid var så självklart hur detta ska göras. Har varit på tal väldigt länge. En central person tror jag var krypteringsspecialisten fransmannen Louis C Guillou. Eftersom kryptering även förekom vid betal-TV träffade jag honom i tekniska arbetsgrupper för broadcasting på 90-talet. Nu är det ju så att en svensk ser Jan Guillou framför sig när han hör namnet men Louis såg verkligen helt annorlunda ut. Han har sedan jag sist såg honom (1983?) ytterligare utvecklat sitt utseende ser jag:

Jag har förresten träffat en holländare vid namn Vreeswijk men han såg inte heller ut som jag väntat mig utan var mer av en ”svärmorsdröm”.

Ett enda internationellt möte har jag deltagit i, 1983 var det, där franska var huvudspråket och där tolkning till engelska inte erbjöds. Jag fattade därför inte mycket. Guillou drog en lång rolig historia på franska och skrattade själv hjärtligt gott. Jag skrattade med så naturligt jag kunde…

Kryptering/accesskontroll och tillhörande matematik har jag tyvärr aldrig lyckats lära mig.

Jag har försökt att på webben hitta folk jag mött i jobbet, men det är väldigt ont om porträttbilder. Däremot dyker de ofta upp som författare till tekniska dokument i databaser eller som innehavare av patent. En bild jag fann är denna från BBC 1950 som jag tycker är mycket ”stark”. Tyvärr verkar inte de enskilda personerna vara tydligt utpekade. Jag känner igen några namn på personer jag  mötte 25-35 år senare.

Möjligen, möjligen känner jag igen George Mc Kenzie som jag ofta mötte åren runt 1980. Han körde en Volvo 120 (Amazon hette så utomlands). Han tog trappor i två steg nedför vilket jag tyckte såg litet riskabelt ut. Han ledde bl a en EBU-arbetsgrupp kring text-TV som var parallell till min arbetsgrupp och jag hörde sägas att han därigenom inte hann med det primära jobbet inom sitt företag (brittisk reklam-TV:s tekniska topporganisation IBA) . När han pensionerades i förtid, vanligt för många av oss i denna bransch; våra kunskaper blir snabbt alltför gamla och räknenissarna som seglat upp som den nya tidens profeter tyckte väl inte vi var så nödvändiga, lär han ha använt pengarna på att lära sig spela piano bättre. Här är George sommaren 1982.

W N Anderson mötte jag på mitt första möte i Genève 24 år senare. Namnet Anderson kändes betryggande för mig som var helt vilsen och inte visste hur man betedde sig på möten av detta slag. Det han sysslade med i sin mötesgrupp kunde ju också sägas omfatta det dokument om text-TV jag hade att komma med. Mycket vänlig var han men mitt ämne hörde nog hemma någon annanstans tyckte han.

Namnet Dilworth finns också på fotot; kanske är han den ”korrekte departementstjänsteman” med detta namn som gjorde engelska av en text jag föreslog som man ser i det utdrag ur min ”avsked” till jobbet 1998:

När jag första gången deltog i ett möte inom ITU, på den tiden radiosidan av det hette CCIR, fick jag inte veta något om umgängesregler och regelverk. Det hade ju varit bra att veta litet om detta innan man for ned. Första gången ordföranden Geluk hade något att fråga ”Sweden” om stod det still i huvudet; jag minns hur Angeli från RAI vände sig om för att se den svenska tystnaden och han syntes mig just då ganska sinister i ansiktet. När jag nu varit med i över 20 år inser jag att det inte är så enkelt att redogöra för det. Dessutom ligger det något i att var och en måste själv få göra sina misstag.  
  
 Nå, den första gången 1974 gällde det att puffa för den teknik med underbärvågor till FM-ljudet som televerket länge arbetet med, det s k FM-FM-systemet med olika variationer, applikationer och beteenden. Nu ville vi presentera vårt arbete med textning till TV-bilden där data överfördes på en underbärvåg till TV-ljudet. Det hela hamnade i Studiegrupp 10 för ljudradio som av hävd ansvarar även för TV-ljudet där jag minns hur en mycket korrekt brittisk departementstjänsteman korrigerade mitt text-utkast genom att med glättiga brittiska små ljud och gester ändra mina ”shall” till ”should” m m. Hela tiden höll han en viss värdig distans för det måste ju vara plågsamt att se sitt modersmål illa behandlat av främlingar.  
 
Användningen av shall och should är inte lätt och några organisationer har för säkerhets skull regler för detta och anger också de alternativa uttryck som får användas i yttersta undantagsfall.
 
Detta möte 1974 ägde rum i en byggnad som nu rivits och där finns nu bara en lekplats för barn.
 
 
 
 

  

 Sudden

P S. För länge sedan kom jag att ha litet mailväxling med Kaianders Sempler på Ny Teknik, kanske var det i samband med detta Sempler-”Efter jobbet”kåseri. Han skickade mig då via mail en berättelse av en svensk bankomatpionjär om arbetet med att ta fram en svensk bankomat, men tyvärr har jag inte berättelsen kvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: