Skrivet av: Sudden | 2011/02/23

Fältfordon och Vängsö-minnen 1966-1979

I den senaste bloggposten kom vi in litet på missöden då ett mindre trafikplan körde in i en hangarport och en ambitiös FV-mekaniker hade litet väl bråttom med att skjuta in en J 29 i hangaren.

Detta fick mig att minnas från min tid 1966-79 i Östra Sörmlands Flygklubb på Vängsö några kilometer norr om Gnesta hur det var att få segelflygplan in och ut ur hangarer (vi hade två; här den lilla/gamla) och att man fick ha ögonen med sig. Hur man ”saxade” in ett plan med 15 meters spännvidd, hur man kunde låta planen gå omlott (genom att en vingspets låg mot golvet vilket gjorde att man fick plats med annat under den andra vingen), och om pusslet skulle gå ihop i slutänden. Hur man fick röra sig försiktigt och se till att man inte trampade igenom en vingspets som vilade på ett bildäck på golvet.

Nu behövde man ju inte alltid saxa; man kunde ställa segelplanets huvudhjul i en liten ”gaffel/skål” på två hjul med en lång (häv)stång så planet kunde förskjutas i sidled. Men det gällde att ha ögonen med sig åt alla håll; man var ju minst två personer. Det gällde också att vara försiktig så man inte stack gaffeln genom kroppsduken bredvid hjulet. Något jag gjorde med SE-TCK en gång, obra.

Denna Foka 4 SE-TFR ser visserligen extrem ut men är egentligen gammaldags med en fjädrande skida framtill och en i skrovet lagrad hjulaxel efter:

Som man ser sitter här hjulet ganska långt bak och här kan man se att det var lämpligt att ha någon som tyngde ned stjärten när man släpade planet på fältet. Det gick lättare eller var lättare att styra. Opeln var ett av många fordon som genom åren kom till användning på fältet när de inte längre dög på allmänna vägar.

Andra plan hade hjulet litet längre fram. En tom K8b hade stjärten i marken men när man bordade planet tippade nosen nedåt; man steg därför i med viss avmätthet. När man sedan drogs iväg kom nosen snabbt upp en bit av sig själv, men jag minns att landningssträckan ofta blev kort. Kanske det inte fanns hjulbroms på planet. Bergfalke hade stjärten i marken även när man kommit på plats.

Här nedan ÖSFK:s ena K8b SE-SYL (”Sylen”) som såldes till Fagersta 1967. Ej luftvärdig idag ser jag. Klubbens andra K8:a SE-TCK som lever är luftvärdig men har – relativt nyligen tror jag –  tydligen blivit privatägd. Privatägda plan, både segel och motor, verkar ha blivit vanligare ”inom klubben” sedan jag var aktiv där.) Lägg i högerkanten märke till ett av de många fältfordon som förekommit på Vängsö genom åren; detta var bottenplattan till en Renault CV4 (utan motor). De som känner till Vängsöfältets form ser att vi ännu inte hade med masonitkoner markerade banor på gräsfältet utan segelflygare valde startplats efter andra kriterier.

Det borde ju finnas enklare sätt att ordna en enkel transportvagn kan man tycka men det verkar ha funnits en väldig lust att ordna skojiga transportredskap. Kanske en och samma person stod bakom all dessa byggen; trots allt var jag aktiv på Vängsö under bara ca 12 år. (En koll visar att det var min flyglärare Tage H som stod bakom denna ”Tagemobil” som gjorde tjänst under större delen av 60-talet. ”Först drog vi iväg med den till Harrys mack. Där svetsade vi loss karossen. Sedan kapade vi bottenplattan och kortade den med 70 centimeter. Orsaken var att vi ville ha fordonet så lätt som möjligt”.)

Byttes så mot en Ford Transit-buss som skänkts till klubben och användes i nästan 10 år innan den ersattes av en f d  SJ-buss. Här ser man litet av de prylar som Transitbussen (och tidigare Tagemobilen användes till). Jordspikar, signalflaggor, landnings-T, barografer, bogserlina, kuddar, fallskärmar m m.

Det fordon jag minns bäst var ”dumpern” som hade ett förgånget på Skånska Cement som övertygats av en där anställd klubbmedlem att den behövdes på Vängsö. Encylindrig JAP, ingen slirkoppling men svänghjulet var tungt. Varvtalet var konstant-reglerat men det fanns en handgas. Kom till Vängsö 1961 och användes enligt uppgift till slutet av 70-talet De två ombord på bilden här är kamrater från internatkursen sommaren 1966. Ingen av de två fortsatte flyga därefter, men kvinnan blev senare bibliotekarie i Örebro har det sagts mig och det är väl inte det sämsta. Bildning behöver tillföras en stad där man döper ett varuhus till ”Krämaren”.

Minns min flyglärares kommentar i positiv anda när hon gjorde en redig flatsväng in på finalen: ”Hon flyger med insidan av huvudet den tjejen”. Två andra uttalanden minns jag. Om det faktum att unga manliga elever fick statsbidrag (från FV) till utbildningen kommenterade han med att ”två av mina elever har flugit ihjäl sig i FV. Nog om detta”. Samt: ”Kom ihåg att när du fotograferar ett flygplan skall registreringen synas. Annars blir de flyghistoriskt intresserade olyckliga”.

Så här får man in ett motorplan i en hangar:

Att få upp segelflygplan i luften var huvuduppgiften för vår Piper Colt SE-CZM. Det fanns i klubben två-tre motorplan till, Piper Cherokee (PA-28) av litet olika kapacitet. Varierade litet genom mina år. Colten ersattes av en Bellanca Scout SE-GUE mot slutet av min tid.

Så här kunde en segelflygdag börja, bilden är från 1966 eller kanske 1967. Ännu inte ett moln på himlen men nog finns det redan litet att flyga på:

Jag har fler bilder att visa och saker att berätta men det får bli senare. Jag har inte samma ordning på mina minnen som Kenneth Göransson här, men jag tyckte att något skulle jag väl kunna få ihop i alla fall. Att jag nu har bilder att visa beror på att jag i höstas skannade min stora diabild-samling av ”familjebilder”. Kvaliteten är överraskande god om man lägger ned litet tid. Detta att ha bilderna i glasförsedda ramar gör jobbet besvärligt. Det har samlats/skapats mycket smuts bakom glasen. Jag vet inte om glaset varit till någon beskyddande nytta. Inga problem med färgförsämring utan de värsta felen beror på att min halvformats Canon Dial 35 ofta exponerade fel. Det är väl bara några tiotal av de bortåt 1700 bilderna som jag tagit bort skyddsglaset på. Men det har lönat sig några gånger. Tänk att få återse körsbärsträdet hos mina föräldrar med en hyggligt ren himmel till sist. Väcker minnen av hur vi med mycket slit fick bort det och speciellt dess rötter…

Avlutningsvis fler fältfordon där huvudbilden i detta bildcollage är betydligt nyare, från 2005 (DM-tävling):

Det finns dom som kan få ihop det!

Sudden

Annonser

Responses

  1. Kul med en bild på SE-SYL, den K8:an flög jag i början av 70-talet på Salanda i Sala. Vi skolade i Bergfalke II (SE-SYW).

    Gilla

  2. Hej Tommy!

    Jo, 1966 och 1967 hade ÖSFK två st K8b på Vängsö, SE-TCK och SE-SYL. Jag hann få några starter i den senare innan den såldes till Fagersta (och ersattes av en Ka6E, SE-TFN). ”Sylen” kom tydligen efter Fagersta till Västerås ser jag, men är inte luftvärdig sedan över 20 år.

    SE-TCK finns tydligen kvar än på Vängsö, fast privatägd tror jag. Så har klubben nu K8b SE-SYK, med tillverkningsnumret intill -SYL! Både-TCK och -SYK var i mycket fint skick när jag såg dem (då -SYK nog var privatägd) för några år sedan; ja den senare var rent läcker.

    1966 skolade vi med två Bergfalke II/55. K8b och då -TCK är den typ jag flugit mest fast jag inte gillade den, litet av fladdrigt dasspapper. Vidare fanns en ”plåtvinkel” till urkopplingsvajern som jag måste pressa vänsterknäet emot när jag skulle skeva.

    Så här såg -TCK ut sommaren 2005. Instrumentbrädan är sig ganska lik tycker jag (radio fanns ej 1967), men jag har för mig att -SYL och -TCK inte hade särskilt lika brädor.

    Jämfört med 60-talet finns det nu ”oerhört” många fler flygplan på Vängsö, både vad gäller motor (inkl UL) och segel. Mycket är nu privatägt.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: