Skrivet av: Sudden | 2011/03/05

Som det var förr – SAS och ABA 1948 – maten ombord II

Senast skrev jag om ”maten ombord”. Nu har jag skannat två artiklar ur ”Ett år i luften 1949” som visar hur komforten var då och hur mycket bättre det blir med den då nya DC-6. Samt varför ABA valda Scandia.

Notera att det står ABA på termosarna (som verkar vara saker som flygvärdinnorna väl kom ihåg som man kan läsa i ”Ett jobb i det blå”) och att flygvärdinnorna tydligen skulle upphöra på inrikeslinjerna. Järnvägstermen ”Pullman” hade då en klang av lyx. Det ges många siffror om DC-6:ans gentemot DC-4 överlägsna prestanda. Det sägs att man hade utrustning ombord för helautomatisk landning (en funktion som blev något så när verklig först långt senare och givetvis var SAS-planets utrustning inte tillräcklig.)

(Läser man Wikipedias artikel om automatlandning förstår man varför detta nämns eftersom det då åren efter kriget var ett högaktuellt ämne och en möjlighet man starkt önskade speciellt i Storbritannien. Men när det blev mer allmänt använt verkar oklart; BEA behärskade konsten 1965. Det handlar nog om ”not invented here”-effekten om man skall vara elak – konsten kommer från fel sida av Atlanten. Eller att funktionens värde helt enkelt inte insågs av amerikanerna. Som det står hos Wikipedia: ”This led to the absurd situation for British Airways that as the launch customer for the Boeing 757 to replace the Trident, the brand new “advanced” aircraft had inferior all weather operations capability compared to the fleet being broken up for scrap. An indication of this philosophical divide is the comment from a senior Boeing Vice President that he could not understand why British Airways were so concerned about the Category 3 certification, as there were only at that time two or three suitable runways in North America on which it could be fully used. It was pointed out that British Airways had some 12 such runways on its domestic network alone, four of them at its main base at Heathrow.”)

Båda artiklarna är skrivna av SAS energiska presschef Gunnar ”Knutas” Knutsson. När man läser ”Ett år i luften” skall man vara medveten om många artiklar är ren propaganda, inte just bara dem från SAS utan inte minst från Flygvapnet. Ingen granskande journalistik här inte. Nå, samma gäller väl våra dagars flygårsbok som Michael Sanz håller i och som jag aldrig lär mig vad det heter.

Gunnar Knutsson var i botten journalist, samtida med Rit-Ola men inte så flygfientlig som denne, påpekar en annan journalist som jag ofta hörde i radio långt senare i ”modern tid”, Svante Löfgren. Hans memoarer är trevliga, speciellt om man är road av ”hur det var förr” och ger lagom indiskreta inblickar i de ”stora” människornas liv och leverne. Sök annars på ”flyg” i hans berättelse, alltid hittar du något.

Mer om SAS kan man se i den film SAS gjorde till sitt femtioårsjubileum och som Hans Jakobsson visar på sin blogg ”Viking Tails” här. Jag tror det är Knutas man ser här bli serverad i en DC-4:a:

Han kan ses i nyhetsfilmer på andra ställen på webben (SVT) när någon till Bromma anländ film-star eller höjdare tas emot. Vidare skymtar i jubileumsfilmen ABA:s Northrop Delta SE-ADI från 30-talet:

Det finns förstås mer om bolaget på Hans J:s blogg.

Det fanns länge något som hette ”Flygjournalisternas klubb” men den verkar ha försvunnit från webben. En klubb Nordenskiöld skapade för att det skulle stå rätt saker om FV i tidningarna sägs det. Jag ser att jag nämnt den i en tidigare bloggpost.

Senare gav ju flygteknikens utveckling nya möjligheter till matlagning:

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hello Lars et al,

    Thanks again for an educational blog. I watched the SAS film ‘SAS history in there minutes’ and had to stop the film and have good laugh when the episode of the galloping passengers rushed the aircraft. I suppose this took place before the seat reservation system was invented.

    I am still amazed when I watch the ‘self loading cargo’ line up and queue for the boarding well before it is called. These days you have your seat reserved and even, if you are the last soul to board, the seat will be there for you. Mind you, with the very very sloppy check of cabin luggage some airlines have you may, as the last boarding passenger, find it difficult to find space for you cabin luggage near you seat.

    Do airline passenger like to stand in queues? I am inclines to think so. You land and you taxi in and long before the ‘Fasten seat belt’ signs are switched of you here this clicking of seat belts being unfastened like Spanish castanets. And, as soon as the aircraft has stopped the passengers stand up waiting in a queue to disembark rather than to sit down in the seat you queued for at the place of departure and wait in comfort until it is your turn to disembark.

    As you know, I was in charter while I lived in Sweden. When the flight was called and the doors from the departure fold was opened the passengers rushed out like calf being let out from the barn for the first time after having spent a long winter indoors. I bet that mad dash to the aircraft was the only time most of those individuals sprinted in their lives.

    Ever.

    Which turned fatal in some cases. I remember vividly one of those stampedes and that male passenger of ours suffering a heart attack the moment he reached the top of the steps leading in to the aircraft. He fell, boor bugger, with half his body in the aircraft and the other half on the steps. A bright hostess of ours pushed the body out of the aircraft onto the steps and thus save the airline a a lot of money as the responsibility now of the disposing of the body rested solely on the airport authorities.

    Says Erik who hates queues.

    Gilla

    • Hej Erik!

      Passagerarna som springer på plattan kommer mig att minnas åskådarterrassen på Bromma, ovanför ankomst/avgångshallen. Där kunde man vinka av eller vinka välkommen till sina resenärer eller beskåda kändisar ”von oben”. Svaga minnen av när pappa kom hem från sin första studieresa i USA och bl a noterat hur man där ”gödslade” med arbetskraft när man lade ned telefonkablar (men ändå hade smarta redskap förstås). Han var vid televerkets rationaliseringsavdelning. Han hade också en del modellflyggrejs med och hade kikat på amerikanska radioflygare i bl a Syracuse. Kanske han hade en motor Merco 0.35 kubiktum med. Men varför en engelsk motor? Jag hade i alla fall redan under hans bortavaro börjat bygga en stor populär amerikansk RC-modell ”Smog Hog” men den blev aldrig färdig.

      (Förr vinkades det mycket avsked på järnvägsstationer men nu går väl oftast inte ens vagnsfönstren att öppna.)

      Apropå den stackars passageraren som fick en infarkt just när han skulle ombord minns jag en olycka på Bromma då en fotograf rusade in i en propeller då han skulle fotografera den rikskände cyklisten ”Stålfarfar” som genomförde ”Sverigeloppet” för sig; som 66-åring var han för gammal att få delta officiellt. Mycket stor publicitet och även ett stort skägg hade han. Olyckan hände tydligen 8 juli 1951 enligt Ett år i luften och Stålfarfar kom nog med Expressens Grumman Widgeon. Från f d DN-journalisten Thorleif Hellboms blogg: Gunnar Almgren fick jobb på Expressen. När ”Stålfarfar” – 66-åringen som cyklat Haparanda-Ystad – kom på besök till Stockholm och landade på Bromma, rusade Gunnar fram för att vara först att ta emot honom. Flygplanspropellern klöv hans huvud.

      Minns att det talades litet om detta hemma, namnet Almgren förekommer visst i min farmors släktträd.

      Hellboms blogg bjuder på en hel del: http://hellbom.wordpress.com/category/sang-och-musik/

      Om Stålfarfar: http://www.gantofta.nu/stalfarfar_main.html

      Så har vi videons bilder av röran i kabinen när alla resenärer reser sig och sedan blir stående länge, länge innan de kommer av. Också detta väcker järnvägsminnen. I motsats till de flesta minns jag barndomens tågresor som långtråkiga. Men så äntligen börjar folk bli oroligt aktiva, plockar ihop sina stickningar och tidningar, tar på sig ytterkläderna och ställer sig i mittgången. Aha, vi är snart framme.

      SJ försökte en gång göra en reklampoäng att på tåg gick det minsann lugnt till. Nå jag minns tåg-trevligheter som en person i vit kavaj som gick genom vagnarna, slående på en gong-gong och ropande ”första lunch serverad (serveras?)”. Tidningsförsäljaren med sin enorma axelremsväska. En konduktör som saknade ena ytterörat. Och en del annat.)

      Jag kommer också att tänka på att Stockhollms stadsbussar inte funkar och bidragande är att man har (eller hade?) en väldigt långsam ombordstigningsritual där alla måste passera föraren. Men det hör ju strängt taget inte hit annat än att det kommer mig att minnas en kollega på Sveriges Radio som förutom att vara trevlig i jobbkontakterna, skrev många insändare om detta elände. Närmast då vad gäller busslinjerna nordostvart. Där bor det så fint folk att de inte ville ha T-bana utan tyckte att smalspårsbanan Roslagsbanan var ”såå trevlig” Men i praktiken måste använda buss. (Nå, när jag sist åkte Roslagsbanan fanns en viss stil hos ”kabinpersonalen”, och jag minns något liknande på Saltsjöbadsbanan. Inte några väktare med grova kängor, koppel och hölster-tjafs som tyvärr nog ibland behövs på mitt pendeltåg.)

      Nu har jag svävat iväg ordentligt.

      Sudden

      Gilla

  2. Tack för länkningen och en i övrigt trevlig artikel!

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: