Skrivet av: Sudden | 2011/03/25

Diverse

Som jag tidigare nog skrivit om är jag ju road av av hur många som läser min blogg och vad de är intresserade av. Även om jag skriver för mitt eget höga nöjes skull.

Läsartillströmningen är svagt ökande även om det säkert är så att allt större andel av besöken handlar om läsare som söker något spcifikt, men antagligen sällan blir hjälpta. De som exempelvis söker efter ”hangarfartyg” och hamnar på min blogg kan knappast bli särskilt nöjda av vad där finns om hangarfartyg.

Jag tittade en tidig förmiddag på vad man hade sökt på för ord/begrepp och vad man då hittat enligt vad jag kunde utläsa av den besöksstatistik WordPress ger:

Jag har som synes av de röda linjerna försökt fundera ut vart de sökande hänvisats. Jag har ju ofta en hum om var jag använt ordet/begreppet i fråga. Sedan länge har jag insett att ett inläggs rubrik inte spelar någon större roll. Viktigare är då ord jag använt i texten. Det finns också möjlighet att använda ”nyckelord” och dylikt  men det har jag ännu inte lärt mig. (Nå, jag har just kopplat bloggen till Facebook på något sätt.)

Jag strövar mycket omkring på webben och en tidningsnotis om ett nytt svensk flygplan, ECO1, var intressant. Jag har någonstans läst om det förut men jag har inte försökt återfinna den texten. Det handlar om en från början svensk ”kollektiv” konstruktion från en grupp på Lunds universitet (baserad på vad som först gjorts på KTH i Stockholm), och ingen utländsk konstruktion/byggsats. Notera ving-planformen med den ut mot vingspetsen bakåtsvepta framkanten. Något som länge använts på segelflygplan, nå Boeing har tagit till detta knep också på Dreamliner’n eller t o m tidigare.

Så här började en annan svensk flygplanskonstruktör, nu verksam i USA och där bl a håller MFI 9-konceptet levande. (Se Fredric Lagerquists blogg m m.)

Litet surfande kring en annan Håkan,  Håkan Juholt, ledde till Åsa-Nisse, en annan smålänning med mustasch och ”utstrålning”, och då kom jag till sist hit:

Man noterar det ställverk  som syns i bakgrunden. Sådana var uppe i ett inlägg där vi kom in på västgötska järnvägsbanor. Med detta manövrerades vad jag förstår växlar, bommar, semaforer o d. Man är imponerad att detta kunde funka och tänk vad mycket vajer som gick åt. Och muskelkraft? Samt att den ansvarige inte fick glömma att fälla bommarna m m. Ett krävande jobb.

Jag undrar om inte Fredric Lagerquist tagit upp denna film ”Åsa-Nisse flyger i luften” från 1956 och Jeper Hydéns busflygande där med en Klemm 35 på sin blogg, eller också var det på SFF forum. Kanske jag där nämnde ett Youtube-klipp om när Åsa-Nisse och hans kompis skulle charterflyga från Bromma. Charterflyg hade ju då just kommit i ropet. En recensent: ”Lyteskomik i sin mest beklämmande skepnad, dumhet staplad på dumhet.” – (Kurt Salomonson i Arbetaren 2 oktober 1956. Nu väl ganska glömd –  men den bok av honom jag har i min bokhylla var bra minns jag och vi hade ju en kvinnlig bekant gemensam erinras jag om när jag nu ”identifierar” honom på Wikipedia – men Åsa-Nisse lever.)

Annat surfande utgående från den bok om verksamhet med svenska småplan för ”hemliga operationer” under det Kalla krigets dagar som just presenterats, ”Den dolda alliansen”, ledde till denna kända monolog som finns på Youtube. Notera den starka publikreaktionen.  Eller är den pålagd efteråt? Skämten är ju faktiskt ganska enkla.

Hur jag associerade? Ja säg det. Men det fanns väl någon gång någonstans ”flygscouter” och säkert byggdes modellplan i scout-regi. Och dessa hemliga flygningar hade ju litet av Baden Powellsk scout-anda i sig tyckte jag. FFK (Frivilliga Flygkåren) låg ju heller inte så långt bort tankemässigt. Så hade scouterna en verksamhet för litet yngre barn, ”vargungar” för pojkar och ”blåvingar” för flickor. Men att kalla FFK för ”Blåvingarna” är kanske litet elakt.

Jag minns att min mor en gång (redan 1944-45 då jag bara var 6 år) lovordade scoutrörelsen och sa att jag skulle få gå med när jag blev större men när jag många år senare blev ”vargunge” och t o m scout blev det inte så mycket av det. Det var inte min grej (jag funkar inte i grupp)  och jag tror också att scoutrörelsen tappade fart efter kriget. Jag upplevde något litet av ett militärt stuk minns jag (jag reagerar fortfarande litet negativt på ord som ”lystring” och ”uppsittning”)  men annars var det mycket som jag minns som ambitiöst från vargungeledarinnornas sida. Och 23 april gick man i scoutskjorta till skolan.

Jag minns Sven Hugosson som var involverad i det hemliga flygandet enligt ”Den dolda alliansen” från KTH, men vi hade aldrig med varandra att göra; olika linjer (skepps/flyg resp. elektro), samt att jag på 60-talet funderade att köpa en sekundärradar-transponder (fabrikat RCA?) av honom en gång för att övervaka, ”monitorera”, Bällsta SSR.  Men känner inte igen honom på de foton man nu ser. Han var ju generalsekreterare för KSAK en tid och jag har en bok av honom i mina hyllor så jag har ju läst honom och sett hans porträtt. Kul att nu höra honom; han gav ett betydligt livfullare intryck än vad jag väntat.

Boken i fråga omskrivs här där bl a Sven H uttalar sig. Han kunde även höras i ”Studio Ett” i går. Jag hänvisar intresserade till Fredric Lagerquists blogg för mer lästips och webbadresser, och där även motorflygare och FFK:are kommenterar. Visst kände jag mig mycket vilsen om ”var Sverige stod” under Kalla krigets dagar men jag insåg med tiden när jag blev klokare (?) att jag inte kunde förstå allt och Sovjet låg ju där det låg och det fick man finna sig i och jag är inte sur efteråt. Kanske man skulle vara det.

Apropå Kalla kriget innehåller Ikaros 2010 (Flygvapenmusei årsbok) en artikel om Gåsefjärdshändelsen 1981 kring den sovjetiska u-båten U-137 och hur man skulle varna den sovjetiska ”fritagningsstyrkan”. Skrivet ur en medverkandes perspektiv; ledaren för den grupp av fyra plan som skickades iväg. Hur man resonerade, detaljerat vad avser val av vapen och utförande och välskrivet så att man begriper vad det handlar om. Det är förstås inte hela sanningen men man får vara glad att allt gick så väl i en så krävande situation. Killarna från Karlsborg hade ”laddat upp” ordentligt. Det var en nästan gastkramande läsning.

I Wikipedia sägs att de flesta insatta anser att U-137 avsiktligt gick in i Gåsefjärden – det trodde jag inte utifrån det jag läst i saken. Historia, det är svårt det.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Tack Sudden,

    Ytterligare ett väskrivet och mycket innehållsrikt epos. Mycket att kommentera, men jag skall försöka begränsa mig.

    Nuförtiden är ju skämten på TV och liknande så dåliga att man måste lägga in skrattsalvor i bakgrunden för att tittarna skall förstå att det är roligt.

    Jag har faktiskt deltagit i några ”live” radiosändningar där vi i förväg blivit instruerade om hur vi skall agare och när den röda skylten ”ON THE AIR” tänds så står det en eller två gubbar längst fram och ger tecken när man skall klappa i händerna och när man skall skratta.

    Nej tacka vet jag den spontana humorn där man skrattade för att det var roligt. Bland annat minns jag att jag besökte en tältknäppupprevy i Arboga av alla ställen, där vi åskådare skrattade hjärtligt och spontant av oss själva.

    Vargungen Mowgli
    i Örebro Kyrkliga Scoutkår, som fortfarande använder råbandsknop och dubbelt halvslag om egen part när det behövs.

    Gilla

  2. Hej Sven!

    Jo, allteftersom jag skrev dök det upp allt fler minnen. Så är det ofta men detta inlägg blev ovanligt slingrigt. Och när jag skickat iväg inlägget lärde jag min ännu mer genom att googla. Jag var nämligen litet osäker på hur det står till med scoutingen i dag, detta med tanke på att Martin Ljung i sin monolog från 1960 inte är direkt vördnadsfull och senare gjorde ju Lorry-gänget en del sketcher som nog fick några att känna sig litet kränkta. Många finner det störande att folk uniformerar sig eller vill verka präktiga (läs om ”folklore om scouter” på http://scouthistoria.ssf.scout.se/amk/bocker/farbrorbosse.pdf).

    Men rörelsen lever ser jag när jag besöker Årsta Scoutkår på webben. Mycket verkar ordentligt ändrat. På min tid fanns vargungar (då hade man en grön ”engelsk cap”) och där var ju mycket hämtat från Kiplings ”Djungelboken”, som nu Disney lagt beslag på. Det fanns en massa prov att avlägga, färdigheter att lära sig, och man kunde få många märken att sätta fast på skjortans överärm.

    Akela hette den kvinnliga ledarvargen. (Även vårt Majestät hette en gång Mowgli när han vara vargunge.) Min lillebror var med i en patrull som hette ”Bävern”, och min äldste son har också varit med. De senare måste ha varit mot slutet av 70-talet.

    Det fanns ju olika scoutförbund, bl a fanns scoutorganisationer som var mer religiöst färgade än Svenska Scoutförbundet dit Årsta Scoutkår hörde.

    http://www.arstascouterna.org

    I min pappas ”Pojkarnas Fick-kalender” för 1926 finns flera sidor om scouting. Man ser hur glad man var i märken och utmärkelser samt att knopar var viktigt. Ävenså orientering och kompassens användning. Man anar en kompassros på baksidan av uniformsbilden.

    Apropå scouting och modellflyg fann jag (googling) att Katrineholms Scoutkår några av de sista krigsåren på 40-talet ägnade sig åt det. Man tog tydligen in några pojkar som sysslade med modellflyg och nu kunde de göra det i kårens regi. Verksamheten upphörde men grabbarna blev kvar i kåren. I sin bok om ”Modellflygets historia” nämner S-O Lindén (sid 165) att i Skövde övergick 1942 en vanlig scoutförening till att bli en kombinerad scout- och modellflygförening – MFK Termik. Den första klubb av detta slag och som tydligen länge var framgångsrik. I Västerås hade scouterna en stor modellflygtävling på Johannisberg med ca 50 modeller något av de sista krigsåren enligt Lindén.

    Det finns mycket att kommentera skriver du Sven. Jag hade anledning fundera över Sveriges säkerhetspolitik under Kalla kriget och vad vi medborgare tyckte och visste. Jag tror att om man studerar landets mycket ”långvarige” (och ganska självsvåldige) utrikesminister Östen Undén (dock ej medlem i samlingsregeringen under beredskapsåren) och hans troliga idébakgrund och syn på Europa och tydliga olust inför amerikaner (och deras planer; något som inte direkt framgår i Wikipedia-artikeln om honom) erinras man om att det inte var helt självklart hur man skulle anpassa sig till Sovjets framryckning västerut efter VK2. Jag tog fram radiochefen Olof Rydbecks memoarer; han hade arbetat under Undén. Mycket intressant. Även Gunnar Myrdal var en ganska ”stöddig” typ som inte verkar ha oroat sig för Sovjet; han sa att han var välkommen tillbaka till den amerikanska universitetsvärlden ifall…) Nå, det finns nog mycket att läsa i ämnet, bl a om varför det inte blev något Nordiskt försvarsförbund; norrmännen tyckte att USA var bättre att liera sig med än grannlandet Sverige.

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: