Skrivet av: Sudden | 2011/04/09

Kring Nidälven, teknikens ofullkomligheter och annat

Under ett av mina strövtåg på webben stötte jag på en tidningsrubrik När N N från Norra Skärvången drar igång sin amatörradioutrustning för fullt, då blinkar lamporna i hans hus.” Det fick mig att minnas egenskapen ”immunitet” som användes för att beskriva elektronikutrustningars motståndskraft mot störning från radiosignaler.

Jag minns också alla berättelser om hur sändaramatörer fick ordna till grannens hifi-anläggning så att den inte stördes när sändaramatören bedrev sin aktivitet. Visserligen skulle enligt alla tekniska normer välsignade av televerket och ännu högre makter (om inte gudomliga så dock internationella) det vara helt OK att ha en stark sändare i ett flerfamiljshus men verkligheten skiljer sig från teorin. Radiohandlaren var kanske sällan kunnig eller intresserad nog av att förstärka hifi-anläggningens immunitet som tillverkaren kanske slarvat med, och hur som haver fick sändaramatören ofta skulden. ”Han stör ju!” Det handlade nog dessutom ofta om själva installationen. Jag tror man virade stanniol kring ledningar ibland. Nå, nu finns det effektivare sätt. Och andra termer och begrepp.

N N lever nog litet ensligt där uppe i Norra Skärvången. Om nu hans elnät svajar när hans sändare drar ström eller om det handlar om att radiosignalen direkt går in i ledningarna på något sätt, säg det. Han antyder det första men han vill väl skryta litet; det gör gärna sändaramatörer. De också.

Här är den s k quad-antenn min pappa hade en gång, populär bland sändaramatörer. Ett antal metspön med vertikala och horisontella antenntrådar mellan spöspetsarna (som inte syns på bilden). Antenntypen lär ha tagits fram av några amerikanska missionärer i Sydamerika:

Norra Skärvången ligger i Jämtland, några mil från Valsjöbyn som Ann-Margret kommer ifrån och där författaren Kerstin Ekman bodde en tid. Rätt nära Norge. Från mina passager av dessa trakter minns jag skillnaden mellan norska och svenska bygder. Även om nu Jämtland en gång varit norskt. Norge har så mycket mer av ”civilisation” och levande landsbygd, i alla fall som man ser det hela när man åker på vägen. Falu rödfärg verkade ovanligt i Norge. Och redan under medeltiden fanns en katedral i Trondheim. Därmed inget ont om jämtar.

Lunda-historikern Dick Harrison (född Harrysson, i Huddinge f ö) har en historie-blogg och berättar där hur namnet på Trondheim har varierat genom århundradena.

Genom den goda staden rinner ån Nidälven (svensk namnform) och det var också namnet på ett musikstycke som på den senare delen av 40-talet under en kort tid var en veritabel landsplåga. Jag minns den av någon anledning från ett besök hos en lekkamrat, en dag med en låg oktobersöndagsol lysande in i våningen på Sköntorpsvägen i Årsta. Så här lät den med norskan Nora Brockstedt och här en Thory Bernhards-version; det var tydligen hennes genombrott.

Härom året läste jag att Povel Ramel 1949 gjort en parodi, ”Grisälven”. Den kanske då sågs som en parodi men några vill i dag betrakta den som en tidig miljö-kampsång. På Enn Kokks blogg fann jag Povels text:

Grisälven

Svensk text: Povel Ramel, 1949
Norsk originaltext och musik: Chris Christensen och Oscar Hoddø

Stranden från hennes och min kärleks dar
ensam jag går att bese.
Framför mej flyter det minne jag har,
segt som en tveksam puré –

Grisälven stilla och slammig du är,
fylld utav allsköns faser.
Avloppet skänkt dej den slöja du bär
av ohälsosamma gaser.

När månen lyste i sotmättad lund
satt vi där tysta med handen för mund
och än kan jag stå här och drömma en stund,
men snart blir jag kväljd av själva
älven.

En gång i tiden var vattnet så blått,
men det var så längesen.
Hälsovårdsgubbar har kommit och gått,
men dom kom aldrig igen.

Grisälven, kors vad det doftar om dej!
Av alla fräna dunster.
Inälven skrumpnar i magen på mej
och jag vill öppna funster.

I gasmask satt vi och kysste varann
just breve hålet där morfar försvann.
Näsorna droppa och ögonen rann.
Allt blev en del av själva
älven.

Sulfitfabriken som spytt och som blött,
slimmande slemmiga alger den fött.
Fåglarna flyktat och fisken har dött –
Kvar finns det bara själva
älven.

Möjligen är de två sista ”versarna” omkastade; Povel sjunger dem i alla fall så här. Detta med miljö-engagemang är nog senare tiders efterkonstruktion. Jag tror nog att Povel liksom jag helt enkelt inte stod ut, stycket hördes så ofta att dess sentimentalitet till slut kändes outhärdlig. (Liksom den senare ”Gärdebylåten” blev tacksam att skoja med.) Det lär vara så att Oscar Hoddø skrev texten redan 1940 men att han aldrig fick uppleva sångens popularitet eftersom han som motståndsman avrättades av den tyska ockupationsmakten 1943.

Litet gnäll kommer nu, varning! Samtidigt lite information för svenskar i förskingringen:

Apropå ”immunitet” så kände jag mig mest skrämd av flygbolagens förbud att använda mobiltelefon (och viss annan elektronik) ombord. Är flygplanets egen elektronik så störningskänslig tänkte  jag. Obehagligt. Motsvarande kan kanske sägas om mobil-förbud på sjukhus.

(En annan sak är att mobiltelefonsystem inte alltid är designade för att mobiler kan nå så långt som de kan från ett flygplan.)

Teknik fungerar inte alltid som vi vill. De senaste dagarna har den svenska järnvägen (”SJ”) haft otur med totalstopp vid Karlberg någon kilometer norr om Stockholms Central hela två kvällar i följd. Samtidigt har regeringen lovat 800 miljoner extra till förbättring av järnvägsnätet. Offentliggörandet var planerat i förväg men råkade kollidera med de senaste fadäserna. SJ:s styrelseordförande Ulf Adelsohn passade också i samma veva på att avgå, ja de flesta anser nog att han fick sparken. Det är onekligen pikant när en gammal politiker, borgerlig därtill, skyller problemen på ”okunniga politiker”  och på ”avregleringen” som ju är de borgerligas parad-käpphäst.

Själv är min minnesbild redan från 50-talet den att alla förnuftiga människor ansåg att järnvägen var på väg ut. SJ körde alltmer och mer lastbil och buss i stället för tåg. Tågentusiasterna hånade den lojale SJ-chefen Lars Peterson. Men så kom ett ”ryck” på 90-talet, med stora helsidesannonser med ”100 saker vi skall göra bättre” samt uppföljande annonser om vilka saker man nu åtgärdat. Men vad var det egentligen? Någon politisk signal måste väl ha legat bakom. Eller var det bara reklam-snömos, ren folk-förförelse eller vad då? Hade man räknat fel eller inte räknat alls? Ville regeringen/riksdagen/folket inte betala vad det kostade när det väl kom till kritan?

Man noterar att minnesorden för Lars Peterson inte belyser hans långa liv i SJ:s tjänst vilket själva annonsen gör.

(Notera att tillsammans med minnesorden för Lars Peterson finns även minnesord för SPAF:s grundare, Carl O Olsson.)

800 miljoner är ju som att spotta i havet inser alla. DN hade förresten härom dagen en artikel om den skandal som den nya s k Botnia-banan verkar vara. Man skall nu inte tro allt som står i tidningen men… Redan namnet Botnia-banan gör nog de flesta svenskar litet vilsna; Norrlandskusten är lång.

Nå det tar tid att få ny teknik att fungera och det verkar ju lyckligtvis alltid finnas bussar att ta till. Tågtunneln i Malmö verkar ha kommit igång bra, men att vi ännu 160 år efter den första allmänna järnvägen i Sverige inte kan få ”systemet tåg” att fungera ”uthålligt” (ett mode-ord som ger ett intryck att man är miljömedveten gubevars) är skrämmande. Man kanske skall ge upp, precis som många är beredda att att ge upp stödet till biltillverkaren Saab som just nu har ont om stålar. Svår balans mellan kortsynt pietetslöshet och tjurig förstockelse. En tröst är väl Ronny Erikssons visdomsord. ”Det är aldrig för sent att ge upp.”

Är det inte en vacker bil?:

Ove och Marie har nu en nyare Volvo (V70?) , som gav litet bättre utrymme. Jag har inte kört någon av bilarna men när jag första gången åkte med i Volvon påmindes jag om det gamla omdömet ”världens snabbaste traktor”. Ett nedköp?

Nå, detta med järnvägens problem kan vara en tröst för kärnkraftförespråkarna som ännu bara hållit på i 60 år. Visst kan radioaktiva utsläpp verka farliga men erfarenheten är ju faktiskt att det brukar trots allt gå bra.

Allvarligare är nog vad som händer i haven med de många miljögifterna från industriell och annan verksamhet, inte minst jordbruk, och annat skräp (plastpåsar) som sprids där. I går fick vi veta att Sverige får ha kvar sitt undantag att sälja dioxin-förorenad fisk från Östersjön (såsom lax och strömming/surströmming). Gamla traditioner och omsorg om våra ganska få fiskare spelar stor roll (SVT hade i går lyckats hitta en sådan i norra Uppland att intervjua. En trevlig intervju på många sätt men…). Säga vad man vill vill om vår jordbruksminster men han spelar rollen som gammaldags trygg lantbrukare kongenialt.

Ny teknik, ja det är svårt. Mycket att tänka på. I TV-serien Lorry som kanske inte är bekant för alla (jag själv såg inte på TV de år serien gick utan har sett klipp i efterhand), förekom bl a Peter Dalle i rollen som ”Uppfinnaren från Sundbyberg”, med halsduk i AIK-färger, i en sketchserie ”Patentverket” tillsammans med patentgranskaren Claes Månsson. Den idérike uppfinnaren fick alltid efter utfrågningen från Månsson eftertänksamt konstatera ”tänkte inte på det” men lät sig ändå aldrig nedslås.

Jag tror också att frasen ”ja mycket xxx blir det” kommer härifrån. Några  ”klassiska” korta klipp från Lorry finns här och några hela scener finns här såsom ”Språksnurran” och ”Tjejtjoaren”. För utomlandsläsare skall vidare påpekas att dagens svenska poliser inte har så prydliga uniformer som på Lorry-tiden.

TV-serien spelades in på den senare nedbrunna restaurant Lorry i Sundbyberg. Namnet lever dock kvar i denna stad och kan nog komma att återanvändas. Jag hittar inga bilder av gamla Lorry men här är en anställds minnen från en tid som var.

Sudden

P S. Vill man absolut nödvändigtvis åka tåg bör man visst bege sig till Schweiz (ta bilen eller flyget dit) där tågen sägs funka så bra. Fast man lägger visst ner tre gånger så mycket pengar på tåg som vi och lastbilstrafiken genom avgifter får stå för en avsevärd del av fiolerna.

Annonser

Responses

  1. En katt blend hermelinerna. Vid närmare granskning av SAAB bil bilden ser jag att alla andra bilar på bilden är volvobilar. No comments.

    Gilla

  2. Hej Sven!

    Jo, vi är hos en stor Volvo-handlare i Mölndal i juni 2003. Jag tror att Ove och Marie hade just denna bil i ”i kikaren” när vi for dit.

    Oves tidigare bil var en Volvo, hans första bil. I december 1999 i Trollhättan var den avgjort på upphällningen. Den ville inte starta denna råkalla decemberförmiddag, motorhuven hade kommit litet snett efter en lättare stöt och kunde inte öppnas och vi bogserade den till bilskroten. Sedan var Ove utan bil i över tre år men arbetade för bilindustrin under tiden. Han arbetade för Valeo (bilkomponenter) såsom kontaktman mot Saab samt senare för Volvo lastvagnar. Så kan det gå om man som barn börjar anteckna alla lastbilar (alla åkerier) man ser…

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: