Skrivet av: Sudden | 2011/06/05

Skolan, betygen, svenska flaggan

Det är en fin tid nu. Här är en bild från mitt på besök i det närbelägna Sandemars naturreservat i fredags:

Stället är populärt bland fågelskådare. Albin Ahrenberg var visst inte sällan på middag på Sandemars gods när han tjänstgjorde på Gålö-basen i närheten under beredskapen. Även Fredrik Lambert-Meuller lär ha haft någon anknytning till detta ställe. Fideikommiss var det en gång  men jag läser just att nu gäller andra villkor efter en del turer. Travhästar finns nog fortfarande där, och är också ”inackorderade” på bygden. Så bjuds tydligen även andra förlustelser.

I morgon är det Svenska Flaggans dag eller Nationaldagen som det heter numera. Här litet läsning om vår flagga, från läseboken Sörgården av Anna M Roos:

Kanske någon minns att i kåsören Red Tops persongalleri fanns förutom kusin Rut med sina långa svarta stövlar och lille Edsel med sina knubbiga fingrar även ”Fröken Lind” som kom med förnumstiga uttalanden såsom lärare plägar göra.

”Sörgården” fick jag av mina föräldrar innan jag började skolan i Gävle 1945, men jag minns inte hur och när jag lärde mig läsa. Den ”läsning” jag minns bäst var Nordisk Familjebok. På den tiden fick man uppenbarligen betyg redan i första klass, även om det på hösten tydligen bara var i ”Uppförande” och ”Ordning”:

Jag gissar att lappen (litet mindre än dagens A5-format) visats upp hemma till jul och sedan har i juni fröken Dahlström kompletterat. Måste vara träligt att på alla 25 lappar skriva in betygstatistiken eller har något kopieringsförfarande använts? Man ser att några stackare fick underkänt i teckning och sång, och det var ju nära ögat för mig också. Det var under alla skolåren vanligt att minus- och plustecken och frågetecken användes för att fingradera betygen. Jag undrar varför alla hade ”B” i gymnastik? (Jag har väl berättat att gymnastiklärarinnan hånade mig för att jag var så  långsam att byta kläder, ”Jumbo-Pelle” kallade hon mig. De dagar vi skulle ha gymnastik var därför mycket olustiga och ibland (nå, kanske bara en gång) kräktes jag på morgonen hemma. Se där ett skolminne.)

Nå, så här såg vi ut, jag står i översta raden och lutar sorgset på huvudet. Jag kommer bara på ett enda namn, Dick hette den mörke killen framför mig.

Skolan låg invidvid teatern i Gävle. Jag hade en rätt lång väg att gå, och gick dessutom hem till ”lunch”. Jag tror att skolfrukosten ännu var behovsprövad på den tiden i Gävle och var till för ”de fattiga”. Mina kontorsanställda föräldrar åt också hemma; mormor fanns i huset.

Någon gång under 1946 flyttade vi till Årsta, en förort  söder om Södermalm. Där gick jag tre år i folkskola. Kanske kom jag till skolans allra första verksamhetsår. Den byggdes 1946 läste jag nyss på webben, och jag får nu en senkommen möjlig förklaring till att jag tyckte det doftade så starkt om träbänkarna av förnissan. Jag var länge sjuk det första läsåret där (i tvåan alltså) och ser på betygen att jag hade hela 136 frånvarodagar det läsåret. Men jag blev ändå uppflyttad till tredje klass. Fortfarande med B- i sång; jag minns fortfarande min skräck vid ett sångprov. Jag hade i sångboken hittat en visa som såg enkel ut benämnd ”Oxen drar”, men man ser av bara titeln att för att göra något av den, då måste man ha talang. I tredje klass lyckades jag även få BC i slöjd (syslöjd). Jag har alltid varit långsam av mig och ville väl även alltid fråga läraren om anvisningar. Jag var rädd att göra fel eller vad det nu är. Jag har fortfarande väldigt lätt att skjuta upp saker till sista ögonblicket – allt i livet är inte svårt!

Man kan här se betygsdefinitionerna. Det var nog vanligt att lärare ”varnade” genom att ge ett lågt höstbetyg; på våren hade  jag klättrat till ett B- i slöjd och i 4:an var betyget ännu bättre. Då gällde pappslöjd, så det måste ha varit i trean jag sydde en svensk flagga, antagligen efter kul-påsen. Notera allt pilligt tråcklande:

Tittar man så på terminsbetygen från fjärde klass, varifrån några elever skulle komma att gå över till realskolan, är det mer märkbart än tidigare hur betygen höjts på vårterminen, antagligen för att ge en större chans för skolans elever att komma in på realskolan. Nu har jag fått hela tre st ”lilla a” och i klassen fanns nu i ”huvudämnena” 55 st AB och 9 st små a (mot 36 st resp 0 st på hösten). Mitt slöjdbetyg var bättre men vi hade alltså fått pappslöjd i fyran som jag tyckte var rätt skoj.  Men några stackare hade fortfarande på våren BC i sång eller välskrivning. Det senare handlade om att skriva vackert och tydbart, inte om att skriva väl!

För några år sedan tog jag hem en Eniro utsiktsbild över Årsta skola och markerade var jag varit verksam i byggnaderna. Det är inte så prydligt gjort, inte heller av Eniro. Deras utsiktsbilder verkar visserligen nu vara skarpare igen men de har blivit geometriskt förvrängda.

Min skolkarriär i Årsta började alltså i den lägre byggnaden till vänster. Den eländiga syslöjden ägde rum högst upp (?) i mittbyggnaden, och pappslöjden för fröken Schliewa hade vi i den lägre byggnaden till höger. I denna fanns även ett bibliotek, som väl inte direkt var knutet till skolan. Där lånade jag flera av Allhems flygböcker!

På min tid fanns inte så mycket av planteringar och annat på skolgården.

För i dagarna ganska precis ett år sedan satt jag och såg på SVT Agenda hur vår ihärdige skol/utbildningsminister intervjuas av Karin Hübinette (som fick ”Berufsverbot” för att hennes syster blev minister; det är en bigott tid vi lever i.)  Jag överraskades av bakgrundsbilden; det är min gamla skola man ser! En väl vald illustration till herr ministerns föreställningsvärld.

En finare bild är då denna, som också har med unga varelser att göra. Från Sandemar i fredags:

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej
    Roligt att läsa dina skolminnen! Tänkte tillägga något om betyg. Idag är det vanligt att man ”sätter mål” vid terminstart(gäller nog främst privatdrivna skolor). Har man som jag en 12-årig dotter känns det märkligt att sitta och bestämma ”mål/betyg” tillsammans med deras mentor just innan terminsstart. Många föräldrar mer eller mindre kräver MVG mål i stort sett alla ämnen. Kan inte vara så roligt för eleven. Lyckas de är nog inte glädjen speciellt stor. Misslyckas de är det illa.
    Nu låter nog detta sämre än det är. Eleverna vet exakt vad de måste kunna för att få ett visst betyg. Målen kan både höjas och sänkas under resans gång.
    Jag läste att han Björkkund ville införa det även i kommunala skolor.
    Men för oss som är vana att få betyg efter vad man uträttat under ett läsår känns det först lite bakvänt
    Hans

    Gilla

  2. Hej Hans!

    Det poppar upp en mängd minnen när man börjar skriva och det svåra är att behärska sig. Man minns ju förmiddagsrasterna på skolgården i februari då man kunde se reaplanens slingrande k-strimmor på den blå himlen.

    Jag har tre söner samt tre barnbarn, där två nu går i skolan. Den äldste i åk 4 tror jag. Vad jag minns var barnens lärare väldigt olika och ibland var individualismen hos dem markant. ”Läroplan, vad är det?” svarade ungefär en lärare på en förälders fråga en gång. Kanske för att provocera. Några var väl mindre lyckade, men några har betytt väldigt mycket, och det fanns eldsjälar. En av sönerna kom sålunda inte överens med sin lärare i åk 2, det gick till handgripligheter eller i varje fall ordentliga gräl, men han räddades av den nye läraren i åk 3, som bättre begrep sig på min son. Dessutom finns en skröna i släkten att min morfar en gång slängt en yxa efter sin lärare!

    Jag deltar inte mycket i mina barnbarns uppfostran men frågade en gång hur det var med omdömen och betyg (detta var i en kommunal skola i Nacka, som ju är en litet annorlunda kommun). Jorå, det kom besked att sonsonen (då i åk 2 ungefär) hade ”nått de flesta uppsatta målen men att vissa egenskaper saknades (”behövde utecklas ytterligare” säger man väl”). Omdömena (och kraven) är nog mer nyanserade (eller ”flummiga”!) i dag än gårdagens siffror/bokstäver kunde ange. Samtidigt kunde jag i mina egna betyg alltså se hur betygen verkar ha satts mycket ”taktiskt”. Piska och morot/belöning.

    Sudden

    Gilla

  3. http://www.flickr.com/photos/dwhitworth/sets/?&page=1

    Massor med intressanta bilder.

    Gilla

  4. Hej Lars et al,

    Your latest input clawed back memories from when I went to school in Kalmar. And I remember Sörgården and the first few pages. Wast it not something like ‘Oh.mor, orm’. And I remember my first teacher, not her name, but I can still see her in my mind. And I remember the reports that we all had to bring home and then have signed by one or the other of our parents. Later, we also got a little book in which the teacher would write comments like ‘Erik pratade under lektionen’. This book had to be brought home and also signed by my parents. It was also used to warn my parents s that I did not do particularly well in one subject or another.

    I have a son who moved from education in England to Portugal. Both countries still use the normal end-of term reports like the ones you, Lars, and I are used to. Talking to parent in both countries they appreciate this report and I have not met a child who dislikes it. It is a record of how the students have performed and there is no difference between this and the testimonials you get when you leave a job later on in life. Perhaps testimonials are not given to staff leaving employments in Sweden. I do not know because I left my last employment in Sweden in 1963. In the countries I have worked in you definitely get them because these are the document you use in support of what you are able to do when you apply for new employment.

    My son now is in his second year at university in Porto and he gets a report at the end of each term.

    I think that this is what life is all about. You do your very best at school or at work, you get a reports, and based on those you apply for higher positions. That’s life.

    Erik.

    Gilla

  5. Hej Erik!

    Det förefaller som man på vår tid ansåg det lämpligt att börja läsundervisningen med ”resonanskonsonanterna” m och n och vokalerna å och o. Sedan var ju far och mor viktiga i barnens liv.

    ”Far ror” och ”mor är rar” hette det ju och många har ju utgått från dessa fraser när de vill skriva om litet svårare relationsfrågor. ”Mor är en orm” eller ”far är rar” kunde det bli. ”Sörgårdsidyllen” kunde verka provokativ.

    Jag har ytterligare en läsebok från 1944 och i båda är det en landsbygdsmiljö med lagård, kor, grisar, katter, råttor, åar, hagar, bakande, syende m m.

    Sudden

    Gilla

  6. Man går i skola hela livet. Man lär så länge man lever. Men var får vi det absolut sista betyget? Dödsannonsen , runan i tidningen? eller av Sankte Per?

    Gilla

  7. Hej Sven et al,

    The last testimonial?

    Well, the one of value must be the one Saint Peter will hand you at the Pearly Gates, your leaving certificate.

    The severity of this is far more serious than the options the teachers had those days and shown in the reports Lars has displayed. The alternatives for the teacher was to say that the individual ‘uppflyttas’ or ‘kvarstår’ (står? Han sitter kvar). The report Saint Peter will hand you give the alternatives ‘uppflyttas’ or ‘nerflyttas’.

    It is the ‘nerflyttas’ I worry about.

    The death notice is is for information only. The obituary is the script in which everyone, good or bad, is glorified and only his / her good deeds get a mention.

    Erik.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: