Skrivet av: Sudden | 2011/06/30

Litet mer om Eric M. Brown, webb- och museitips, samt om järnvägar

En gammal flygvän ringde häromdagen och berättade bl a om hur trevligt det varit på Veterandagen på Skå nyligen, dit han tagit sig med allmänna kommunikationsmedel och hjälpsamma bilister. Själv hade jag avstått från evenemanget av hälsoskäl (blir alltför ”trött i benen”), annars hade vi förstås bilat tillsammans som för två år sedan.

Han berättade också att gemensam vän påstod sig ha sett en Gloster Meteor på Stockholms himmel nyligen och undrade om jag läst/hört något om det. (Min vän, ganska nybliven pensionär, har ännu inte helt anammat Internets möjligheter såsom SSF-Stockholms webbsidor). Jag har inte hört talas om något sådant och betraktar det som en omöjlighet. Vår vän måste ha sett något annat plan. Men vilket? Vad kan man missta för en Meteor? Nedan den enda Meteor jag sett i luften och det var i Stockholm. På 40-talet, två veckor efter det den kände brittiske flygfotografen Charles E Brown tog denna bild:

Chefsingenjören har återigen ett intressant inlägg på sin blogg . Det börjar med bombkrig och precisionsbombning men glider sedan över i mer allmänna flygnavigeringstekniska frågor. Så mycket kan i dag göras med modern teknik, men vad satsar man på? Flygbranschen är i vissa avseenden mycket konservativ. Jag som på 60-talet var hyggligt allmänbildad vad gäller flygnavigeringssystem får mig här en uppfräschning. Som vanligt är även kommentarerna seriösa och värdefulla, särskilt när de bekräftar sådant jag själv påstått i min blogg!

Konservatism ja. Kommer att tänka på en DN-ledare ”Blunda och kör” om Botniabanan (Kramfors – Umeå via Örnsköldsvik). Jag läste även kommentarerna, surfade så efter mer fakta och fann att faktiskt bara en ytterst liten bit av banan i dag trafikeras samt att man bara har två (2) lok som utrustats med det nya moderna signalsystem som krävs (alla vill väl att någon annan skall betala). Det finns även andra brister men för så långa projekt är det ju svårt att få alla delprojekt klara i tid. Wikipedia har i sin utförliga artikel om Botniabanan även redogjort för hur och varför banan är föga användbar i dagsläget. Men jag passar på att lägga ut en talande statistik jag haft liggande på mitt skrivbord ett tag.

Man ser hur liten järnvägens roll faktiskt är för våra persontransporter och hur dess andel minskat drastiskt de senaste halva seklet. Vi ser också hur landsvägarna tagit över godstrafiken. Sett mot denna bakgrund tycker jag tron på järnvägen som framtidens kommunikationsmedel inte verkar rationell. Men vilken tro är det?  Dock, politiker och gamla SJ självt, hade ju faktiskt i många decennier tvekat om järnvägens framtid även om det på senare tid finns fall där lokala intressen lyckats lobba igenom projekt som just Botniabanan. Och visst skall vi vara glada att vi fått bra och snabba ”förortståg” (pendeltåg). På senare tid har ”nostalgi/miljöintressena” blivit starkare och det finns i dag väletablerade missuppfattningar om järnvägens koldioxid-frihet och andra miljöfördelar och att att vi snart inte kan åka bil eftersom oljan håller på att ta slut. Som om detta inte skulle drabba även världens järnvägar!

Dessutom kan vindkraft mycket väl användas för bilar som man ser här. Skämt åsido, kan förresten en bil med en vinddriven propeller som driver hjulen röra sig mot vinden? Eller motsvarande för en båt. Säkert har professor Grimvall svarat på frågan någongång. (Som alla vet var Saabs första bil aerodynamiskt väl formad och det sägs visst att den gick bäst i sned motvind. Överhuvudtaget var Saab en snillrikt utformad bil som alla vet utom ekonomijournalister och vissa ministrar. Jag undrar vad Reinfeldt förslösade sina ungdomsår på? Svensk industrihistoria var det nog inte.)

Hans Jakobsson har besökt det nyöppnade museet ”Arsenalen” för militärfordon och inte minst pansarfordon vid Strängnäs, som uppstått ur de tidigare samlingarna i Axvall och Malmköping. Man kanske skulle göra en utflykt dit.

Jag letade efter mer om den brittiske (skotske kanske man skall säga?) testpiloten Eric Melrose ”Winkle” Brown och fann intervjuer med och anföranden av honom på Youtube. De kom från Royal Aeronautical Societys mediasajt. Där kan man för övrigt finna mycket annat skoj om man är allätare, exempelvis en video om en lång flygning med gasballong. Jo, sådana flygs det med ännu.

Intervjun (som består av två delar) gjordes hösten 2010 d v s drygt 3 år efter det jag såg Brown i Duxford och Brown är här 91 år gammal. Insprängt finns bilder och filmklipp, bl a av tyska plan som visades upp på Farnborough 1945. Två plan han fann klart otrevliga var båda flygande vingar, en General Ltd GAL.56 och DH 108 Swallow där de tre exemplaren alla havererade och alla förare omkom, bl a Geoffrey de Havilland Jr. Brown tror att han själv räddades vid ett tillfälle av sin kortvuxenhet som gjorde att hans nacke/ryggrad höll (eller huvudet inte slog i huven) för de svåra skakningar planet plötligt kunde utveckla i transoniska farter. Brown gjorde 39 flygningar med typen som totalt gjorde ca 550 flygningar och sägs vara det första brittiska överljudsflygplanet. John Derry fick medalj för en flygning som var föga kontrollerad. Vidare sägs De Havilland tack vare 108:an ha insett att Comet inte bör utformas som en flygande vinge.

Om GAL.56, ett segelflygplan (som skall ses som en slags ”demonstrator”) skriver Brown:

”It was one plane in which I found I could not relax for a second, beginning right away with takeoff. You could not lift it off the ground through the slipstream of the towing aircraft before the latter was airborne, which was the normal method, because as soon as it was clear of the ground effect-tile cushion of air between wing tip and ground, the centre of pressure suddenly shifted and the machine dived straight back into the ground, to bounce on it’s very springy undercarriage wildly across the airstrip. And it had the most incredible stalling characteristics. When you eased the nose up to slow the speed down, the plane suddenly took charge and continued to rear nose up until it was in a tail slide. Even pushing the stick right on to the dash made no difference. Then suddenly the stick movement would take effect and you would be pitched forward to fall almost vertically. General Aircraft decided to investigate this awful phenomenon after we had finished our tests. Their chief test pilot, glider expert Robert Kronfeld, went into a spin and was killed. The stalling characteristics also made landing very tricky.”

Citatet är hämtat härifrån där man även ser hur GAL.56 såg ut och får även andra exempel på obesvarad brittisk kärlek till den flygande vingen. I intervjun nämner Brown att man gjorde 19 starter. Man hade 19 provflygningsbiträden och ingen ville följa med en andra gång…

Me 163 var ju också en flygande vinge men bjöd inte på några större problem även om landningen måste göras noggrannt. Man flög tydligen aldrig planet med motor; dess bränsle var mycket otäckt att hantera. (Flög man den fort var den inte så kul den heller.) Han flög aldrig någon jetmotordriven Horten-vinge men hade förtroende för bröderna Hortens förmåga att konstruera flygande vingar som fungerade. Han hade flugit segelflygplanet Horten IV , möjligen just den avbildade individen.

DH Hornet gillade han starkt medan Westland Whirlwind som såg så riktig och rätt ut (och litet som Hornet) hade alltför svaga motorer. Me 262 var fin och det var He 162 också givet omständigheterna. Den senare kraschade på nämnda Farnborough-visning. Den pilot som hastigt beordrades att flyga planet när Brown fått förhinder (hade fått ta hand om Me 262 när dess pilot i sin tur fått förhinder) var inte i flygtrim och försökte sig på saker han inte skulle ha försökt.

De som vill se DH Hornet ”in action” finner ett filmklipp här som förefaller vara från gerillakriget på Malackahalvön för 60 år sedan.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Statistik är som en bikini, har någon sagt. Den visar det mesta men döljer väsentligheterna. Jag tänker närmast på kurvorna för persontrafik ovan. Om vi bortser från personbilen och tittar på de tre kollektivtrafikslagen, buss, flyg och järnväg, så har järnvägen tagit andelar på senare år och är faktiskt det störata kollektivtrafikmedlet i dag. Personligen tycker jag att personbilen är lite av en katt bland hermelinerna i den här statistiken. Den har liksom en previligerad särställning.

    Vikarierande stationsmästare i Morgongåva 1969.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: