Skrivet av: Sudden | 2011/08/04

Om urmakeri, Mark Twain och pyramidspel

Jag hoppas att ingen har tekniskt svårt att få iväg kommentarer till denna bloggs inlägg. Jag har tidigt i morse ägnat kanske 20 minuter att skriva ett inlägg till en annan blogg (om hur det kan komma sig att Dalarna och inte minst dalmasar anses vara något ”extra”) men kom till ” fylleri-rutor” som jag inte begrep och mitt arbete var förgäves. Även två andra bloggkommentarer på sistone har inte gått helt smärtfritt. Det finns så många sätt att göra fel på…

Jag har försökt lära mig att göra en behändigare inläggning av bilder i min blogg men gav upp. Jag förstår att det (dessutom) finns förnämliga albumtjänster men det är svårt att med en begåvningsprofil som min att lära sig dem.

Min dator har ibland börjat låta ”litet annorlunda” och jag gjorde för säkerhets skull en DVD-back-upp av en del viktigare material. Jag har en oherrans massa back-up-skivor liggande som jag inte hittar i. Datorn (Windows Vista) går allt stappligare och jag skyller på den nya Explorer-versionen (eller om det var Windows-versionen). Jag envisas med att hålla mig kvar vid Explorer fast exempelvis bloggeditering med Chrome löper mycket bättre. Vanans makt.

I mitt senaste inlägg kom jag att minnas en urmakare från Malmköping, en plats jag nyligen besökt samt även en blogg där det gavs exempel på hur ”urmakare” lockar folk till tillsynsåtgärder som säkert är helt onödiga, allt för att tjäna pengar. När jag exempelvis för några år sedan skulle byta batteri på min klocka fick jag veta att den var en s k guldklocka och därför extra svårt:

Den förföll alltmer, dock knappast för att jag sällan följde urmakarens råd om andra behövliga åtgärder men till sist var det hart när omöjligt att ställa klockan och dess datumvisning. Det senare är det enda jag saknar på den enkla Clas Ohlson-klocka jag har i dag. Möjligen var det var just butiken i den länkade bloggen visade butiken jag anlitade, men jag kom nu hur som haver att tänka på Mark Twains lilla berättelse om ”Min klocka” där han beskriver hur han lämnat in sin klocka för att den skulle ställas in exakt, den hade råkat stanna, och att detta var början på en lång rad av urmakarbesök med för varje gång nya och allt värre fel. Klicka nedan för slutet på berättelsen.

Mark Twains korta berättelser var åtminstone ännu för ett par decennier klart läsbara och då gäller det inte bara böckerna om Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr. Mark Twain, alltså Samuel Longhorne Clemens, var en mycket framgångsrik författare, humorist och inte minst samhällsatiriker och religionsfilosof/brottare.  Hemingway har sagt: All modern American literature comes from one book by Mark Twain called, Adventures of Huckleberry Finn. Jag visste inte att denna ”ungdomsbok” var så seriös. Jag blandar nog ihop den med ”Tom Sawyers Äventyr”, här en upplaga från 1948 från min hylla:

En bok gavs så småningom ut postumt trots en dotters protester. Jag tror inte hennes motstånd bara berodde på bokens religiöst hädiska tankar, utan för att den inte når författarens gamla kvalitet om jag minns rätt från min läsning för 30 år sedan. Man skall sluta när man är som bäst. Eller kanske ämnet var ointressant för mig. Häromåret kom en nyredigerad version av hans självbiografi ut (100 år efter hans död som han bestämt) som blev mycket såld, och Mark Twain har varit en bästsäljande författare under tre olika sekel. Inte dåligt!

Även av Charles Lindbergh finns det en postumt utgiven bok ”Ett liv -mina övertygelsers självbiografi” baserat på ett manuskript som behövt redigerats en hel del.  En delförklaring förutom att texten tillkommit löpande under många decennier är som det står i en recensionSome of the resulting philosophizing, I’m afraid it must be stated, is just plain awful. (Det förefaller som man inte kommer åt denna recension i NYT utan vidare; jag kom in en gång.)

Vi har ju nyligen läst om USA:s budgetproblem eller vad det skall kallas (problemet är väl att de modeller vi har för hur ”finanserna” skall skötas inte fungerar. Vi är alla fångar i vår egen girighet; förväntar oss avkastning. Pyramidspel är det, som bygger på något så vanskligt och föga ”ekonomivetenskapligt” som tillit.) Sedan blir ju ”politiken” som den blir, ja måste bli, mellan civiliserade människor som inte tar till lönnmord och revolutioner utan försöker snacka sig fram och inte bara kan kräva utan även avstå och försaka. Här nedan har jag lagt ut början av en satirisk berättelse av Mark Twain, ”När jag senast var sekreterare hos en senator”:

Man känner igen sig, det är förstås inte bara i gårdagens  och dagens USA det går till så här.

Ett citat från en vettig (för en gångs skull) webbkommentar hos Newsmill om det amerikanska dilemmat:  Det är möjligt att Kielos (i Aftonbladet) förenklat saker lite för mycket i sitt ledarstick. Men du bemöter inte det faktum att en allt större andel av amerikanskt välstånd tillhör en ekonomisk elit bestående av de rikaste procenten av befolkningen. Och Tea Party-rörelsen blue collar-medlemmar har lurats att tro att all beskattning är av ondo. Som en vän till mig som arbetar i USA skrev:

If the top 400 earners paid 38% income tax like I do, it would bring in a staggering $1.37Tn*(.38 -.1662) ~ $300Bn per year in extra revenue. That’s twice as much as the federal government spends on all education combined, three times as much as it spends on transportation & infrastructure, and 60 times as much as it spends on all National Science Foundation research…
.
Jag har ju sett skattestatistik och verklighetsbeskrivningar om tillståndet i USA  som pekar åt andra håll.
.
Jag roade mig att kika på mina inkomstdeklarationer. Senast betalade jag 31 % i skatt (varav ingen statsskatt). 2006, under Persson-rule, var det 34% (varav någon tusenlapp eller två i statsskatt. Faktiskt lägre procentsats än amerikanen ovan.) 1998, sista året jag jobbade (jag blev året därpå pensionär med mycket låg pension i fem år men det var det värt) betalade jag dock så mycket som 48 % i skatt; jag var en bit ovanför brytpunkten.
.
Länge förbryllades jag av att vår kära regering kunde sänka inkomstskatten när ändå bara några få betalar någon statlig inkomstskatt. Det visade sig att de s k jobbskatteavdraget innebär att staten får betala pengar till kommuner och landsting som ju förstås inte vill få in mindre pengar bara för att regeringen lovat folk att de inte behöver betala så mycket skatt.
.
Sudden som denna gång editerat i Google Chrome och haft en del problem men det beror på annat

					
Annonser

Responses

  1. Hej Senhor Sudden et al,

    The last bit of your blog with the scandalous tax rates shook me. Tax doesn’t hit me as a pensioner very hard but I am thinking of the next generation. More than once I have asked myself how they ever will be able to buy a house, buy a car, and live in reasonable comfort on their income MINUS the tax.

    Having spent the best part of my working life in South East Asia and enjoying a tax rates from zero to 1.5% I was able to save money. It was worth working every hour God created.

    The world is getting tougher and tougher on us all and the world financial troubles are far from over. The Euro is in the intensive care ward on artificial respiration. Ask me, and I will say the financial troubles have just started to hit us.

    I sometimes wonder how the next generation, that we prepared the ground for, ever will be able to afford a car, not to mention a house. I picked this up from the BBC today:

    It has emerged that fewer young people are taking their driving tests.
    The number of 17 to 22 year-olds taking their driving test has fallen by 19% since 2005, a drop of more than 200,000 people. Analysts say it could be that the rising cost of learning to drive, plus the cost of insurance is that is putting them off.

    The good news is that, if they can not afford to get a driving license they will not be able to afford a car and, as a consequence, they will not have to worry about how to change a bulb.

    Thinks Erik who feel very sorry for the bad work we have done for the next generation.

    Gilla

    • Hej Erik!

      Världen klarar nog av även den förväntade krisen men jag tror att finanssystemet har blivit litet väl avancerat. Det är väl så att på sätt och vis har politikerna abdikerat, lämnat över rulljansen till räknenissarna som säger sig kunna fixa bra pensioner och annat samhällsviktigt åt oss. Ländernas centralbanker anser sig numera stå över politiken och en kvinnlig svensk ekonom som av många är beundrad drar sig inte för läsa lusen av FN-chefen. Själv litar jag inte riktigt på hennes omdöme alltsedan hon blev lurad av ett telefonsamtal från en vän som ville skoja.

      Jag kommer att tänka på hur obehagligt det var att köpa hus 1970, med de hemska lån man måste ta. Inkomstskatten var hög men det var inte problemet. Man kunde leva gott på vad som blev kvar när skatten var dragen, men att spara till något stort och dyrt, det var svårt det. Vanligt folk var hänvisade till bankerna och deras räntor (som då var högre än vad de varit ett par år nu). Med tiden sänktes skattesatserna förresten en aning (samtidigt som Sverige tappade sin ställning som ledande välfärdsland. Orsak och verkan? Nu ser jag förresten att Sverige åter kommer att toppa marginalskatte-listan, Danmark blir nu en tät tvåa. Det är ju så att om man sänker skatterna ”för viktiga inkomstskikt/vanliga medborgare” (undersköterskor är visst statsministerns favoritexempel) kommer samtidigt marginalskatten att bli högre. Ett dilemma. Men våra politiker är ju vana att vrida och vränga på argumenten och försöka få oss att se saken på det sätt de vill. Många i Sverige har helt klart ”fått mer kvar i plånboken” de senaste 5 åren och de andra – tja vem bryr sig? T o m vår förre S-ledare verkade mer intresserad av sexuellt avvikande än av människor som ekonomiskt var i underläge. Samtidigt är många, särskilt i storstäderna, i dag oroliga för bo-räntornas utveckling. Kommer därtill risken för en hotande arbetslöshet.)

      Jag minns från 1970 hur mycket lägre huslån min chef hade, han hade skaffat hus bara 10 år tidigare. Och hur mycket dyrare det tycktes bli för min bror när skulle skaffa hus några år senare. Men vår generation räddades av den ständiga inflationen som rådde då. Lönerna ”steg” ordentligt år efter år.

      Jag kommer också att tänka på ett samtal för några år sedan med en filosofiskt lagd och berättarglad vän (samtidigt en flitig egenföretagare med ”0-4 anställda”, som bygger och säljer specialiserad mätutrustning för pappersbruk hela världen över, gärna mycket långt bort. Hans resdagar är många.). Nå, han berättade apropå husköp att i hans hembygd i övre Norrlands inland var det en gång så att sonen på hemmanet byggde sitt hus i stort sett med sina egna resurser, utan hjälp av banker och företag men med hjälp från släkt och grannar. Vid den årliga skogsavverkningen la man ett år undan virke för ett kommande husbygge och när det hade torkat, tog sonen ledigt från de vanliga jobben (kanske arbete i skogen och på lantbruket; han stod nog normalt inte ”till arbetsmarknadens förfogande” fast han jobbade som bara den! Utanförskap, vad var det?) och koncentrerade sig på husbygget. Så efter ett år stod kåken klar, utan några (större) banklån eller räkningar till entreprenörer.

      Nå, det blev tekniskt enkla hus och det handlar ju om vad som snart blev avfolkningsbygder. Rester av denna form av naturahushållning (och annan s k informell ekonomi) finns nog kvar i denna landsända liksom andan ”bra karl reder sig själv” och brukar reta en känd marknadstroende ledarskribent i Stockholms innerstad till vansinne som vill se ”sjukkassefusk” bakom beteendet.

      Sudden, stepping down from his soapbox

      Gilla

  2. Sudden,

    Om du nu inte kan använda din guldklocka som klocka längre, får du väl hänga den utanpå kavajen med baksidan ut. Då får den tjänstgöra som medalj när du går på finare middagar.

    En av mina kollegor på SJ tog medalj i stället för guldklocka. Den hade han dinglande på uniformen så länge jag var kvar vid SJ.

    En som slutade innan han hann vare sig få medalj eller klocka av Farbror Staten.

    Gilla

  3. Hej Du Gamle Emigrant!

    Tack för tipset. Klockan ser f n väldigt ynklig ut, med bara halva armbandet kvar, och glaset är repigt. Men det kommer man ju inte att se. Det är sällan jag bär kavaj men jag skall på bröllop om två veckor.

    Några av mina medbelönade 1992 valde medalj, någon kanske kristallskål. Enda gången jag varit i Spegelsalen på Grand Hotel. Reglerna för hur länge man skulle ha arbetat var under ändring; bl a i samband med bolagiseringar o d. Man var ju inte längre statstjänsteman.

    Min far nådde längre i televerket och fick en riktig Nordstjärneorden eller vad det hette, men den fick de efterlevande lämna tillbaka och jag hittar just nu inte ens ett papper därom. Men däremot har jag kvar andra av pappas ”papper” bl a från ”den högre statsförvaltningen” om dess utnämningsbeslut eller andra papper, t ex praktiktjänstgöring i slutet på 20-talet vid Aspa bruk eller olika cykel- och elverkstäder. Även en utnämning till plutonchef i Hemvärnet i televerkets verksskydd i Gävle under beredskapsåren.

    Sudden

    Gilla

  4. Hej,
    jag har ärvt min pappas guldklocka med likadan gravyr på baksidan som din. Pappa fick den någon gång på 70-talet för att ha tjänstgjort på samma verk som du, min farfar och även jag gjort. När det gäller mig var dock anställningen inte livslång som du vet. Jag var 35 år när jag började på Televerket efter att varvsbranschen gått åt skogen.

    Jag använder pappas klocka när jag någon gång anser att jag verkligen behöver ett armbandsur över huvud taget. Jag har inga problem med batteribyten på denna Certina. Den är nämligen av den typen som behöver dras upp varje dag. På 70-talet hade annars exklusivare klockor en självuppdragande mekanism. Det gällde bara att man var någotsånär rörlig under dagarna. Men detta tyckte faktiskt inte Televerket att man kunde kosta på trotjänarna.

    Farfar valde (om de nu kunde välja på den tiden) en guldmedalj som vi har som släktklenod.

    Gilla

  5. Hej Lars H (och alla)!

    Du har televerkstraditioner i släkten du och medaljen har t o m blivit släktklenod! Medan jag och min bror sände tillbaka pappas Nordstjärneorden, Vi hade kunnat lösa ut den men vi tänkte nog aldrig på det.

    Jag har ändå kvar mängder av officiella dokument och andra minnen från mammas och pappas arbetsliv i televerket. När jag i går kväll tittade igenom papperen mer noga fann jag tre dokument som har med pappas Nordstjärneorden att göra. Jag har lagt ut dem på https://larsan13.files.wordpress.com/2011/07/ordensbrev4.jpg

    Man ser att det kostade pengar att få ut själva ordenstecknet och ytterligare en slant till om man ville ha ett ordensbrev. Texten är rent språkligt och terminologiskt intressant, det hette då ännu 1961 Kungl. telestyrelsen (med litet t! därtill). Så har vi kvittona på inbetalningen för ordenstecknet samt på återlämnandet.

    Hur själva ordenstecknet såg ut minns jag inte men det finns väl bilder på webben.

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: