Skrivet av: Sudden | 2011/08/08

Medaljer, det dygdiga sparandet, banker och sparbössor

I det senaste inlägget rörde vi oss från klockor till medaljer. Här kan vi nu se ett originellt sätt att bära sina medaljer på enligt tecknaren ”O.A.”, Oskar Andersson, (1877-1906) som bl a hade ett lätt absurt tema ”Mannen som gör vad som faller honom in”:

Stadsbud kunde anlitas för ”hushållsnära tjänster”, i varje fall transporter och budbärning. Som det stod i Nordisk Familjebok:

Stadsbudsinstitution, en inrättning, hvars syfte är att till allmänhetens förfogande ställa personer, som mot afgift, enligt en af platsens polismyndigheter fastställd taxa, transportera resgods, fortskaffa bref m. m. Stadsbuden, som äro posterade på gator och torg, bära för dem alla gemensamt utmärkelsetecken, mössa med metallplåt. Vid mottagande af uppdrag äro de skyldiga att lämna kvitto, och skulle något dem anförtrodt gcds försvinna, lämnar institutionen skadeersättning. Stadsbudsinstitutionen infördes i Stockholm 1863.

I min barndom såg man dem i verksamhet på Stockholms central. I dag är institutionen borta (även om ordet ”stadsbud” finns i företagsnamn) men det finns ännu Sällskapet Stadsbudskåren som är en slags fest- och välgörenhetsförening med inriktning på scenfolk, bland vars medlemmar märkts bl a Jussi Björling, Stig Järrel och Kar de Mumma.

En annan tänkbar stadsbudstjänst (ur Blandaren 1917):

Oron i världens finanssystem berörde jag också i inlägget. Redan som spädbarn utsattes jag för bankers försök dra in mig i spekulationer, under förevändning att det är dygdigt att spara. Min far försökte man övertala med detta brev och själv fick jag ett rätt näpet gåvobrev/muta:

Jag har inte någon sparbössa kvar men tror att den var av ungefär denna typ. Jag hade inte den pampiga sparbössa, formad som Gefle Sparbanks praktfulla byggnad, som tydligen förekom. Mer om detta sparbankshus kan läsas här och här. Notera de uppbyggliga sentenserna på frisen under taknocken. En av garanterna för banken var för övrigt ett brännvinsbränneri. Säkra pengar! Arkitekten är känd för många berömda byggnader, bl a ett bankpalats som nu ingår i regeringskomplexet Rosenbad (med den entré som ibland skymtar i nyhetrapporteringen) och Riksdagshuset. Aron Johansson hade en position som gjorde att han kom att stå bakom många offentliga byggnader. (Det sägs om Söderhallarnas byggnad i Stockholm, där det även finns kontor och där jag jobbat, att det ritades av en arkitekt som aldrig ritat ett enda hus utan sysslat med administration hela sin tid. Men något hus skulle han väl rita före pensioneringen tyckte han. Och nog är det rätt lyckat tycker jag. Bl a hade jag nu en Systembutik ”i huset”. Där hade jag när jag stod och väntade min enda kontakt med chefen för företagets strategiska planering som tipsade om nyheten box-vin. ”Väldigt praktiskt”.  Något annat om företagets planer minns jag inte. Kanske barmhärtigast så.)

Långt fram i tiden fick man på Sparbanken den lilla tidningen Lyckoslanten, med de två flickorna Spara och Slösa i en tecknad serie av Birgitta Lilliehöök med budskapet att det var bättre att spara än att konsumera direkt. Då var tecknade färglagda serier inte så vanliga och serien är avgjort”K-märkt” så jag visar en antydan om hur den var ritad på min tid. Tidningen finns kvar men jag tror dagens budskap är litet mer nyanserat. Spara såg helpräktig ut och Slösa slarvig. Hon fick hål i tänderna av allt godis, håret hängde stripigt, spargrisen svalt, blommorna vissnade, ja det var ingen  hejd på eländet:

Copyright Lilliehöök (vad jag förstått hos Wiki varifrån jag lånat bilden). Det bara måste ha gjorts en satir av de två tjejerna. Spara blev nog för många läsare outhärdligt präktig och hon stod också de slemma kvartalskapitalisterna nära i sin syn på vad man gör med pengar, medan Slösa var mån om att hålla den viktiga konsumtionsindustrin igång. Här är en kommentar på en blogg… När jag gick i småskolan fick vi tidningen Lyckoslanten av Sparbanken. Där fanns två yngre kvinnor som hette Spara och Slösa. Spara var ett rekorderligt fruntimmer som sparade och gnetade, arbetade väl samt höll sig ren och snygg. Hon var då ett föredöme. Slösa var raka motsatsen. Hon låg på schäslongen och proppade i sig godis hela dagarna i salongernas frid, lat som hon var. Men så fick hon tandvärk också, och fick låna pengar av den snälla Spara till tandläkarbesöken. Jag har hört att serien finns kvar i någon ny barntidning från Sparbankerna, men nu är det Slösa som är den normskapande. Så kan det gå när inte haspeln är på. (Kvinnliga läsare, if any, av min blogg får i själva blogginlägget några goda råd hur de håller kvar en äkta man om de nu önskar det.)

Jag har tyvärr inte kvar vare sig sparbössa eller någon bankbok men Morfar har efterlämnat den motbok han öppnade 1909 med Gefle Sparbank. Då skulle en banktjänsteman kunna skriva prydligt. Ännu in på 60-talet skrevs insättningar och uttag in för hand i bankboken på sparbankskontoret på Årstavägen hos fru Höög. Eller kanske man då hade gått över till skrivmaskin, men i alla fall på 50-talet eller på mindre kontor skrevs det för hand som på De Badande Wännernas Sparbank i Visby. Några köer var det aldrig frågan om utan smidigt och geschwint gick det. Nu är det minsann annorlunda. Och pengar har man inte längre på kontoren:

Sudden

Annonser

Responses

  1. Först stadsbud. Jag minns faktiskt den tid då man på Sockholms Central kunde få höra högtalarutrop som: ”Stadsbud till spår 11. Norra delen.” Det fanns ”stadsbudsanropsknappar” ute på perrongerna och när man tryckte på dem utlöstes dessa meddelanden anpassade till vilken knapp man tryckt på.

    Stadsbudet i den här ramsan där livet liknas vid en potatis, har gett kåren dåligt rykte: Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en dragare, en dragare är ett stadsbud, ett stadsbud är en knöl, en knöl är en potatis, alltså är livet en potatis.”

    Så sparbössor, Jag minns att jag hade en i mässing utformad som ett av tornen på Örebro Slott. Den finns avbildad i femte raden, andra från höger, i den här samlingen: http://www.samlaren.org/sparbossa/

    Synd att jag varken har den eller några pengar kvar. Det är så illa ställt att jag nog måste gå till min bank och be att få mitt skuldtak (Debt Celing) höjt, precis som landet jag bor i.

    Som sagt: ” Så kan det gå, när inte haspeln är på”.

    Den Gamle Emigranten

    Gilla

  2. Hej Sven!

    Jo jag tror jag minns utropen på Centralen. Något jag tydligare minns är en kommentar vid undervisningen i elektroakustik på KTH. Den var fylld av hopplöst abstrakta analogier med ren mekanik, men läraren Claes W var mycket trevlig och lätt sarkastisk men i grunden mycket omtänksam, vilket jag hade nöjet att uppleva när vi båda långt senare var tillsammans på internationella radiokonfenser i Gèneve. Inte alls någon dammig teoretiker utan en bra personalledare. Och en inspiratör som fick fart på mig.

    Nå, vad avsåg högtalares konstruktion, det är ju ett område där många sökt lyckan inte minst en viss Carlsson, http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Carlsson, var Claes drastiska omdöme om utformningen av högtalare ”antingen kan man göra rätt eller också göra som SJ gör”. Nå, en järnvägsstation är nu en otacksam och svår akustiskt miljö som Jacques Tatis skojar med i sin film ”Semestersabotören”: http://www.youtube.com/watch?v=0n0g8S3aA0o

    SJ har ju nyligen lyckas hamna i blåsväder igen vilket vi som läser svenska tidningar vet. En ljusare järnvägshändelse är då denna: http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1515673/Kvinna-skadad-av-koattack.html

    Sudden

    Gilla

  3. Tack, Sudden, för inblicken i högtaleri och den ljusa SJ historien. SJ högtaleri har jag lite erfarenhet av när jag jobbade som tågklarerare på Uppsala C och från den lilla högtalarkuren mellan spåren vid norra plattformsändarna ropade ut ankomster och avgångar. Mitt i de längre utropen var det inte alls ovanligt att någon ”lustig” kollega öppnade dörren lite, stack in handen, och nöp till på lämpligt ställe. Bara en liten förklaring ifall du vid något tillfälle hörde högtalarutrop med ett ”AJ” i mitten. Jag tror nutidens hägtalarutrop är inspleade. Det gäller bara att spela upp rätt utrop vid rätt tåg.

    Sen minns jag när jag jobbade som transportkonsulent i Norrland att det i Skellefteåtrakten, Bureå?, fanns en högtalarfabrik, Sinus? som var en av våra kunder. Vid besök där fick jag gå igenom fabriken. Intressantast var två rum. Ett konstruerat så allt ljud bara dog direkt. I det rummet kom man in genom en dörr högt upp på väggen gående på ett nät. Vägga r, tak och golv var beklädda med något mjuk fibermaterial och skulle man kommunicera i det rummet måste man vända sig direkt till mottagaren. Som sagt ljudet bara dog direkt och föll tiill marken. Det andra rummet var konstruerat precis tvärt emot. Där ekade det, så man kunde inte kommunicera alls för man kom av sig när orden studsade runt varv på varv i rummet. Intressant var det i alla fall.

    Den Gamle Emigranten

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: