Skrivet av: Sudden | 2011/08/14

Catalinaaffären, spioner och Standard Radio

Bloggläsaren Erik Johansson läste i förra bloggposten om nedskjutningen av Flygvapnets Catalina-plan som tillsammans med den andra Catalinan spanade efter den några dagar tidigare (fredagen den trettonde juni år 1952) försvunna DC-3:an och erinrade sig den uppskrämda stämningen i landet. Han hade t o m sparat Expressen för måndagen 16 juni och har skannat två sidor och sänt mig. Jag har redigerat skanningarna och då minskat storleken något samt tagit bort tidningspapperets missfärgning. Kanske fel; en del av ”stämningen” förvann. Det finns inget rött kvar i tidningstiteln eller texten ”Extra” och kanske det inte förekom då.

Tyvärr klarar jag inte av att lägga upp bilder sida vid sida. Man lägger märke till den detaljerade presentation av besättningsmedlemmarna trots att man inte visste något om deras öde. Sådant var regel i tidningarna på denna tid, namn och t o m adress angavs för personer som råkat ut för svåra olyckor. Vidare lägger man märke till uttrycket ”radiobil”, alltså polisbilar försedda med kommunikationsradio vilket inte var så vanligt på denna tid. (Det låg magi i ordet och i den höga antennmasten och det fanns radiobilar på Gröna Lund också – och de kallas fortfarande så ser jag.) Som man kan läsa protesterades det utanför sovjetiska ambassaden.

Erik noterade lösnummerpriset 25 öre och undrade hur mycket tidning man får för det i dag. Jag googlade litet och det verkar som ett lösnummer av Expressen eller AB (i dag kommer de på mornarna) tydligen kostar ca 11 kr medan en ”riktig morgontidning” som Svenska Dagbladet kostar 20 kr (30 kr på helger). Å andra sidan finns i svenska större städer gratistidningar  vid busshållplatser o d på mornarna. Jag hittade litet om konsumentprisernas utveckling och de har ökat ca 14 gggr under tiden 1952-2010, d v s Expressen och säkert andra dagstidningar har stigit mer i pris. (Nu är det annonser tidningarna lever på och vad tidningsköparen betalar spelar en mindre roll; d v s lösnummer- och prenumerationspriser sätts mer efter vad man tror folk vill betala mer än någon verklig kostnad.)

Catalina-nedskjutningen väckte större uppståndelse än den försvunna DC-3:an, händelsen var så konkret och skrämmande. DC-3:an var ju bara försvunnen även om en beskjutningsskadad gummibåt hittats. Det tog därtill många decennier innan det blev officiellt meddelat från svensk sida att den sysslade med signalspaning mot Sovjet och inte var ute på en ”navigeringsövning” som länge hävdades. Det var den nedskjutna Catalinan och inte DC-3:an som gav upphov till en svår diplomatisk kris; båda sidor ville undvika att diskutera DC-3:an.

Läsning om händelsen finns hos FV-museet, Wikipedia och här. I den senare artikeln talas om ”spionflygplan”, men alla gillar inte detta ord. Det är ett talande folkligt ord, men sådan signalspaning som DC-3:an utförde räknas formellt inte som spioneri. Naturligtvis växte rädslan och motviljan mot Sovjet och det har ju alltid funnits en rysskräck som ju bl a yttrat sig om en tro på spioneri från rysk sida (”ryska sågfilare”). Även åklagare och domstolar påverkades och flera svenskar kom att dömas för spioneri fast det sedan visade sig att de nästan alltid var oskyldiga. Men för dem att få upprättelse var omöjligt. Rättsskandaler helt enkelt. Anmärkningsvärt är att alla ”verkliga” spioner för ryssarna under Kalla kriget faktiskt var svenska yrkesmilitärer.

Några  råkade alltså illa ut för denna spion-noja. Svenska Dagbladet har just i dag en artikel om en kommande bok om den s  k Morjärvmannen.

Det gäller att vara vanlig!

Egentligen hade jag inte tänkt skriva om spioner och även detta inläggs start i Catalinaaffären var ju inte planerad men blev lämplig för jag tyckte att ett PS eller en kommentar till mitt förra blogginlägg var litet för litet för att uppmärksamma Erik J:s sparade sidor ur Expressen. Nej, jag hade andra idéer och jag tar här med  den om ”Veteranklubben Alfa”, en sajt späckad med ihågkomster hos dem som arbetat på Standard Radio (SRT) och de företag som det övergick i, STANSAAB och Datasaab. Det hela gick till sist upp i Ericsson.

Jag hade under 60-talet kontakt med företaget i mitt jobb på televerket, det gällde främst radarpresentationsutrustning för trafikledningscentralen för Stockholm FIR på Arlanda. SRT hade då tillverkat utrustning för en del av Flygvapnets STRIL 60-utrustning och även annat för försvaret såsom datalänken för Draken. Företaget presenteras av Wikipedia så här. Radiofolk känner nog till företagets professionella radiomottagare, något man sysslade med innan man kom in i IT-tekniken.

Det finns väldigt mycket på denna sajt, webbmastern Björn Sölving är flitig att skriva och duktig på att få folk att bidra. Nu fastnade jag för denna berättelse om en tidig kvinnlig programmerare, senare ”Myndigheternas skräck”, och de tillhörande länkarna. Hennes egna ”memoarer” om barndom, skolgång och yrkesval och yrkesliv är intressanta. Hennes hemsida finns här.  Man påminns också om SRT:s försäljning av civil trafikledningsutrustning till Sovjet, vilket väckte amerikanskt misshag. USA var drivande i ett omfattande exportförbud av avancerad teknik till Sovjet, och SRT hade satt in förbjudna komponenter i det de levererade. Jag minns inte hur det hela avlöpte; i samband med ett s k vittnesseminarium på Tekniska museet kom saken upp men vad följden blev framgår ej heller här. Kanske insåg bojkottförespråkarna att här var det inte fråga om någon ”militärstrategiskt viktig utrustning”.

Björn S har även besökt det nya FV-museet och kollat om SRT-pytsarna kommit med i 35:an. Där ser man också en väggbonad från 50-talet med texten ”Kaffetåren den bästa är/snart är ryssen här”. Och därmed är berättelsen sluten.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Kul artikel! Har tagit mig friheten att avbilda delar på Veteranklubben Alfas hemsida. /Björn

    Gilla

  2. Hej Björn! Tack för att ha fått äran att bli så ”fylligt citerad” på Veteranklubben Alfas sajt!

    Du må tro att jag blev lycklig när jag såg din bild från FV-museet med väggbonaden om kaffetåren och ryssen. Jag kunde nu knyta ihop min slingriga berättelse.

    Sedan tycker jag det var nästan magiskt att kunna återge en skanning av det nummer av Expressen från 16 juni 1952 som Erik Johansson sparat genom alla år. Då skall man betänka att han sedan dess flyttat omkring mellan många ställen i vår värld, t o m i början jobbat på ”en flygbas nära SRT”, och nu bor i Portugal. Men han har ännu sitt nummer av tidningen kvar och med modern vardags-IT kunde han nu snabbt skicka mig en skanning som jag bara inte kunde låta bli att visa.

    Jag ser att den ITT-annons om SRT:s flygtrafikkunnande som Bo Lindestam skickat in till Veteranklubben faktiskt gällde ”min tid”, alltså de år då jag som skrivbordsbyråkrat inne i staden på televerket åkte ut på nätterna till Arlanda för att ”övervaka” beställda (nå, saker som SRT tyckte vi behövde) kompletteringsinstallationer på SRT:s radarpresentationsutrustning. Jag var ju fullständigt hjälplös och det var SRT-teknikern och den lokala televerksteknikern som såg till att det gick bra. Det var ändå inte helt lätt att gå till trafikledningschefen Lennart Bohlin på Arlanda och televerkets platschef Sven Emmer och trosvisst trots okunnighet förklara ”detta kommer att gå som smort”.

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: