Skrivet av: Sudden | 2011/09/02

Hjältar

Att googla är som att besöka ett bibliotek eller öppna ett uppslagsverk. Man är ute efter något speciellt, men på vägen dit fastnar man så för något annat intressant. Vill man sedan berätta om sina fynd är det inte lätt att knyta samman dem till något sammanhängande. Ofta sitter man med en massa tåtar som man får kasta bort eller spara till senare.

Nu fick jag en träff på ett utsökt litet SVT-program om ”flyghjältar”. Här fanns mycket mer och helt annat än det jag var ute efter, men ändå intressant.  Här får vi exempelvis veta hur Albin Ahrenberg lät när han talade. Mycket har man läst om och av honom (och även skrivit själv) så det var på tiden. Inslaget är från 1959, då man ännu talade litet extra noga när någon kom stickande med en mikrofon. Jag tittade i hans självbiografi;  jo han kom från ett småländskt/blekingskt båtsmanstorp även om han redan i småskoleåldern kom till Billesholm, ett gruvsamhälle i nordvästra Skåne. Skånskan där lär inte vara den vackraste men Ahrenberg talar mycket verserat och nog är det småländska. Han lär också ha varit en mycket god berättare. Samt ännu vid 70 års ålder rätt vig; det var nog inte helt lätt att kliva ned genom takluckan i en SK 28C. Och det är ”Plex” som intervjuar. Ett fint program och det kan löna sig att googla på Magnus Höjer OCH svartvitt.

Amelia Earhart hade också snits i att hoppa ned i sin Electra.

Att identifera dubbeldäckarna på Malmslätt får ni öva er på. Jag hade faktiskt svårt med den första typen (hjärnsläpp) medan den andra var lättare, men så hörde den också till det jag var ute efter. Här har vi exempelvis en hjälte som var litet  för våghalsig en gång med en sådan maskin:

Han fick efter sitt i filmen beskrivna hjältedåd hyllningstelegram och giftermålsanbud och skickades ut på en PR-resa till USA där han tydligen uppfattades som ”Swedish Air Chief”. (Det är inte ett pistolhölster han trevar efter på USA-bilden utan en kamera i fodral och han håller också en sportig keps i handen. Detta framgår av en annan bild från detta tillfälle.)

Hans namn är länkat till denna noble man som inte hade sin statsledning med sig men som inte gav upp för det:

På en känd svensk flygblogg har ett snart flygfärdigt exemplar av Henri Mignets ”Flygande loppan”, Pou du Ciel, nyligen presenterats. I SVT-filmen får vi se två svenska 30-tals-loppor. En vänlig person har lagt ut tidskriften MACH:s artikel om Loppan i nr 8 på webben. Den på Lidingö som några bröder von Brömssen byggde och som vi får se i filmen (tillsammans med grabbar som bygger ”Tummeliten”; fanns ännu på min tid) var säkert den som Björn Bjuggren testade (se artikeln) och tyckte var en kuslig upplevelse. Då han ändå inte testat de situationer då Loppan tenderade att stanna kvar i ett slags fallande ryggläge. Exemplaret på FV-museet hade en brittisk Douglas MC-motor av boxer-typ. Det sägs vara oklart om denna maskin av en namne till mig i södra Dalarna någonsin flög. Däremot gjorde en Sigurd Larsson ett litet skutt på Roxens is som vi hör Gunnar Skoglund med sedvanlig klämmighet beskriva i filmen. Det sägs vara det första lopp-hoppet i landet. Typen fick snabbt fick dåligt rykte. Senare har man utvecklat typen och fått den stabil och man behöver inte längre vara hjälte för att flyga den.

Carl Gustaf von Rosen som man också ser i filmen kan väl sägas vara en gammaldags hjälte. Nu sägs vi se litet annorlunda på hjältar enligt denna kulturartikel i Upsala Nya Tidning. Men när jag gick i skolan fick jag lära sig att Finn Malmgren var en hjälte och jag minns hur Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld hyllades när de ”fallit i fredens tjänst”. Nu hör man inte längre så mycket om dem, i synnerhet inte Bernadotte, utan nu är det Raoul Wallenberg som lyfts fram och bres ut i centralaste Stockholm. Så kan det gå.

Här en bild från Finn Malmgrens plan i Hammarbyhöjden, en innerstadsnära förort från sent 30-tal där många gator fått namn efter svenska upptäckts- och forskningsresande:

En bättre bild finns r med mer information om skulpturen och svensk ballonghistoria överhuvud taget, som Hans Åkerberg förnämligt sammanställt.

Mera kommer nog om jag kan knyta ihop alla trådar

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    I really enjoyed, as always, reading your last blog. It brought me back to the days when aviation was romantic and I can only agree with old Albin that ‘Flygromantiken är död’. I count myself very lucky to have lived through the last romantic years in aviation and am now experiencing aviation in menopause. Or something like that.

    I remember old Albin (Ahrenberg) quite well from the years when I worked at Bromma Airport. Working all hours of the day we frequently ended up having a late meal in the restaurant, which in those days was excellent. More often than not old Albin could be seen enjoying his food and drink ‘på hyllan’. One of the many regulars using the restaurant to exchange news.

    I had the pleasure to give Carl-Gustav von Rosen a hand from time to time when he came from Ethiopia in his V-tailed Bonanza. I worked for Svenk Flygtjänst in those days and we used us look after his aircraft when he was in Stockholm. Quite frequently he brought with him a list of Swedish food articles that the Swedish crews wanted sent to Ethiopia. This was a bit of ‘on the quiet’ job but work well for quite some time. The abrupt stop to this service came when a can of ‘surströmming’ exploded in the air. I do not think that von Rosen was a lover of this wonderful dish and we were ordered not to make any further deliveries.

    During the romantic era Fly-away-kits (FAK) were common. These held spares of the most important components that, if they failed, could ground an aircraft. These boxes were painted in bright red and marked on all sides with the text in bold letters ‘DO NOT OFFLOAD – FAK’. Which, of course made no difference. The keen baggage handlers all over the world removed them with a frightening regularity. FAKs were also used for another purposes. An Irish airline did a lot of major maintenance at the organisation I worked for there. Guinness was not obtainable in Luxembourg in those days but the FAK, normally ignored by customs, were filled with Guinness arriving at Luxembourg and with good quality Luxembourguish wine on the way back.

    There was a good reason why KLM was nicknamed ‘The Heineken Express’ by their staff in Bombay, as this wonderful city was called in those days.

    On the technical side, where I was, we would always help any airline in trouble, competition or not. You never knew when you would need a helping hand (with an aircraft part in it) so it was taken for granted that if you could help, without putting your own operation at risk, you would. This way I met a number of crews from various airlines and with time we became friends. Numerous are also the times when I went out onto the apron to get a lift to one place or another. No problem at all. No tickets were needed and the stricter airlines would would list me as crew under training

    Try that game today.

    Erik, who is not a hero but enjoyed aviation when it was enjoyable.

    Gilla

  2. Finn Malmgren är min släkting 🙂

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: