Sigurd Isacson, Umberto Nobile, Einar Lundborg – några spridda minnen

(Ett P.S om Einar Lundborg-läsning tillagt 5 april -12.)

I går fann jag minnesord över den bland oss äldre modellflygare kände Sigurd Isacson. ( Jag hade redan i början av augusti sett en dödsannons.)  Sigurd Isacson var aktiv redan i slutet av 30-talet med ”klassiskt modellflyg” men slog igenom med sin revolutionerande Auster-modell i slutet av 40-talet. Han kunde sedan ses som ”oldtimer” tills för några år sedan. Därtill var han Söderberg-plakettinnehavare. Se även ett tidigare blogginlägg.

Ovan ser vi Sigurd Isacson vid det första SM i modellflyg 1938 i Uppsala.

”Minnesorden” är ett inlägg på en modellflygforum av Bosse Jansson och här finns även illustrationer, bl a av hur man utförde ”polflygning” med Auster i vardagsrummet där stolpen (the pole) i mitten stadgades av mammas strykjärn och man möblerat om litet. På den tiden strök en god hustru mannens skjortor. Se även denna artikel om Jetex-modeller.

Kjell Bergqvist, SM0FOB, hat tipsat mig om en tysk webbsajt om luftskeppet Italias haveri vid Spetsbergen 1928 och den stora räddningsinsatsen med bl a bortåt 20 st flygplan involverade från flera nationer. Den svenske militärpiloten Einar Lundborg gjorde en omtalad insats när han med sin S 6 Fokker C.V från Malmslätt räddade luftskeppsbefälhavaren Umberto Nobile från det isflak där han befann sig med den överlevande delen av sin besättning. Kjell hade blivit tipsad om sajten av en annan sändaramatör SM5CBC,  med namnet Einar Lundborg och brorson till flygaren, som haft kontakt med den tyske sändaramatör DK0GHC, Detlef Schmegel, som står bakom sajten. Sändaramatörverksamhet är ett socialt medium, äldre än Facebook! Här Lundborgs QSL-kort (fram- och baksida) som jag lånat från Schlegels sajt:

Kjells tips och Schlegels sajt var vad  fick mig att skriva ett tidigare blogginlägg. Schlegels sajt är intressant genom de radiotekniska detaljer den ger. En sovjetisk sändaramatör kom nämligen att spela en viktig roll genom att han uppfattade nödsignalerna från de nödställda på isen som hade varit tursamma  att få med sig radioutrustning och batterier innan luftskeppet stack iväg på egen hand från dem med några olyckliga ombord. (Notera radioantennen på QSL-kortet.) När Moskva kunde berätta för världen om haveriet kunde betydligt utökade  räddningsinsatser sattes  igång av många nationer. De svenska argumenten för deltagande verkat ha varit  lätt ”storsvenska”. Fred Goldbergs artikelrubrik i SFT 6/2004 är ett citat från uttalande från 1928: ”Sveriges rangplats i polarforskningen medför plikter”. Goldberg är f ö född norrman och den nationen anser sig ju vara bra på polarforskning 🙂 . Även om det nu  fanns en svensk expeditionsdeltagare, Finn Malmgren. (Det var väl som det i dag är med Libyen och Afghanistan, klart vi i ivern ställer upp och visar hur bra vår nation är! Varför? Äsch.)

Man kan också se hur historieskrivning lätt blir nationell. ”Italiens” handlande kritiseras starkt och Mussolinis ”hybris” kan även en tysk skoja med fast Mussolini brukar ju ändå anses ha varit mer ”sansad” än Hitler. Hugo Junkers betydelse lyfts fram (denna länk har Schlegel tydligen använt sig av). Radio är något som tysken Heinrich Hertz uppfunnit och inte italienaren Guglielmo Marconi (nå, halvt engelsman/irländare med en moder från den stenrika släkten Jameson, ”Marconi var genuint tvåspråkig och talade engelska utan brytning, vilket brittisk press fann anmärkningsvärt” står det hos Wikipedia. ) utvecklat till något användbart men alltför ”kommersiellt monopoliserat” enligt Schlegel och han har nog rätt – gammal televerkare som jag är 🙂  Expeditionsmedlemmen Finn Malmgren tenderar att bli oceanolog på tyska webbsajter medan han i Sverige gäller för meteorolog (en akademiskt verksam sådan). Man märker hur en och samma samma sekundärkälla används. Sådant kan orsaka mytspridning. Så vill varje författare eller forskare med självaktning tolka fakta på sitt sätt och missförstånd uppstår så lätt.

Jag kände inte igen mig riktigt i Schmegels historieskrivning och mycket riktigt, läsning i min bokhylla visar att den svenska historieskrivningen ser litet annorlunda ut. Hugo Junkers inflytande nämns inte, det brukar vi inte gärna göra när det gäller ABA:s historia, men här tror jag ”vi har rätt”. Junkersplan var så vanliga (Sverige, Finland, Sovjet) att det var självklart att sådana förekom i räddningsarbetet. Det handlade om omfattande men illa samordnade räddningsinsatser av flera länder som Italien, Norge, Sverige, Finland och Sovjet. Wikipedia ger en bra övergripande redovisning. Även här är man liksom Schmegel kritisk mot den högre italienska ledningen.

Det italienska basfartyget uppfattade inte nödsignalerna. Det verkar ha handlat om dålig organisation, ointresse för expeditionen på hög nivå och gamla intriger. ”Låg prioritering” kanske man överslätande säger i dag på PK-svenska.  Kanske bidrog detta beteende och Italias misslyckande till det dåliga rykte italienare ofta hade när jag var ung, liksom en viss bild av en avgjort utslagen Nobile i islägret.

Ett klipp från Wikipedia: Eventually, Nobile reached the Città di Milano where, he later said, he was dismayed at the incompetence he found. His attempts to help co-ordinate the international rescue effort were blocked, and when he threatened to leave he was placed under virtual arrest by Captain Romagna. His telegrams to the survivors still on the ice, as well as to various people involved in the rescue, were heavily censored. It was wrongly reported in Fascist Italian newspapers that his own evacuation was an obvious sign of cowardice. After 48 days on the ice floe, the last five men of his crew were rescued by the Soviet icebreaker Krasin. Nobile insisted that he wanted to continue the search for the six crew who were swept away by the airship when it disintegrated, but he was ordered back to Rome with the others.

Nobile själv förefaller mig varit en hyvens kille (ingenjör se…) som föredrog att lämna Italien efter haveriet och var verksam i Sovjet och USA innan han i början på 40-talet återvände. Han var faktiskt den första som flög över Nordpolen, 1926 med luftskeppet ”Norge” (omdöpt för tillfället ) tillsammans med Roald Amundsen, sponsorn amerikanen Ellsworth, Finn Malmgren m fl. (Amerikanen Richard Byrd anses numera ha ljugit om sin nordpolsflygning.) Här Nobile 1926 med sin hund Titina som var med både ombord Norge och Italia (och Lundborgs Fokker):

Även om Schlegel inte nämner det var det ändå ett italienskt plan som Nobiles ”supporters” i Italien hade skickat upp som först fann männen på isflaket men dock inte kunde landa där. (Wikipedia: In Italy, Arturo Mercanti, former air force chief and friend of Nobile requested that air force planes be sent to the Arctic to begin a search. Repeatedly frustrated by official inaction he attempted to hire private aircraft himself and threatened to publicise the government’s inaction in the international press. As a result two sea planes were sent from Italy, a Dornier Wal piloted by Luigi Penzo and a state of the art Savoia-Marchetti S.55 piloted by Ten. Col. Umberto Maddalena who was the first rescuer to spot the ”Red Tent” survivors on 20 June. Mercanti himself went to Kings Bay where his frustration continued.)

Maddalena m fl kunde sedan släppa ned förnödenheter från luften. Och landa lyckades Lundborg göra (i alla fall en första gång) samt även att starta och flyga ut Nobile. Valet av Nobile har diskuterats men jag har läst någonstans att Lundborg ansåg att det var viktigt att förbättra ledningen från på det italienska basfartyget. Det första Wikipedia-klippet ovan visar att det dock inte fungerade.

(Tyvärr läser jag inte italienska. Det vore annars intressant att läsa hur italienare ser på saken. Men jag litar på den engelskspråkiga Wikipedia-versionen.)

Viktor Nilsson var en annan svensk flygare (i ABA:s tjänst men med militär bakgrund) som som skymtar här och blev känd som ”Spetsbergs-Nilsson” som framgår här och här (sid 5ff). Båda länkarna är ”sundinskt långsökta” men allmänbildande. Viktor Nilson omkom några år senare vid en olycka nära Lindarängen med ett litet Junkers-plan.

Om själva dramat och därtill ”radiobiten” med intressanta detaljer har även Kaianders Sempler skrivit föredömligt sammanfattande  i Ny Teknik i samband med att Italias radioutrustning härom året visades på Tekniska museet. Museet har även varit Schlegel behjälplig samt har också litet om Italia-expeditionen här.

Jag förvånades över att det vanligaste porträttet på webben av Einar Lundborg visar honom i  estnisk uniform. Liksom flera andra svenska officerare deltog han i de finska och estniska ”frihetskrigen” vid första världskrigets slut.  Jag har i ett tidigare post visat Lundborg i svensk uniform. Här syns han i minnesorden i Flygning 1931 när han omkommit vid en flygolycka med en J 6 Jaktfalken. Hans levnadsbana skissas. Tydligen fick han viss kritik för sitt agerande under USA-turnén. Jag tror att inte många svenskar var så vana vid amerikanska sedvänjor.

Lundborgs olycka kom att användas för kritik av Flygvapnet men det var egentligen inga försumligheter bakom haveriet; en litet våghalsig flygning fick en elak utgång genom att planet var ganska oprövat och man olyckligtvis inte hunnit tanka det på det litet speciella sätt som erfordrades.

Jag kommer nog att fortsätta i ett senare inlägg med mer kring Jaktfalken och ytterligare en speciell personlighet. Detta inlägg är långt nog redan och har varit svårt att redigera.

Sudden

P.S I ”Ikaros”, Flygvapenmusei årsbok 2011 har PeGe Lundborg (släkt?) skrivit om Einar Lundborg med tyngdpunkt på räddningsinsatsen 1928 för luftskeppet Italias besättning och Nobile. Här redogörs relativt detaljerat för de olika svenska flygningarna med Hansor, Fokker, Moth och Junkers G 24.