Skrivet av: Sudden | 2011/09/23

Tåg och spårvagnar – och litet till

Erik Johansson i Portugal försökte se de SVT-program om Dag Hammarskjöld jag tipsade om men programmet var av upphovsrättsskäl spärrat för bruk i utlandet:

”I suppose we traitors who have left Sweden aren’t supposed to know”  tyckte ErikJa det är illa, just detta program är ju verkligen något för dem ”som var med då Sveriges namn ärat flög över jorden” och själva bidrog därtill.

Min lokaltidning (och säkert dess andra förortsversioner) skrev nyligen om en person, en pensionerad  ”Telian” (televerkare) har det sagts mig, som köpt sig ett årskort av högsta klass på SJ och tillbringar sin tid med att åka tåg. En väldig massa mil blir det. Han har en blogg med korta avsnitt om sina mångahanda upplevelser och var även med i TV-soffan nyligen. Ja vad allt kan man inte göra när man inte behöver spilla tid på ett jobb som påstås behövas. Jag funderade över hur han planerar och bokar resorna men detta ”Guldkort” som kostar över 50.000 ger väl en del förenklingar. ”Röda mattan” liksom.

(En gång i tiden klarade vi oss utan ord som boka, validera,  verifiera, access, kvalitetssäkra, allokera, synergi, infrastruktur, finansiera, nominera, och liknande. Ord som ibland är modeord.)

Själv har jag då och då funderat på att köpa ett ”månadskort” på SL (motsvarande; det heter formellt inte månadskort längre) och luståka under en månad men det har inte blivit av. Jag kommer också att tänka på en f d kollega som gjorde storverk på BBC (en av dem som ”uppfann” text-TV (länken beskriver i och för sig en finess i text-TV som han fått patent på)) men sedan i 50+-åldern blev förklarad onödig som så många andra och blev nationell tidsnormal-specialist istället. Han berättade en gång att hans första inkomst  från BBC var det arvode han fick när han som ung studerande  intervjuades i BBC radio om sitt rekord i grenen ”att under 24 timmar åka så långt som möjligt med Londons lokaltrafik”. Jag minns hur han med viss finess sa’ att beloppet var i guineas (The guinea had an aristocratic overtone; professional fees and payment for land, horses, art, bespoke tailoring, furniture and other luxury items were often quoted in guineas until decimalisation in 1971.)

Kanske denna tågresa på Youtubeär något för svenskar i förskingringen. Jag minns själv från en resa med denna typ av tåg det i frekvens ökande vinandet när tåget sätter fart. Undrar vilket Västgötaberg man ser i början. Man kan ha en karta framme och försöka hänga med. (Ur ett mail från en västgöte: ”Du undrar vilket västgötaberg det är man ser. Jo det berg du ser vid tidpunkten 5.10 är ett av de minsta och heter Borgundaberget. Resan var intressant att kika på eftersom jag mycket väl känner igen hela sträckan och skulle kunna agera speaker och tala om vad det är vi ser. Vid tidpunkten ca 3.50 passerar de den plats i Skultorp där den svåra tågolyckan inträffade i mitten på 60-talet. Vid 17.10 ser du det unika stationshuset i ”funkisstil” på Falköpings central. Jag undrar om det inte är kulturminnesmärkt.)

Själv tog jag härom dagen pendeltåget till och från sta’n, ca 25 minuters åkning i var riktning. De nya tågen är fina. Bl a är entré-golvet  i höjd med perrongen vilket underlättar på- och avstigandet, speciellt det senare. Har jag turen att få resa sittande, kommer mina knän inte igång med detsamma jag reser mig. Sedan blev det en promenad i sta’n till en läkare och det verkar som den nya medicin jag fått av en annan läkare gjort att jag orkar mer. Jag brukar ofta välja ett ”onödigt tidigt” tåg med tanke på förseningsrisken. Jag kunde nu sätta mig ned i Gallerian med en kaffe och smudge-kaka och betrakta storstadens folkliv (kvinnorna) samt tittade sedan in genom Wentzels skyltfönster. Litet som förr i tiden. Den silverfärgade Stinson-modellen hänger kvar. Den har ”alltid” funnits där, alltsedan mina första inköp av balsaflak och dito lister på Apelbergsgatan.

Jag hade ingen kamera med mig. Undrar om man vågar plåta Stinson-modellen. Jag hade också velat plåta de omfattande anläggningsarbetena för den underjordiska pendeltågsbanan, Citybanan. (Malmö la beslag på namnet Citytunneln). Bl a är det ett rejält bökande i och vid Vasagatan mot hotell Continental. Eftersom jag nyligen på bloggen skrivit om krånglet med SL biljett-policy, hade jag ögonen öppna litet extra. Jag erinrades nu på Centralen om de många vakter eller ”värdar” av olika slag och klädfärger som numera finns och som skall hjälpa dem som är litet vilsna av sig. Eller övervaka oss. Jag såg också de biljettautomater som nu finns på många busshållplatser. De är inte nyuppsatta men jag har aldrig använt dem; automater tar fram gamla fru Abrahamsson i mig. Blir stressad. Sådana stressomater stötte jag på i Genève redan på 70-talet:


Jag såg också stadens stolta om än något reklam-brokiga spårvagnar på Hamngatan. De är verkligen långa men trafiken verkar flyta ändå. Jag var litet sugen på en tur men jag var litet orolig för vad som skulle hända om jag steg på med fel typ av biljett. Sådana misstag kan ju numera kosta åtskilliga hundralappar. (Men en viktigare faktor var att jag orkar så litet att det fick räcka med en så kort stadsresa som möjligt.) När jag kom hem googlade jag och såg att vissa tider finns även här ”värdar” som skall hjälpa resenärer och det förefaller som det finns konduktör ombord. Jag såg också att en spårvagnsentusiast som tänkte besöka Stockholm undrade hur han skulle bete sig så jag är inte ensam om mitt grubbel. Det blev en lång Postvagnen-tråd men inget klart svar vad jag kan se. Specialister/entusiaster på spårvagnar och biljetter pekar ju gärna på klurigheter och missar i systemen.

Jag tog mig före ett par dagar senare att fotografera min pendeltågstations ingång, den obemannade änden som jag använder. Det var som en maskinhall för datorer!

Till vänster ser man den utrustning som behövs för att ladda det nya Access-kortet och man kan kanske få ut något slag av pappersbiljett (?) också. Det vita strecket är ”spärrlinjen” som är juridiskt viktig; tidigare fanns t o m en skylt som påpekade att detta är spärrlinjen (”you are now leaving the free Swedish Sector”). Den får inte passeras utan giltig biljett. Man kan alltså inte hjälpa sin gäst ned för den långa trappan och ut på den långa perrongen med bagaget eller vinka av honom/henne utan att riskera att bli ”skjuten på fläcken”.  Till höger sitter den gula förköpsrems-stämplaren. Någonstans finns instruktioner hur många kuponger som går åt för olika resor. Rems-systemet är på väg ut och det har helt säkert nackdelar som jag som resenär inte direkt drabbats av. Men däremot fördelar; inga problem att se saldot till exempel.

Bredvid sitter en blå grej att trycka det nya Access-kortet mot, det måste man och jag tror att då ”dras” kostnaden. Man ”bekräftar sin biljett” heter det. Någon fysisk biljett finns dock ej. (Man förstår att det finns mycket av filosofi, abstrakt tänkande, juridik och begreppsexercis i denna icke-fysiska biljett-värld. En gång makulerade man biljetten, så validerade man den och nu ”bekräftar” man den. Och det är ju säkert logiskt enligt någon ”förklaringsmodell”. Jag antar att när kontrollanter gör raider i pendeltågen kan de med något don läsa av ditt Access-kort.) Så längst till höger finns en automat du kan mata med mynt eller kort som ger pappersbiljetter. Notera att den sitter så högt att barn näppeligen kan köpa biljetter. Den beskrivs här tillsammans med Access-vidundret och ser ut så här. Det är bara att följa stegen 1-4 (som är bättre markerade på andra versioner; det såg jag inne i sta’n). Bara och bara förresten, än en gång känner jag för gamla fru Abrahamsson. Fingrarna skall flyga som lärkvingar fram och tillbaka och med mynt/kort i nypan därtill.

Det har inte alltid sett ut på detta sätt, 2002 stod två stora skåp i hallen, ganska lika dem som gett Daisy-resenärerna hysteriska skratt-kramper i Hamburg ett par år tidigare. Mycket mekanik men det fanns en display med upplysande text:

Jag har tidigare skrivit om biljett-minnen, bl a om Daisy-resenärernas Hamburg-äventyr samt mina ganska få resor med tåg de senaste åren. En gång med en riktig biljett, en kartongbit ska det va!

Man får nu hoppas att alla dessa rätt avancerade prylar fungerar  och inte vandaliseras. Denna ände av stationen ligger avskilt men passeras ofta av stökiga eller upprymda ungdomar men även av ordentliga KTH-studerande; KTH har en filial i Handen. Jag läste annars på Flashback hur svårt det är att komma åt pengarna i en sådan biljettautomat. Man har försökt att dra iväg liknande automater med en bils dragkrok, men bilens chassi har då dragits sönder. Sedan får man hoppas att allt fungerar. Avancerade biljettsystem fungerar inte alltid så bra.

Jag har järnvägsstoff kvar, men det får nog bli i ett senare inlägg.

Avslutningsvis en helt annan sak – på lördag tänkte jag titta på inomhusflygmodeller i Sätra-hallen, se här och här (jag tror man fått datumen fel). Där barn jag åkt skidor i öde skogar.

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: