Skrivet av: Sudden | 2011/11/13

Oväntade följder av tidningsläsning – segelflygaren Peter Riedel

(En länk till en webbsida om Peter Riedel tillagd 2 februari 2013.)

Jag hade börjat skissa på ett blogginlägg  men min idé kändes inte helt övertygande. Jag började leta i en gammal almanacka med DN-förstasidor för något att komplettera med och fann på förstasidan 8 januari 1948 en skoj notis:

Synpunkter av detta slag om ungdomens uschelhet och samhällets oförmåga att tukta odågor minns jag själv från min egen ungdom och även som vuxen. De äldre klankade på att de nöjeslystna och lata ungdomarna flyttade från det lilla brukssamhället till ”storstadens syndfulla frestelser”. Ungdomen brydde sig inte ens om bygdens dansbana eller dess stolta bandytraditioner längre.

Man trodde då på vad de äldre sa, men insåg några år senare att det hela berodde  på att det helt enkelt inte fanns så många bra jobb på landsbygden.  Hellre då konstruera bilar hos Saab i Trollhättan än bli arbetare i glasbruket eller tegelbruket (som dessutom stod still vintertid). Som ”Börge” i bandylaget valde att göra. Men fiske-intresset behöll Börge Garbing vilket så tragiskt blev hans död som man ser i Saab-länken. (Stavningen Börge finns även i en gammal förteckning över de boende på en fastighet i bygden jag råkar ha en kopia av. De bandyspelande av bröderna var så många att det nästan räckte till ett halvt bandylag!)

I dag är väl klankandet på ungdomen om möjligt ännu värre. Flummiga idéer om ”arbetslinje”, ”värdegrunder”, ”katederundervisning” hyllas. Eller kanske det nu är jag som börjar bli gammal och gnällig.

Invid denna notis fanns tre andra (det rymdes mycket på en förstasida när tidningarna hade ett rejält format) och en av dem håller att bygga vidare på:

”Katastroftillbudet” var onekligen otäckt. När jag senast var i Sundbyberg såg jag till min förvåning att fortfarande skär en livligt trafikerad järnväg genom centrum av denna stad, med bommar i plankorsningen och för all del också någon fotgängartunnel.

Spärren på filmdollar” erinrar om efterkrigsårens handels- och valutarestriktioner. Man kunde inte importera så mycket av de lockande amerikanska efterkrigsnyheterna (som nylonstrumpor). Ännu långt in på 70-talet, ja kanske längre, var det inte fritt fram att ta med sig större mängder svensk valuta på tjänsteresorna utomlands. Tre veckor i Genève kostade så mycket att man fick ansöka hos Riksbanken. Plastkort fanns ännu ej, utan man fick ta med sig en bunt sedlar. I alla fall gjorde jag det.

Det verkar liksom att på den tiden betydde själva mynten/sedlarna något och en stat kunde råka ha bara begränsade mängder dollar att förse behövande svenska medborgare eller företag med. I dag vill jag betrakta ”pengar” som noteringar i ett bokföringssystem. Men världens finansiella system är svårt att förstå, och inte bara jag har problem att förstå det som vi ser dessa dagar med Grekland och Italien. Jag ser med viss misstro på banker och räknenissar. Det väl en kamp med oklara frontlinjer; man försöker stjäla varandras pengatillgångar utan att det ser ut som stöld utan bara som normala finansiella transaktioner. Vad är rättvist?

Segelfartyget ”Falken” med dess Argentinaresenärer kommer mig att tänka på en annan resa till Sydamerika med segelbåt, som påbörjades ett drygt år tidigare. Sådana färder var ofta en följd av att efter krigsslutet måste eller ville många europeer söka sig en framtid på något annat ställe än efterkrigs-Europa, och behövde ibland göra denna resa ”i smyg”.

En sådan resa företog den tyska segelflygaren m m Peter Riedel (1905-1998). Som framgår av Martin Simons ”biografi” ”German Air Attaché” var det en resa med många komplikationer. Han hade ju inte ”klara papper” och fick bl a sitta inspärrad i Casablanca och jag minns av min läsning av boken för flera år sedan hur trassligt det var med alla litet ovanliga medresenärer och excentriska skeppare. Han hade ett tag suttit på Långholmen och som tysk f d officer var han ju automatiskt misstänkt på många håll. Det dröjde innan han och hans amerikanskfödda hustru fick bosätta sig i USA.

Denna bok har vuxit fram genom samtal mellan dessa två vänner och segelflyg-entusiaster och ger Peters syn på ”det hela” mer än en ”saklig” granskning med hjälp av olika källor. Jag hörde av en SFF-veteran boende i Tyskland att Riedel inte var obetingad gillad i Tyskland, antagligen eftersom han deserterade från sin tjänstgöring som tysk flygattaché i Stockholm hösten 1944 och höll sig gömd i Sverige. Eller om det hade med hans ”moral” eller personlighet att göra (se ”omdömet” längre ned). Det förefaller som han då 1944 hade viss hjälp från bilföretaget Ostermans och även FV-officeren och den senare helikopterpionjären Nils-Olof Sefeldt (som därvid flög för Ostermans och som även en gång var klasskamrat med Lennart O på Tekniska gymnasiet i Örebro), som han träffat i tjänsten bl a då det gällde ett nödlandat tyskt plan i Oskarshamnstrakten, en radarutrustad Ju 88. Riedel skriver att Berlin beordrat att  den tyske piloten skulle dödas och så förhindras berätta för mycket om planets speciella utrustning. (Kan detta vara sant?)

Wikipediaartikeln tycks rätt väl beskriva Riedels levnadslopp. Dock är det nog inte helt riktigt sant att han flydde från Långholmen. Han skulle egentligen utvisas till Tyskland, men i den brittiska zonen i Tyskland hade man mer än nog av folk att ta hand om och ont om mat och Sverige fick därför inte sända honom dit. Sverige å sin sida ville inte att han skulle stanna kvar.  Allt enligt vad Riedel berättar. På senhösten 1946 seglade han från Göteborg med ett mindre segelfartyg, Elsie, med 16 personer ombord, många av dem ester och letter. Tydligen fick Riedel betala 2000:- för färden, dubbla ”taxan” eftersom han inte hade något giltigt pass. Han åkte fast i Casablanca; kanske Elsie kom fram till Venezuela. Han fick efter ett år ett tillfälligt uppehållstillstånd, kunde röra sig i stan, fann ett jobb och kom så i kontakt med en lätt excentrisk engelsk seglare. Återigen en del diskussion om vad han skulle betala. Som jag minns boken. Men de kom överens och en mörk natt smög han ombord och ”Gracie Blue” gav sig iväg.

På 30-talet demonstrerade Riedel tillsammans med Hanna Reitsch tyskt segelflyg på olika ställen i världen som Sydamerika. Riedel besökte även Norrköping 1936, då ett svenskt segelflygcentrum, och de två deltog även vid Brommas invigning, vilket gjorde intryck på en ung man, Tage Löf. (Se denne segelflygveterans segelflyghistoriska berättelse i Cumulus sid 5-7 med bl a en liten släng åt FV-chefen Nordenskiöld). Efter Bromma-besöket flög Riedel i USA och det var där han började tjänstgöra åt den tyska beskickningen för att skaffa information om amerikanskt flyg. Detta beskrivs bra här. Dokumentet kan laddas ned och blir då betydligt lättare att läsa.

Onekligen en intressant och trasslig levnadsbana. Inte ovanligt i efterkrigs-Europa. En av de stora segelflygarna var han också. Här ett amerikanskt omdöme från en av länkarna ovan:

Riedel was a larger-than-life character who became
a world-renowned glider pilot, setting many
German, American, and international records.
Nominally a Nazi, he joined the party largely out
of self-interest and probably denied his membership
for the same reason. The intelligence that he
gathered while in Washington certainly could
have proved valuable to the Nazi leadership if
they had acted on it. As for his adventures and romances,
Riedel certainly told a good story, which
he was not above embellishing.
Probably the greatest glider pilot of his
time, he ranks among aviation’s most outstanding
pilots.
One thing is undeniable: Peter Riedel really
knew how to fly his Kranich.

Mer läsning om Riedel för den intresserade:

http://tribstar.com/history/x1155696240/Historical-Perspective-Pilot-under-vigilant-eye-of-FBI-made-trip-to-Terre-Haute/print

http://tribstar.com/history/x1155699378/Historical-Perspective-The-continued-story-of-Peter-and-Helen-Riedel/print

http://tribstar.com/history/x1155700610/Historical-Perspective-The-story-of-Peter-and-Helen-Riedel-part-III/print

(Det kanske går att hitta dessa texter i en läsvänligare form. Jag har hittat den första.)

En utförlig webbsida om Riedel från ett amerikanskt arkiv.

Avslutningsvis några bilder från den tonårige Riedels första flygande på Wasserkuppe i Tyskland:

Bilden är lånad från denna svenska sajt som innehåller många bilder från tyskt segelflygs barndom. Nedan två bilder från en bok i min hylla:

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    I really enjoyed reading Hugo Möller’s article on the birth of the SAAB manufactured cars It was truly informative and educational.

    I have never owned a SAAB car but a friend of mine had one of the very early models in the ‘good old days’. At the end it was declared not road worthy so he drove it to his summer house, an old fisherman’s cottage miles from any other human habitation. Out there he used it as a tractor for several years. It was quite impressive to see what it could manage even on water logged fields as long as snow chains were fitted.

    Erik, who is a bit of a SAAB fan.

    Gilla

  2. Hej Erik!

    Jo, Möllers artikel är ett gammalt fynd som jag tyckte jag kunde pressa in även om det låg litet utanför ämnet. Men i de dunklaste vattnen går de största fiskarna.

    Möller berättar om en olycka vid fiske på hala västkustklippor där tre Saab-ingenjörer omkom, bl a då Börje Garbing. Honom hade jag bara träffat en enda gång. Han var bror till min fasters man Anse; och de var två av barnen i finsnickar Jonssons stora barnaskara om 9 barn i två ”kullar” (två giften). Det var kalas ute på gräsmattan med saft och bullar och vi lekte den klassiska leken där man går runt en grupp stolar, en stol mindre än antalet personer som går runt, runt, allt mera spända. Börje spelade munspel och när han avbröt spelandet gällde det att hitta en stol! Ett av få tillfällen i barndomen jag trivts med sällskapslekar och det var nog Börjes förtjänst. Barnkalas minns jag annars mest som en plåga.

    Anse var duktig att berätta och en gång gällde det utprovningen av 92:an. Börje är ute och kör i Dalslands ödemarker, då plötsligt ett bakhjul lossnar. Men han yxar till stammen på en ung spänstig gran som han fäster på något sätt så att den fungerar som en mede. Åmåls-borna gjorde stora ögon när de ser en bil av futuristiskt utseende komma åkande på tre hjul och en träslana!

    En bra historia men kanske inte helt sann. Anse berättade ofta om fantastiska fångster av abborre ute vid Röknen-öarna någon mil ut i norra Vättern, men den enda gång jag var med där var det inget speciellt med fångsten. Här ser vi en bild från denna fiskefärd. Tidig morgon. Anse i basker och en annan av bröderna (?), samt min kusin Leif och jag:

    Då hade radioflygandet kommit in i bilden. Bilden nedan är samtida med morgonmåltiden på Röknen. Barnkalaset låg bara 6-7 år tillbaka i tiden och ca 5 meter i rummet:

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: