Skrivet av: Sudden | 2012/01/02

Plastkort, knappar, petmojar och deras egenheter

Vissa  tillägg 17 januari 2012 om tangentplacering (kursiv text).

För en dryg vecka sedan stod jag  i kön framför bankomaten och noterade att det servicefack för de affärsidkare o d som vill lämna ifrån sig dagskassan hade en annan placering av tangenterna på knappsatsen. Bankomaten hade siffrorna 123 i översta raden, servicefacket 789. Några dagar senare hade jag kameran med mig:

(Lägg märke till den lilla vårtan på 5-knappen som bl a är till hjälp för synskadade. En bra ”dumfråga” är varför denna vårta finns på drive-in-bankomater…)

Nu är ju detta inget konstigt, våra telefoner har samma arrangemang som bankomaten, medan räknedosor har som för servicefacket. Dessutom har (alla?) datortangentbord en numerisk knappsats till höger med denna utformnig. När den används vet jag förresten inte,  men jag har för mig den kan komma till användning om man vill åstadkomma särskilda bokstäver/tecken i sin text såsom  ø och æ. Jag tycker ju man skall vara artig mot åtminstone grannländerna. (Jag gör på ett annat, mycket jobbigt eller primitivt sätt och måste medge att jag gärna då småsvär.)

Jag minns när jag var i Genéve och ofta satt vid en dator som hade ett engelskt tangentbord. Det gick lätt att skapa ä och ö med hjälp av den ”¨-tangent” som fanns (om man nu brydde sig) men inte å. På svenska tangentbord kan på motsvarande sätt ü skapas. Jag blir faktisk litet sur när svenska skribenter inte bryr sig om detta tecken utan skriver Munchausen och Bucker utan att rodna. Men frågan är hur artig man vill vara; det beror ju på. Man får också acceptera att många utlänningar inte förstår vikten av våra ö-prickar och å-ringen utan de tror att de är ”ganska onödiga accenter”, ungefär som de franska… 😉  Tyskar ser förresten ä och ö som bokstäverna a och o med ”dubbelprick-accent”, vilket kan vara bra att veta när man har ett tyskt-svenskt lexikon eller telefonkatalog framför sig och letar efter ett ord. (Det finns mer exaktare ord än ”accent” för dessa ”hjälpkrumelurer”.)

Tangentbord för datorer och skrivmaskiner är ett stort ämne. När jag googlade mig fram lärde jag mig att det fanns alternativ till den vanliga QWERTY-arrangemanget, som påstods medge snabbare skrift. Jag gissar det beror litet på vilket språk man skriver på. Beskrivningen av den svenska tangentbordsstandarden blir hur som haver ganska detaljerad! (Texten är ett utkast till den fastlagda standarden men visar väl hur många detaljer det handlar om, och jag kan tänka mig att det ligger många långa diskussioner bakom).

När man skall texta vad som sägs i direktsända TV-program, kan man använda en slags stenografi där man trycker ned fler tangenter samtidigt för de ljud som hörs och så får en dator finna på en riktig eller rimlig stavning.

När jag såg detta stridsledar-tangentbord kom jag att tänka på ett uttryck ”officerssäker” som inte var helt ovanligt i min ungdom, kanske främst bland värnpliktiga tekniker. I nivå med ”idiotsäker”:

Nå, här är det inte meningen att skriva text-meddelanden. Idag verkar uttrycket ”officerssäker” ovanligt, bara ett exempel fann jag. På ett forum för motorcyklar klagades det på hur svårt det var att reglera kedjespänningen. En läsare var dock nöjd med sin mc: ”Vill faktiskt säga att kedjespännaren är av den smartaste modell jag någonsin prövat, NÄSTAN så att jag vågar kalla den officersäker”.

Här nedan ser man en manöverpanel för tröghetsnavigeringssystemet i en Boeing 737. Tangenter som på en telefon:

Bilden är lånad från  Chris Bradys fina sajt för 737-entusiaster.

Man kan fråga sig hur olika standarder etablerades. Man skall också komma ihåg att mekaniska räknedon hade en mängd olika tangentplaceringar beroende på mekanikens krav och funktionsprincipen:

Jag vet inte mycket om gammaldags räknedon men det finns mycket att läsa på webben. Stora svenska namn i denna bransch var Original-Odhner, Facit och Addo men fler varumärken förekonm. En bra text är denna som man finner på denna Addo-sajt (varifrån man även kommer till Odhner).

(Jag noterar att Odhner-räknesnurror  verkar ha haft ”1” högst upp medan hos Addo och kassaregister ”9” var placerad högst.)

Jag läste en gång en bra översiktlig artikel om varför telefoner fick en annan knappsats än räknedon som jag tyvärr inte kan återfinna. Det bästa jag nu fann var vad Ny Teknik skrev där en Ericsson-ingenjör tyckte att telefonerna borde ha fått 789-varianten som redan var etablerad men det sades att tester visat att 123-varianten gav färre fel. Ericsson-ingenjören skyllde på stofilerna i Internationella Teleunionen, ITU. Till saken hör att ITU-besluten tas av delegater som kommer resande till kongresserna från hela världen och som är anställda av Ericsson, Siemens, AT&T, televerk o d. Oftast äldre ingenjörer som man ibland inte riktigt vet hur man skall sysselsätta men man kan ju alltid skicka dem till internationella möten 😉 Sedan förekommer väl vissa mutor. Det kan nog bli udda röstningsallianser mellan en stormakt och en skara fattiga afrikanska länder.

Innan telefonerna fick sina knappsatser i samband med att s k tonsignalering infördes (i stället för det gamla petmoj/nummerskiva-systemet med en delikat kontakt som gav avbrott i signalströmmen allteftersom skivan snurrades. Då behövdes i teleindustrin folk som kunde finmekanik. Det blev en svår omställning när elektroniken kom. Här är en petmoj sedd baifrån; spiralen har med hastighetsregleringen att göra.

Även här kom olika standarder att användas. Jag tror Sverige var ganska ensamt om att ha ”nollan” intill ”ettan”:

Är den inte vacker? Så ser en riktig telefon ut!  Bilderna är från Wikipedia och är tagna av Holger Ellgaard. Sladden snodde sig lätt och ibland gjorde det att man oavsiktligt råkade dra ned den tunga klumpen på golvet. Det kom ju senare (modellen är möjligen från 1931) en mer strömlinjeformad apparat, med bl a plastisolerad sladd i spiral. Fortfarande med äkta gedigen bakelitkänsla, inget rackligt plastskal som hos Diavox, Dialog och senare apparater vad de nu hette.

Antipoderna måste förstås ordna det annorlunda, och här är en apparat från Nya Zeeland:

Jag minns från ett besök i Helsingfors 1993 att det förekom telefonummer av olika längd. Abonnenter med mycket trafik (såsom hotell) kunde tydligen ha ett nummer med bara fyra siffror (plus riktnummer). På vissa håll i världen kompletterade man varje siffra med ett par, tre tillhörande bokstäver. Det blev därigenom färre siffror att komma ihåg. En populär teaterpjäs och Hitchcock-film hette ”Dial M for Murder”. På svenska fick den namnet ”Slå nollan till polisen” och i Norge det litet fantasilösa ”Ring Politiet”. På den tiden ringde man med elegans som vi ser av poliskommissariens uppringning.

En gång hade Sverige ett nödnummer 90 000. Det tog en rätt lång tid att slå men både nian och nollan var ju lätta att hitta Man kunde slå fler än fyra nollor om man tappat räkningen. Man valde nummer för att minska risken för falska samtal, t ex när barn lekte med telefonen.

Det var väl inte helt enkelt när telefonen automatiserades och man skulle slå numret själv. Det gick sedan fortare när knappsatsen kom.

Numera betalas det med kort. Hur detta kort skall vändas är en svår fråga. Man får vara glad att kortet inte är kvadratiskt. Man blir medveten om att uppfattningen om vad som är ”upp” och ”ned” är olika liksom vad det innebär att ”vända chipset mot dig”. När chipsförsedda kort var nya fick kassörskan ofta ingripa och jag brukar sällan klara av proceduren utan kassörskan får hjälpa till. Jag kom en gång över en bruksanvisning till en sådan kortterminal, och det fanns minst åtta sidor om alla konstigheter som kunde uppstå. Dock saknades fallet med felvänt kort. Här en annan instruktionsbok.

OKQ8 införde för något år sedan en tankautomat där jag inte begrep instruktionen. Varför skulle man knäcka ett hörn av kortet så man kunde se magnetremsan? Nå, någon förklarade för mig vad tillverkaren ville säga med den konstiga bilden (ikonen).

Det verkar vara en del irritation med dessa kortbetaldon genom att anvisningarna är dåliga och att man skall göra än si, än så. Standard tack! . Man ser här och här olika reaktioner, t ex kassörer som tröttar på att höra samma ”roliga” kommentar dag ut och dag in från kunderna. Så finns det kunder som har verkliga problem att förstå anvisningarna trots att de anstränger sig men som naturligtvis också blir irriterade om kassören  inte orkar visa tålamod. Samt förstås kunder som stolt påstår ”det är väl inga problem”. Nja, officerssäkert är det avgjort inte ännu 😉

Här en kommentar jag håller fullständigt med om: ja, vilket håll ska magnetremsan vara åt? Att uttyda det ur de tecken som finns som standard på de där läsarna är hopplöst. Inte ger jag mig tiden att tyda det utan, drar på vinst och förlust, oftast åt båda hållen… Varför inte en läsare på båda sidorna? Jag lovar, ett läshuvud kostar inte många kronor. (Ja, det är konstigt att det inte med en enkel figur går att visa hur kortet skall vändas. Jfr OKQ8:s ”knäckta hörn”.)

Ett utbrott till.

När jag var på systemet nyligen körde kassörskan fast och fick tillkalla hjälp och kunden före mig blev litet irriterad. ”Det är ju bara en simpel streckkod, vad kan då bli fel?”. Kassörskan svarade snärtigt ”Felet är att jag är ny på det här stället.”

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Lars,

    Happy New Year to you, Lars. I hope 2012 will treat you well.

    I can help you with an answer to why keyboards have the numeric pad to the right. I work a lot with part numbers. These consist mainly of numerics, and it is infinitely easier to use the little numeric pad when keying in these numbers compared to the keys located at the top of the keyboard. I think that people who work a lot with data entry keying in numerics will agree with me.

    It was lovely to see the two old hand cranked calculators. They were truly green as they did not use any electricity. I remember them well. In my first ever job after I finished school we used the black machine to compete who could crank up the highest number of revolutions in a minute. I can not remember how many revolutions we managed but I do remember the cramps we got in our arms going for the office championship.

    Erik, who still has a very strong left arm.

    Gilla

  2. Hej Erik!

    Jag har ett minne av att jag på mina tidigare datorer har kunnat få upp en ”liten fickkalkylator” på dataskärmen. Med musen klickade man sedan på denna kalylators tangenter.

    Nu höll jag på i kanske en kvart (total tid fördelat på några omgångar) och letade och fann att det magiska ordet jag skull skriva var ”kalkylator” i sökrutan i ”startmenyn” (tror jag det heter). Det gick inte att skriva ”caculator” som jag först försökte med. Det är till att vara petig…

    Se http://en.wikipedia.org/wiki/Calculator_(Windows) det var där jag först fann lösningen. Sedan hittade jag även hjälp i min dators Windows hjälp-meny.

    Jag har dock inte kommit på hur jag använder det numeriska tangentbordet till höger. Jag har väl inga program installerade som använder dessa tangenter. Eller så har jag inte hittat ”start- eller inkopplingsknappen”.

    Jag minns att när jag började på KTH hösten 1957 fanns det en sal där det stod rader av mekaniska räknesnurror. Men min årskurs använde aldrig dessa i några praktiska räkneövningar, datorn hade väl börjat komma in i bilden. Sedan innebar undervisningen flitigt användande av matematiska tabeller (Elfyma och mer exakta Chambers) och interpolations- och skattningsförfaranden.
    Sudden

    Gilla

  3. Hej,
    vad jag minns från Teleskolan i Kalmar hade CCITT bestämt placeringen av knapparna på knapptelefonerna i ett tidigt skede. CCITT är alltså en samarbetsorganisation för världens telemyndigheter, knuten till FN.

    Men det brydde sig inte tillverkarna av miniräknare etc om utan placerade knapparna ”tvärtom”.

    Apropå bilden av den svarta bakelittelefonen minns jag att själva nummerskivan var en plåtbit som lätt gick att ta bort med t.ex en radiotång. Det var bara att stoppa tångens spetsar i de två hålen i mittskruven och vrida loss den. Det specialverktyg som fanns behövde inte användas.

    Nu fanns det också nummerskivor med 1 som första siffra och 9 efter nollan. Sådana fanns inom televerket för att manöverera vissa apparater. Vi hade flera sådana på Vallda radiostation där jag jobbade som praktikant vid flera tillfällen. Det var naturligtvis ett nöje att få tag i en sådan speciell nummerskiva och byta ut den vanliga hos någon ”civil” persons telefon.

    Hälsningar

    Lars

    Gilla

  4. Hej igen,
    lite mer av en besserwisser” som var med…

    Lasse skriver om nödnumret 90000. Det fanns en fiffighet inbyggd i de analoga stationerna typ A-204 som var standard de telefonstationer som hade över 200 nummer.

    En först lite om A-204, ett stationssystem där man använde den smarta uppfinningen koordinatväljare. Lägsta nummerantal i A-204 systemet var 300 och sedan kunde man bygga ut stationerna med 100 nummer i taget. Ett stativ med 100 nummer kallades SLV (Sökare/Ledningsväljare). Stationen var full av andra stativ som måste utökas i antal efter hand när trafikstyrkan ökade. De hade namn som IGV (första gruppväljare), IIGV, IGVi, REG och SGV. Det var en del av mitt jobb som trafiktekniker att dimensionera allt detta. Dessutom anslöts enheterna genom stora mellankopplingar med s.k. graderingar. Graderingar var något som behövdes p.g.a. stationens begränsade sökningsdjup. Ett organ hade bara 20 utgående ledningar men kunde ha många, många fler inkommande ledningar. Att utöka graderingar på större stationer där många tidigare utökningar gjorts av olika personer som inte alltid varit så skickliga var ett jobb som krävde tid och koncentration, Det var ungefär som att lösa ett jättestort, svårt korsord. Det gällde att se till att alla inkommande ledningar hade samma chans att få en utgående ledning. Och det hade en del tidigare ”graderade” varit dåliga på.

    Men tillbaka till 90000 och fiffigheten. De stationer som hade register, knutstationer för en del av ett riksnummerområde och riksknutstationer som var högst i heriarkin i ett riksnummerområde, räknade om numret 90000 till ett eget unikt nummer som började med 90 men hade alltså andra siffror efter. På SOS alarm kom samtal in på olika ledningar från de olika knutgrupperna. Larmoperatören kunde alltså se från vilket område samtalet kom.

    Tack för att ni orkade läsa detta!

    Hälsningar

    Lars

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: