Skrivet av: Sudden | 2012/01/03

Minnen – apropå telefoner, räknedon och sådant

I en kommentar till det senaste blogginlägget nämnde Erik Johansson hur man tävlade i att snabbt snurra en Odhner räknesnurra. Det var snurror av denna typ jag såg i övningssalarna i den så kallade ”Sing-Sing”-byggnaden på KTH. Kring en ljusgård fanns på flera våningsplan inte  fångceller, men väl övningssalar. Om ni förstår; här en hjälpande bild. Nåväl, apropå att veva kraftfullt så fanns i bottenvåningen då (ca 1958) också en liten anordning för att demonstrera begreppet ”kritiskt varvtal”. En axel var lagrad i var ände och när man med hjälp av en vev med hög utväxling fått upp ett  visst varvtal började axeln slänga ut åt sidan och skakningar kunde märkas. Ökade man farten ytterligare, lugnade den ned sig.

(Vi har väl alla märkt att tvättmaskiner vid centrifugering kan komma i ganska våldsam skakning av så att säga naturliga orsaker; här en tråd om detta med en ”kul” video.)

Elektro-sektionens lilla bibliotek/läsrum fanns en telefon med en sådan o-svensk petmoj som Lars Henriksson nämnde i sin kommentar. Har jag hört sägas.

Jag har försökt komma fram till hur ITU bestämde sig att rekommendera ”123-formatet” ( i stället för det vanliga ”789-formatet” för additionsmaskiner och räknedon) för telefoners knappsats men jag kom inte så långt. ITU:s rekommendation E.161 i saken säger helt kort att utförliga prov visat att det var snabbast och säkrast. (Vidare hänvisas till en litteraturöversikt i televerkets teknisk tidskrift TELE nr 1/1982 av knappsatsers utformning! Jag hittar inte numret i mina hyllor men minns att jag läst artikeln en gång.)

ITU och dess två delar CCITT och CCIR, numera ITU-T och ITU-R, talar inte om ”standarder” utan om ”rekommendationer”, och helst skulle de beslut man fattade motiveras av att de behövdes för teletrafik mellan nationer, alltså ”internationell trafik”. ITU uppstod omkring 1865 och det handlade då primärt om om att underlätta telekommunikationerna, inte att föreskriva för suveräna medlemsnationer vad som var ”bäst”. I praktiken har dock rekommendationerna ofta definierat standarderna för exempelvis sändning av nationell radio och TV. Apparatindustrin vill ju gärna kunna sälja samma produkt i alla länder. Men naturligtvis kom ändå inom Europa ett flertal varianter av 625-linjers analog färg-TV att användas. Goda skäl för sitt val kunde varje land eller i varje fall sändande organisation anföra…

Sedan står även organisationer som ETSI och ISO/IEC för tekniska standarder som berör telekommunikation såsom exempelvis denna.

Man ser av ITU-rekommendation att Sverige inte följde rekommendationen för petmojen. Vidare fortlevde ute i världen olika standarder för hur bokstäver kunde knytas till petmojsiffrorna:

Om jag tänkt rätt, bör det aktuella numret ha varit 982-601. Bilden är hämtad från en trevlig amerikansk nostalgiwebbsida jag fått via en kanadensisk kontakt. Jag slog också upp vad ”party line” var och det avsåg inte ett sådant omdiskuterat ”chatt-nummer” som fanns i Sverige en tid för några decennier sedan utan det handlade om att flera abonnenter delade på samma linje. Ringsignalens karaktär avgjorde sedan om man skulle svara eller inte. Man kunde förstås lätt tjuvlyssna…

Jag kommer då att tänka på numret till Söderlunds i Klockarboda på Gräsö, där vi tillbringade några somrar på 40-talet, ”Gräsö 3b” (eller kanske Klockarboda 3b). Vilken av de olika ringsignaler man hörde som man skulle reagera på minns jag inte. Detta var alltså innan automatiseringen nått dit och när flera abonnenter därtill delade på samma ledning. När jag nu i morse letade efter litet om Klockarboda fann jag en bild av Söderlunds hus, kanske från 20-talet. På min tid var verandan inglasad. Ljust och fint, med ett par korgstolar vill jag minnas. Dit kom byborna för att hämta sin post som kommit med bussen som stannade just vid grinden. Minns hur två äldre Söderlund-bröder en gång stolt anlände hem från skolan sittande på bussens framstänkskärmar. Det var en för mig ”riktig” buss, alltså med en motorhuv framtill. En  torpedbuss och ingen bulldogsbuss:

Bilden är lånad från http://www.grasoarkivet.se/place2.asp?nr=87 . Vi hyrde hitre delen av huset.

Här är en bild från 1945 där Olle, Lars och Gunnar står  vid trädet vid huset med gäddor fångade i viken vid Hummelbäck några kilometer söderut. Ett nät lades utanför vassen och så gällde det att plumsa med årorna och ha sig för att få gäddorna att röra på sig:

Från en Gräsö-sommar 4 år senare minns jag av någon anledning att jag läste detta nummer av Teknikens Värld:

Pojkarna Söderlund bodde på vinden fast kanske de normalt höll till i den del av huset vi hyrde. På vinden fanns en del att läsa, som exempelvis en bok av Victor Berge, som inledde sina äventyrliga liv till sjöss på Ockelbosjön i en segelbåt som han som liten grabb ”tillfälligt lånat” varvid det började blåsa hårt. Läsa kunde man också göra på dasset om man råkade vara ensam där. Det var tapetserat med serier ur veckotidningar som Pigge och Gnidde m fl.

Sudden, drabbad av minnen

P S. (Tillagt 5/1-2012) Jag sökte länge på webben efter en bild av en torpedbuss som var från den tid som var aktuell, men det  var hopplöst. Bara äldre sådana bussar fanns. Så kom idag eller igår Nostalgia 2/2012 och där finns en notis om en i Norge 1946 byggd buss på ett Volvo lastbilschassi från 1938. Den stämmer bättre med min minnesbild, även med den buss vi reste från Gävle till Öregrund med en gång:

Bilden är lånad från http://www.kroderbanen.no/en/node/20

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: