Skrivet av: Sudden | 2012/01/06

Telefoner, matematik och minnen

Inläggen nyligen om knappsatser och tangentbord, telefoner, plastkort o d gav kommentar som ledde till ytterligare minnen och tankar och fynd när jag ”forskade” vidare. Det blir lätt litet rörigt när jag skall redogöra för det. Det som i skrivandets stund verkar självklart och har ett samband med vad som förekommit tidigare åtminstone för mig, kan efteråt verka ganska ovidkommande för andra och ibland även mig själv. Det är nödvändigt att gallra bland minnena och fynden och koncentrera sig på något av dem.

För att ”punkta litet”:

– Det numeriska tangentfältet vi har till höger hos oss kan fås ”numeriskt aktivt” om man klickat rätt på knappen ”Num lock” berättade min datakonsult på min fråga. Så enkelt var det alltså, det gällde bara att hitta rätt knapp. Tur att man inte  satt och skulle styra en obegripligt vrenskande Airbus över Sydatlanten trots att felet egentligen var en ”baggis”. Och naturligtvis är som Erik J skrev, en samlad grupp tangenter snabbare att arbeta med än 10 knappar spridda i sidled.

En gång var s k snabbtelefoner vanliga på kontor. Bilden nedan är lånad från Wikipedia och visar Bertil Gylling senior och junior, ledare för Centrum Radio, 1965 med en snabbtelefon (den delen av företagets versamhet såldes sedan till Ericsson):

Pappa Bertil pekar på knappraderna. När jag tänker efter så var det inte säkert sifferknappar utan varje anslutning kanske nåddes via sin egen knapp. Bilden har kanske alltså egentligen inte med knappsats-layout att göra. (Se även här. Och här är en suddig bild jag stulit men som tycks visa numeriska knappar ordnade i en rad.) Nå, hur som haver så var det här ändå gott om reläer (koordinatväljare). Notera lödkolven som hänger på väggen. Kortklippt skulle man vara då och slipsknuten liten.

– Jag är osäker på hur de bokstavsmärkningar på nummerskivor som förekom exempelvis i USA användes. Jag tror dock att åtminstone det tolkningsexempel (Yukon=98) jag gav var rätt efter att ha sett denna sammanställning. Jag såg förresten på TV Hitchcocks klassiska ”Fönstret mot gården” från 1954 på Trettondagsafton och där omnämner James Stewart ett telefonnummer som ”Chelsea-några siffror”. I övrigt noterade jag att det var Raymond Burr, senare känd för oss i rollen som ”Perry Mason” och ”Ironside” i TV som spelade boven samt att hans rollförnamn var ”Lars”. På mästerfotografens vägg hängde ett foto som jag så småningom under filmens lopp kunde identifiera som en P-38 Lightning. Filmen analyseras djupsinnigt på Wikipedia och jag förstår att jag missade en del, kanske delvis för att man inte ser allt i TV-rutan som man kan se på filmduken som exempelvis Lars cigarrglöd i ett mörkt fönster i en central scen.

– När det gäller vilka knappar som skall vara placerade överst i en numeriska knappsats 7 8 9 eller 1 2 3,  fann jag inget konkret. Många har undrat. En del myter är i omlopp. Själv vill jag tro att arvet från kassaapparaterna där 9 satt överst spelat in . Här är en praktfull pjäs  tillverkad i USA 1904 men använd i Polen:

Bilden är lånad från Wikipedia.

– Lars Henrikssons inlägg om telefonväxeln A-204 och hur man hanterade nödnumret och begreppet ”gradering” fick mig att minnas undervisning om ”telefonväxlar” och hur litet jag, ändå gammal televerkare, förstått av denna teknik, som ändå varit så viktig inte bara för televerket utan även för svensk industri. Jag tänker på på Ericsson-koncernen och dess konkurrens men även samarbete med televerket. Ericsson kom ju att verka över hela världen med att tillverka och sälja utrustning för telefonnnät och även driva dem på den tid då ”kartell” eller ”monopol” inte var fula ord. Jag minns läraren Stellan Ekberg på KTH. Hans lärobok skulle komma ut någon gång, att den kommer till hösten hade en teknolog hört vid ett samtal med förlaget, ”men man sa inte vilket år”. Nu hade vi (ca 1961) en i och för sig läslig bok/kompendium tryckt med tidig datorteknik. Hur som haver , det var inte det som var problemet. Egentligen skulle nog mer ha satsats på Ekbergs telefonväxelteknik än institutionschefens filter-beräkningar. En professor om vilken det skojades att han somnat på sin egen föreläsning. I vilken utsträckning styrs i dag förresten utbildningen av behoven? Jag vill minnas att på min tid det nog mycket handlade om vad lärarna/institutionen var duktiga i eller intresserade av.

Tydligen följde inte i gamla växlar den uppringades telefonnummer automatiskt med till den som fick samtalet utan man fick ta till knep som Lars H berättar. I dag är väl sådant närmast självklart eller enkelt med de digitala växlarna medan det tidigare handlade om en stor mängd finmekanik:

Ovan ser vi omslaget till en minnesskrift från 1938 då Stockholm blev helautomatiserat. Man hade börjat 1923  med stationen Norra Vasa. Här ser vi mer hur det rör på sig, rasslar och har sig. Termerna är rena grekiskan för mig. Och tänk att det fungerade. Det måste ha behövts mycket folk som skötte all rasslande mekanik. Att bara höra en växel arbeta låter ”dyrt”. Lyssna gärna på Strowgerväljarens ettriga ljud.

Viktigt i Lars H:kommentar var begreppet ”gradering” som erinrar om problemet att dimensionera en växel om jag fattat det hela. Det finns ju många anslutna abonnenter (d v s en stor mängd ingångar och utgångar till ”datorn”) att hantera men det är normalt bara en liten mängd som är aktiva. Så hur många interna växelorgan behöver man för att kunna ta hand om alla samtal i varje ögonblick? Hur många tillåts få spärrton och hur görs det rättvist vilket jag förstod var Lars problem?

Hur en växel skall dimensioneras är ett ganska raffinerat matematiskt problem. Ett svenskt geni inom detta område var Conny Palm. Även bohem, även om han inte var ensam att strunta i att fullfölja sina studier eftersom han hade fullt upp ändå med värdefull forskning. Han fick ut sin civilingenjörsexamen först efter 15 år sedan Ericsson och televerket som bekostade hans forskning krävt att han måsta tenta av en gammal KTH-kurs varje månad för att få ut sin lön. Något Palm erinrade sig mot slutet av varje månad, då han tog sig samman läste han in en (onödig) kurs på ett par dagar enligt Håkan Sterky (under Palms tid professor på KTH och sedan chef för televerket). Det var formellt viktigt att ha en examen och man kan i televerkschefen Beril Bjurels läsvärda memoarer ( här och här) bl a se hur det på 30-talet hur det gjordes skillnad på olika ingenjörsgrader.

Palm blev även involverad i arbetet med datamaskiner som BARK och BESK. Hans doktorsavledning om telefontrafik 1943 (skriven på tyska; det språket var vi vana att använda om man ville bli internationellt känd) översattes efter drygt 40 år till engelska.

Bjurel belyser i sina memoarer televerkets arbete med telefonväxlar och också samarbetet/konkurrensen med Ericsson under senare decennier och hur strategiskt mycket viktiga beslut togs utan blanda in ”Staten”, d v s regeringen. Televerket hade gott om pengar… Samarbetet var viktigt.

Telefonväxlar var förstås en stor sak för Ericsson. En av landet dyraste teknikfloppar (med kostnader i klass med Viggen- eller Gripen-projektet)  upplevde tydligen Ericsson i utvecklingen av digitala växlar. Men man hade ändå kommersiell framgång med AXE-växeln och annat.

Det finns mycket att läsa om man googlar. Själv vet jag inte mycket om detta, men viktig industrihistoria är det. Fast Telemuseum stängdes ju.

Här kan man läsa en finländsk syn på bevarandet av de fysiska föremålen, där det bl a ”konstateras” att museibranschen domineras av humanister. Notera även varför telefonväsendet i Finland kom att organiseras helt annorlunda än i Sverige.

Jag har hittat mycket mer skoj på webben och i mina hyllor men det får vara till en annan gång. Avslutningsvis en bild av hur det kunde se ut före automatiseringen, det handlar om Gävle på 30-talet:

Man läste redan på 50-talet om hur oerhört många telefonister det skulle behövts om man inte haft automatiska växlar. I övrigt kan man notera den myndige manlige föreståndaren. Limträbågar?

Och ingenjörerna ritade och ritade. Min far som är den skönlockige mittre personen blev extra ordinarie ritare 1935 medan jag tror bilden kan vara litet äldre. Notera de glansiga skyddsrockarna och det nedfällda ritbordet, tuschflaskorna, ritningsrullarna m m:

Bilderna är skannade snart 80 år gamla papperskopior på drygt 5 x 8 cm. Jag är imponerad av kvaliteten.  Man skulle nästan kunnat läsa av almanackan på väggen.

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: