Skrivet av: Sudden | 2012/01/10

Örebro tekniska gymnasium, telefonväxlar, betalterminaler m m

Det blev en del skannande bilder ytterligare när jag inför förra bloggposten skannat Pappas gamla fotoalbum och annat. Han studerade vid Örebro tekniska gymnasium 1928-31, åren före den jämnårige Bertil Bjurel, som senare blev chef för televerket. Båda var födda 1911. Till denna förnämliga tekniska skola kom elever från hela landet på olika vägar. Det fanns på den tiden inte så många högre tekniska skolar att välja på:

Sidan är från pappas skolkatalog för 1930-31, och då finns smålänningen Bjurel (då Gustavsson) ännu inte där. Däremot finns i katalogen den lärare Svenfredrik Möller som Bjurel omnämner: ”Som klassföreståndare hade jag den säregne och av många generationers elever välkände lektorn Sven Fredrik Möller. Han kallades alltid ”Jesus”, kanske på grund av sitt yviga och röda skägg”. Även min far hade Möller som klassföreståndare. Så yvigt var dock inte skägget:

En bild av ”Jesus” på besök i Älvkarleö 1931 (studieresa med pappas avgångsklass) visar samma ganska måttliga skägg. Man ser i katalogen att Svenfredrik var utbildad vid Chalmers som blev teknisk högskola först 1937 och att han därför inte titulerades ”civilingenjör”, något som många andra lärare var om de inte var fil dr, licentiater o d. Notera att han liksom andra lärare kunde besökas i bostaden samt hans telefonnummer, där jag gissar att Rt står för ”Rikstelefon”. Han undervisade även i ritteknik och han har nog en del av äran av att min far var en baddare på att rita:

Jag antar att pappa ”avbildat” och mätt upp en befintlig telfervagn med dess snäckväxel och noterar att han ”smitit” från själva snäckan. Njut av det noggranna ritandet.

Det var skoj att se pappa göra en skiss/ritning, hur väl han disponerade papperets yta och placerade ut de större ”komponenterna” med lagom mycket plats emellan för att få plats med småsakerna emellan. Hur säkert och bestämt han förde pennan. Sällan ett suddgummi. Eller kanske alla ingenjörer lärde sig rita ”för hand” förr i tiden. Jag har minnen av bilder av vissa industriers stora ”trälhav” med ritande ingenjörer/ritare vid sina ritbrädor. Många ritningar blir det för en komplicerad produkt, Erik Bratt skriver i ”Silvervingar” att han med sin namnteckning godkände över 10.000 ritningar för Draken.

Som jag skrivit tidigare tycker jag Bjurels memoarer, del 1 och del 2, är mycket intressanta. De säger en hel del om ingenjörslivet på 30-talet med låga löner och om arbetsvillkor, hierarkier och formalism i ett statligt verk. Och inte minst personligheter, ”typer”. Även om hur aktivt televerket var på att utveckla telefonväxlar, i konkurrens med L M Ericsson men senare i samarbete.

Jag undrar då och då vad man gör i dag i Telia och om där fortfarande  bedrivs någon kvalificerad teknisk verksamhet. (Jag råkar passera huvudkontoret då och då.) Även fast jag arbetade vid televerket i nästan 30 år, visste jag inte mycket om ”telefonsidan” och i dag vet jag ännu mindre. Men i dag verkar det vara som med järnvägen, det är många kockar, så mycket är ”utsourcat”. Telia har dock ännu en central roll i svensk telekommunikation, och jag antar t ex att telefonväxlarna är  Telias grej liksom nätet ut till abonnenterna och säkert merparten av det rikstäckande nätet. Telia har ett föga känt dotterbolag Skanova som jag tror spelar en central roll. Fast det hela underhålls och kanske även nybyggs av glada entreprenörer som Relacom och vad de heter. Så finns det ett antal teleoperatörer som försöker charma svenskarna och som ibland klagar över att Telia tar för mycket betalt för de tjänster de köper och går till domstolen och får rätt ibland.  Här några synpunkter av mer reell art som jag tror det ligger mycket i. Telia lyckades skära ned personalkostnaderna genom att de gamla kompetenta televerkare entreprenörerna behövde anställa fick sämre anställnings- och pensionsvillkor. Och ett personalöverskott hade Telia, eller ansåg sig ha.

Ändå tror jag avregleringen av telekommunikationerna var bra. Det fanns en så stark teknikutveckling kommande utifrån att det var lämpligt, ja nödvändigt. Avreglering av järnvägar tror jag däremot är en flopp. Teknikutveckling saknas i stort sett och systemet är långvarigt vanskött och pengar saknas. Avregleringarna av apotek och bilprovning verkar närmast klåfingriga.

Så var det sagt 😉

Apopå Bjurels memoarer är det ju kul att se de personomdömen han ger och överhuvudtagen var memoarerna mer intressanta än jag väntat. Det fanns en hel del i televerket att rensa upp eller sätta fart på och det var säkert klokt att ta in en efterföljare utifrån, Tony Hagström. Något jag själv inte tyckte när det begav sig.

Och apropå memoarer har jag efter  jul läst Per Ahlmarks och Leif G W Perssons memoarer. Min uppfattning om böckerna stämmer rätt väl med de två recensioner jag länkar till. Två väldigt olika personer och olika  skrivna böcker. Klart läsvärda är de båda – i alla fall om man som jag som jag gillar memoarer. Inget om flyg vad jag minns.

Nu till något annat. När jag gjorde inköp härom dagen tog jag med kameran för att kunna visa på detaljer hos betalterminaler. Här har vi OKQ8:s försök att visa hur det chipsförsedda plastkortet ska vändas:

Någon fet pil finns ej på själva kortet. Jag är van vid att transaktioner med bankomat, hos ICA eller Coop syns i datorn redan när jag kommer hem  (kanska bara ”nästan”). Hos OKQ8 tar det tid (veckor) och jag trodde vid en av de första användningarna med det nya chipskortet länge att köpet inte registrerats. Jag fick nämligen inte ut något papperskvitto ur automaten (och automaten ”bad inte om ursäkt” som vanligt) så jag undrade efteråt om jag kanske skulle ha betalt i kassan och att köpet inte gått på kortet och att jag var en ”simpel smitare”.

Denna bankomat-typ här nedan är då ordentligt tydlig:

Jag minns att när chipsförsedda bankomatkort nyligen (?)  infördes, var det litet si och så med instruktionerna om hur kortet skulle vändas. Jag själv och även andra lyckades ibland inte få in kortet i vissa terminaler och gav upp. Vi gjorde enligt instruktionen och om det inte gick så var väl terminalen trasig tänkte vi. Hjälpsamma personer kluddade ibland en hint om hur det skulle vara innan banken fixade en riktig anvisning.

I min ICA-butik finns en kortterminal som konstigt nog aldrig berett mig problem. Jag har inget chips på mitt ICA-kort utan använder den smala spalt till höger som jag litet förvånad lyckades upptäcka på nästan egen hand. Kan väl inte vara meningen att kortet skall dras i denna glipa mellan två illa passande delar av terminalens plasthölje, tänkte jag först. Notera frånvaron av alla markeringar:

Jag klagade när jag tog fotot om den bristande informationen inför expediten som då visade mig att vid sidan av terminalen fanns information som jag aldrig lagt märke till, trots att jag använt terminalen (för att få rabatt registrerad) flera gånger i veckan under minst ett år! Informationen satt litet skymd, långt ned vid sidan av terminalen:

Visst är kunder dumma, jag håller med de expediter som blir irriterade. Men det är numera rätt så många moment när man skall betala sina varor. De skall läggas upp med EAN-koden vänd åt rätt håll, så skall man plocka fram kortet och dra det för att få ev. rabatter och så skall man fram med pengarna, alternativt beordra betalning med kortet, varvid det gäller att även ta fram fickalmanackan där man har kortkoden noterad på ett kryptiskt/svårläst sätt. Beloppet anges på en liten siffertablå som man aldrig vet var den sitter. Så skall ev. mynt stoppas in i en speciell bössa som även ger ut ev. växel. Försöker man därtill vara trevlig och säga något, ja då går det lätt snett på något sätt, t ex att man glömmer växelmynten.

Ja detta var några I-landsproblem eller sånt som en pensionär har tid att grubbla över.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Håller med dig till fullo angående icas kortterminal och lilla spalten som man ska dra kortet.

    Gilla

    • Tack Harry för denna kommentar. Ser på bilderna och jag undrar om kortläseriet i min ICA-affär ser likadant som för 4 år sedan. I varje fall har jag sedan bloggen skrevs vid passage av kassan tappat två kort. Båda upphittades, antagligen hade de fallit ur min plånbok när jag stod och fumlade, lätt stressad i kön. I det ena fallet förlustanmälde/spärrade jag kortet genast när jag kom hem och märkt att det saknades. Jag orkade inte gå tillbaka till affären i kvällsmörkret och fråga, och jag måste invänta ett nytt kort, vilket tog några dagar. I det andra fallet frågade jag i kassan efter några dagar, jo det hade hittats ett kort till traktens ”soptipp” och ett sådant behövs i vår sopcentrerade tid. Det stod inget namn på kortet men flickan i kassan trodde mig när jag sa att det säkert var mitt.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: