Skrivet av: Sudden | 2012/01/30

Vängsö-minnen med mera

Jag planerar fortfarande som jag nog nämnt att skriva om modellflygminnen, och då en del kring Bertil Beckman och radiostyrning, inklusive de modellmotorer och radiostyrningsmateriel som han sålda bl a från det engelska företaget E.D, Electronic Developments. Jag har en del stoff bl a några webbsidor.

Vad som slagit mig är att  det förekom redan då på 50-talet avancerad R/C-verksamhet ute i landet och det verkar finnas mer om det på webben än om vad som skedde i Stockholm. Men jag har ännu inte grepp på ämnet och har dessutom känt mig litet håglös på sistone. En stadsresa för att besöka en medicinsk klinik var fysiskt ansträngande och det var själva resan som var jobbig. En apparat skulle lämnas tillbaka dagen därpå men jag fick min son att göra detta åt mig genom att jag steg upp tidigt och tog bilen till honom. Jag tar inte gärna bilen till platser i innerstan numera.

Så har jag bytt två lampor i kökstaket, båda en slags halogenlampor som inte hållit speciellt länge. Ohemult lång tid har det däremot tagit att fixa en simpel bordslampa med en liten 12 V halogenlampa i. Många timmar gick åt till felsökning i olika omgångar, ja jag köpte en helt ny s k ”transformator”. Konstiga fel; lampan slocknade efter ett tag eller tändes inte eller fluktuerade i ljusstyrka. Ibland kunde man få igång den igen genom att slå av och till sladdströmbrytaren, men ibland förblev den helt död. Ingen onormal värmeutveckling någonstans. (Det hade jag haft tidigare i sladdströmbrytaren men åtgärdat; glapp-kontakt.) Sladdströmbrytaren kanske var dålig? Den innehöll en liten ”vippa” av små plåtbleck som jag misstänkte. Jag bytte till en likadan ny strömbrytare; samma fel.

En dag värmde jag en pizza i ugnen och det började lukta konstigt i lägenheten. Doften verkade kunna ha med vilsekommen elektricitet att göra även om en titt in i ugnen visade att där fanns ”avlagringar” som nog kunde lukta om det blev varmt. Men så beslöt jag att till sist försöka komma åt själva lampsockeln, och när jag lyckades öppna det trånga utrymme där sladd och sockelanslutningstrådar ”knölats” in och kopplats samman, spred sig doften. Där var sotigt och isolermaterial och annat såg konstigt och medfaret ut.

Nu funkar det!

Det finns ju glädjeämnen också. Julens amaryllis utvecklade sig först väldigt dåligt, både vad gäller den första och andra ”blomrosetten”, och julnötterna var svårknäckta. Men nu har med en dryg månads försening äntligen en normalt lång stängel utvecklat sig, den tredje.

Och snö har vi också, fast det är för mig själv mest en symbolisk sak numera. Men barnen har mycket glädje av snön:

Och ljuset börjar komma tillbaka!

Jag har trevliga kontakter med bloggläsare och andra och har fått läsa en förnämlig illustrerad uppsats om oliv-odling och med en f d fartygs-konstruktör har jag diskuterat Costa Concordias förlisning. Här är ett webbtips med en steg-för-steg rekonstruktion av hur det kan ha gått till och även en nyttig talad kommentar. Jag måste erkänna att jag inte följt så noga vad dagstidningarna skrivit. Man får glädja sig åt att det finns andra som via internet försöker ge oss en hint om vad som egentligen händer i världen. Om man nu kan räkna med att ”sanningen” kommer fram, det brukar ju vara svårt när stora skadestånd står på spel.

Jan Melin som arbetar på tidskriften Ny Teknik hade lagt ut en animation om fartygsolyckans förlopp på sin privata Vimeo-sajt men den har tagits bort.  Här är istället en annan animation i Ny Teknik som skiljer sig något från vad jag sett på annat håll. Och så är Lennart Strandbergs sajt med det mångtydliga namnet  ”Bildrullen” värd ett besök. Det handlar som så ofta om samma information som dyker upp på flera ställen (och ibland tas bort eller även ersätts med ny information eller kompletteras!) och jag kan ha rört ihop det hela.

Men vi kan ännu se skärmflygning på Cypern, Österrike och på Barkarby på Jan Melins sajt. Så det skärmflögs så sent som i oktober på Barkarby! Apropå byggplanerna för området läste jag i DN i en artikel med underrubriken ”5000 nya bostäder men ingen tunnelbana”! Flyghistorien ska leva kvar, i en hangar som blir parkeringsgarage, i en vägsträckning som följer landningsbanan och i gatunamn som Gripengatan och Tunnangatan.

Ja, man får hålla till godo med det lilla. I Tullinge ville man ju inte kännas vid platsens militära historia. Man kommer att tänka på Chefsingenjörens minnen av hur viktigt ett militärt förband kunde vara för ortens befolkning och för rekryteringen av personal, något som Försvarsmakten tydligen nu har problem med.

Gunnar Hovmark hade en del kommentarer till ett tidigare blogginlägg och vi kom in på segelflyg på Vängsö inom Östra Sörmlands Flygklubb, ÖSFK, och då den årliga pricklandningstävlingen som segelflygarna avslutade säsongen med i oktober och där Gunnar och jag deltagit samtidigt flera gånger på 70-talet. Jag har dock inget minne av Gunnar. Jag har tidigare skannat en del bilder från min tid på Vängsö 1966-79, och nu passade jag på att skanna om en del av dem och la ned litet mer möda på kvaliteten. Den är fortfarande dålig men bilderna kanske ändå kan vara av intresse.

Bilden av SE-TES, en Bergfalke III, som verkar komma ned över hindersnöret litet väl högt, är från 1969. Jag baserar dateringen på att klubbens Foka IV, SE-TFR, syns i fältkanten ned mot Nyckelsjön, och den totalhavererade i augusti 1970. Sven Ålring tappade kontrollen i ett moln med starka uppvindar, möjligen var det något vaj på gyrot och farten blev snabbt så hög att Sven inte vågade dra ut luftbromsarna. Farten blev mycket hög och så bröts stjärten bort, och därefter vingarna; höjden var bortåt 3000 m. Sven ut i fallskärm men vågade inte öppna skärmen p g a starka uppvindar förrän han skymtade något grönt nedåt. Han fick då bärande skärm i en eller två sekunder. Fokan, byggd i trä, såg nog mer häftig ut än den var. (Notera i bilden att då för 40 år sedan fanns ingen ”husvagnsstad”.) Jag fick ett par starter. Det var litet obekvämt att ligga på rygg och kanske jag t  o m inte kunde resa på huvudet ordentligt! Jag var då ca 190 cm lång och hade utrymmesproblem i de flesta plan. Häromdagen konstaterade en kortvuxen sköterska att min längd var 184 cm!

Hitom sluttningen mot skogsridån, rinner den lilla Lifsingeån. Där hade klubben en Super Cub SE-FYK på flottörer stationerad. (På denna bild  och denna bild från 2005 ser man även en tysk Super Cub (fel!; det är en anat Piper-plan) på sitt årliga (?) besök. Jag tror flottörerna var stationerade i Sverige året om.) På själva sluttningen bortanför ån såg jag en gång en omdömesgill flygare landa sitt segelplan på en åker i stället för att försöka ta sig över ån. Han fick kritik; kanske nedflygningen var fel upplagd eller om det var en psykologisk reaktion av den materielansvarige som ju måste ha känt en ständig oro för hur vi hanterade hans ögonstenar men vad jag vet tappade han sällan tålamodet utan bet ihop. Och var klart tystlåten.

Här ser vi Sven Ålring redogöra för reglerna vid tävlingen 1970, som då ännu kallades ”Koppartranspokalen”. Det var ett vandringspris och 1973 tog Lennart ”Lempa” Landegren (längst till höger i vit huva) sin avgörande tredje inteckning, och från 1974 hette tävlingen ”Finalen”. De två herrarna i mitten är också kända profiler, fortfarande centrala i klubben. Lempa var också en central person i klubben, och när han avled i september 2000 hade han varit med i drygt 50 år. Ovanför Sven ser man rester av fundamentet till ett vind-T och möjligen även ett cirkulärt ”betongvärn”. Skjulet kan jag tänka mig ha med Frivilliga Flygkåren att göra.

Här är ytterligare en Koppartransbild där kanske någon känner igen gamla bekanta:

Kanske jag skall gissa på 1969. Segelflygning skiljer sig från motorflyg genom att det är många personer som samlas och sällan verkar speciellt sysselsatta. Det är mycket väntan med andra ord… Motorflygare däremot var sällsynta varelser, som man sällan såg till på fältet 😉

Bilderna är tagna med en Canon Dial 35 som gav halvformats-diabilder. Den exponerade med tiden allt mer oregelbundet varför jag inte har så många bilder från senare år. Jag har nu passat på att bättra på fler Vängsö-bilder och kanske jag presenterar dem senare på något sätt. Här nedan en urgröpt och vinjetterad bild från 1966, mitt första år på Vängsö:

SE-COO fick 15 år senare ett tragiskt slut, då Emilio Azcarate 1981 omkom med det Eskilstunabaserade planet. Han arbetade som lärare i Eskilstuna och är ihågkommen av många har jag förstått. Se därtill en tråd på SFF forum där man ser att 1969 var planet helt rött. Så här såg instrumentbrädan ut 1966. Den stora björken i bakgrunden togs ned 1969 om jag daterat min bild rätt; mannen i overall är Tore Martinsson.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    To replace a bulb! I remember the good old days when you unscrewed the bad bulb and screwed in the new one. Job done. Even my mother at the grand old date of 92 could do that.

    I know very well what you are talking about, Lars. Bulbs and light fittings today are not when they used to be. I bought the first energy saving light bulb many, many years ago when I lived in England. The bulb cost me a fortune and was so heavy I was afraid the cable the lamp hung from would snap when I put it in. It took some considerable time to ‘warm up’ but it lasted for may years and was still there when I sold the house.

    My experience of the more modern energy saving bulbs is not good. Although the salesman tells me that they will last for 8000 hours or more they simply stop functioning long before that. Closer to the truth is probably that they will last for 8000 after they have been installed, switched on or off.

    I have one of these bulbs in my bedside lamp which I need to give a clip before it starts. I have done some troubleshooting too and the fault is defensibly in the bulb itself. Energy saving bulb with kick start, eh?

    I suppose we all know how to get rid of these new bulbs. They are covered by the WEEE agreement. And we all know that WEEE stands for Waste Electrical and Electronic Equipment. Therefore the retailers are obliged to take back the bulbs that we want to get rid of. Here in Portugal every supermarket has a collection box for all kinds of bulbs, florescent tubes and batteries.

    Not to mention changing light bulbs in modern cars. I can change any of the bulbs in my 1984 Ford Escort in no time at all. My Renault Espace is not too bad either except changing some of the bulbs frequently ends with my knuckles bleeding.

    I had a taxi driver who took me from my hotel to work in Copenhagen when I did a job there. Arriving at the hotel one day I noted that one of his head light bulbs had gone. I told him about this and he confirmed that he had booked a time at the garage for them to change the bulb. Go to a garage to change a bulb? Yes, he told me. Unless you have arms like an octopus you have to hand the car over to the garage where they have a special tool for the job. I just wonder how much that bulb change cost him including labour and whatever else garages put on their bills.

    I will stay with my Escort.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: