Skrivet av: Sudden | 2012/03/11

Några radioflygminnen och Galloping Ghost – hur man ordnar proportionella sid- och höjdroder med en enda kanal

Bildkompletterad 12 mars-12.

I radiostyrningens barndom på 50-talet styrde man bara sidrodret som hade tre lägen: neutralt, vänster eller höger. Varje tryckning med tummen på en liten lätt-tryckt strömbrytare (microswitch) man höll i näven medförde att rodret styrt via ett gummibandsdrivet stegrelä gick från neutralt till höger eller vänster omväxlande. Det  gällde att hålla reda på vad man senast gett för roder!

Man släppte iväg planet, handstart eller markstart,  med fylld bränsletank och fullt varv på motorn. Planet bara steg och steg om man ville komma tillräckligt upp i lovart och det var stark vind och man fick också vänta med att landa tills bränslet tog slut. Det vore praktiskt att kunna reglera motorns hastighet och det var nog en funktion som kom före höjdrodret. Det var rätt spännande och fordrade koncentration som man ser på Bengt Martinelles ansiktsuttryck nedan. Bengt var linflygare men R/C  hade han inte sysslat med. Han blev senare en känd speed- och teamracingflygare, nr 56 i den rad av de ca 80 modellflygare som presenteras i SMFF:s bok ”Spännvidd”:

Arne är min far. Platsen är Skarpnäck. Stämningen verkar vara sådan den ibland kan förmärkas sena augustidagar mot kvällen, mulet och ljummet i luften med annalkande kvällsmörker. Jag undrar om inte rutnätet på banan har med de bilracing-tävlingar att göra som på den tiden ägde rum på Skarpnäcksfältets asfaltbanor. Planet var antagligen den modell nedan som pappa konstruerat och byggt som vi kallade ”3:an” eftersom det var vår tredje modell. Ungefär, det är oklart när vi började räkna och möjligen var numreringen retroaktiv.

Denna modell flög mycket bra trots att den verkade kompakt och litet klunsig. Webra 1,5 cc. Den har här en vinge med torsionsnäsa och med rätt stor v-form och rätt stor spännvidd. Man kan se/ana en 3:a på bakkroppen och Mfk Örnarnas klubbkod A328 på vingen. Pappa och jag  var formellt medlemmar där och (kanske) även i Mfk Starflyers (kod A301) men vi höll i stort sett på på egen hand. Under vingen skymtar på kroppsidan en adresslapp. Pappa hade byggt sändaren och mottagaren själv (inklusive dess relä, inte bara lindat spolen!). Notera sändarens NIFE-ackumulatorer. Man ser också microswitchen man styr med, upphängd på en klädnypa på antennen så den lätt kan hittas när man nervös och dann och skall hiva iväg kärran. Notera även bränslesprutan. Träväskan (av televerksursprung) fanns kvar länge, inpyrd av olja som den var. Plastflaskan för dieselbränslet står i helt användbart skick drygt 50 år senare i mitt städskåp. Destillerat vatten har jag tydligen haft i den. Kanske pappa har ”motorhandskar” på sig och har lagt finhandskarna på lådan. Eller om det är mina handskar jag tagit av mig när jag skulle fotografera.

Sändaren var rörbestyckad och jag gissar att det behövdes ca 110-130 Volt för rören vilket ordnades med en mekanisk vibrator. Jag har för mig man kunde få en kyss om man tog i antennkontakten eller hur det nu var för antennen i sig var inte farlig att beröra.

Från början hade 3:an en pappersklädd vinge som man ser här (med min yngre bror Mats; golfbyxor fanns det ännu 1957). Här är ytterligare en bild av 3:an med sin japanpappervinge, nå det var väl ett litet grövre slag av papper vill jag minnas vad det nu kallades.

Jag visar bilden för att den visar litet av Skarpnäcksfältet. Och är propellern inte en sådan där otäckt vass röd en av plast, som min far gjorde sig ordentligt illa på en gång när motorn, en dansk Viking 2,5 cc på vårt första radioplan Electra, trilskades! Nedanför strömbrytaren under namnlappen finns ett mättuttag för ett litet visarinstrument man använde när man kontrollerade den superregenerativa mottagarens funktion; man gjorde som regel ett avståndstest. Man gick 100 meter bort och signalerade med handen att sändaren skulle sända eller inte. Bränsletanken sitter på hitsidan av 1,5 cc Webran med horisontell cylinder.

Det kom nyfikna in på fältet och kikade på modellflygarna som man förstår av cykeln. Här nedan en ”publikbild” med Per-Axel Eliasson med sin ”Stately Sadie” en synbarligen kylig vårdag 1956:

Sedan klädde vi om 3:ans vinge med siden och när Wedevågs spännlack applicerades antog vingen banan-form. Vingbalken nådde inte ända upp till profiens översida för att undvika den ”knotighet” som t ex Skyskoter-vingen hade, men det straffade sig alltså. Jag tror dock kärran flög bra då också. Pappa byggde en ny vinge och försåg den med torsionsnäsa för att undvika knotighet. Om sådan nu är så skadlig. (Möjligen bröts banan-vingen i luften, jag minns jag har råkat ut för detta en gång. Planet försvann i låga moln och jag gav väl sidroder för att få ned den och då gick det säkert för fort. Fast jag kanske fablar.)

Med principer från 3:an byggde jag en modell som kom att kallas 10:an. Kompakt och för att få en snygg vingöversida hade jag halvspryglar men inte torsionsnäsa. V-formen var liten och vingen var skränkt redan när den togs från byggbrädan. Jag gjorde en motorkåpa av plastarmerad glasfiber (eller tvärtom). Landningsstället var av duralplåt vilket hade börjat bli populärt. Nedan en bild från våren 1959:

Platsen är Skarpnäck. Notera vindstruten i bakgrunden. Här är en bild till av planet. Till min besvikelse flög planet mycket dåligt! Mina principer höll inte.

Det blev inte mycket fluget, men planet kom att användas för att pröva ett sätt att få både sid- och höjdroderkontroll med en enda radiokanal som kallades ”Galloping Ghost”. Man varierade pulsningsfrekvensen (hur ofta man trycker på strömbrytaren) och pulsförhållandet (d v s hur länge man håller den uppe mellan nedtryckningarna). Med ett ganska enkelt mekaniskt ”länkage” kunde man få sidrodret att fladdra kring valfritt läge beroende på pulsförhållandet och höjdrodrets fladdrande fick ett medelläge som bestämdes av pulsfrekvensen. Jag tror nu ingen tryckte för hand utan använde en manöverlåda med en spak som kunde föras vänster-höger och fram-bak. I lådan satt vridpotentiometrar och några vippkretsar. Jag byggde en sådan låda med elektronrör! Man fick alltså proportionell kontroll av både sid- och höjdroder på en enda kanal som kan ha bara två tillstånd, till eller från. Inte dåligt!

Här är en pedagogisk video om hur Galloping Ghost fungerar. Här handlar det tydligen om en kommersiell utrustning där man lagt ned möda på att bygga specialdelar. Trottel har man också fått med. Man förstår hur systemet fick sitt namn… Det blev nog ingen succé; komponenterna slets och batterierna gick åt fort på grund av det våldsamma skakandet av rodren. r kan man läsa mer om Galloping Ghost (avsnittet…”and where it all began”) och även annat som halvledarritningssymboler man glömt, och bl a se hur mekaniken, länkaget, såg ut. Mitt var liknande – i princip.  Författaren verkar faktiskt ha positiva erfarenheter av systemet.

Möjligen fick jag planet i luften någon gång med fungerande styrning men det var på marginalen. Mina kunskaper i finmekanik är mycket små. Jag använde förresten just en sådan Mighty Midget-motor som nämns i länken ovan. Här kan man se hur den såg ut. Det var min andra sådana motor. Jag minns hur jag en frukostrast (lunchrast) cyklade från skolan vid Gullmarsplan till Wentzels på Apelbergsgatan och köpte den, eftersom den första gått sönder. Jag hann inte riktigt i tid till gymnastiklektionen och läraren bannade mig ”Hur tror du det skulle gå om jag kom drällande för sent?” och jag var inte rapp nog att finna något svar. Nå, man förutsätts känna sig ynklig och svekfull och inte ge ett intelligent svar. Jag hade ju sportat ordentligt på rasten, mer än på en jympa-lektion. Kanske jag struntat i maten förresten. Denna frisksportare fick för övrigt tidigt en hjärtinfarkt har det sagts mig. Så kan det gå.

Nå, om inte 10:an flög så bra kom vingen att användas med en annan kropp och med flottörer, trottel och ett simpelt höjdroder. Detta har jag berättat litet om tidigare. Nedan ses detta plan avbildat i morse. Normalt hänger det i taket hos barnbarnet Samuel. Planet är klätt med siden som blivit sprött och stabben av balsaflak är litet misshandlad men annars är skrovet fint och fräscht efter ca 50 år:

Flera svenska tidiga modellflygare har berättat modell- och radioflyghistoria på webben och här är några lästips om detta och liknande, litet osorterat och inte genomtittat. Det finns mycket mer:

http://smfk.wordpress.com/

http://smfk.wordpress.com/2009/08/03/nar-jag-borjade-modellflyga/ (intressant radioflyghistoria)

http://carl.kulturen.com/pls/carlotta/rigby.VisaObjekt?pin_masidn=100971 (Truedsson)

http://www.svensktmodellflyg.se/forum1.asp?viewmode=1&msgid=267820&page=&CurrentMainTopic=6&replypage=99 (hick-hack)

http://www.hoglandetsmfk.se/Ekeroths%20bilder/ekeroth.htm

http://hangflygning.se/?p=9688&cpage=1

http://www2.idrottonline.se/TibroMFK-Flygsport/Pionjarer/

http://www.artech.se/~sm6teb/page6.html

http://www.artech.se/~sm6teb/page8.html

http://www.algonet.se/~boem/RC/Mustfire/Spannvidd_SMFF50ar.pdf (Jesper v Segebaden)

http://www.segebaden-cad-data.se/SegebadenCAD/Flygplanet.html

http://www.gardstad.se/

http://www.bo.gardstad.se/j22/j22.htm

http://www.vmfk.se/Flygbladet/20051.pdf

http://www.pefilm.se/Expressen%20II/Sidor/Expressen-II.html

http://www.singlestickstuff.com/history-single-stick.html

Sudden, som har fler egna radioflygminnen på http://larssundin.ownit.nu/Radioflygminnen.doc


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: