Skrivet av: Sudden | 2012/03/19

Fler radioflygminnen. MFK Örnarna

Gårdagen gav ungefär dubbelt så många besökare, ca 200, på min blogg mot normalt. Dock visar det sig att tydligen har ledordet ”kungavagga” förekommit i något populärt korsord, och korsordslösarna tar då webben till hjälp för attt hitta svaret. Ordet ”kungavagga” har ju inte direkt med huvudämnet i något av mina blogginlägg att göra, men förekommer i en kommentar till ett inlägg där jag berättar att några svenska flygpionjärer lärde sig flyga i staden Pau i Sydfrankrike. Den plats varifrån vår förste kung av släkten Bernadotte kom och där exempelvis Carl Cederström lärde sig flyga:

Jag har helt fräckt lånat bilden från Tekniska museet.

Sådant intresse har ordet ”kungavagga” väckt förut. Inlägget där ordet förekom är faktiskt ett av de mest populära enligt besöksstatistiken. Man skall inte ta ett högt antal besökare som intäkt för att min blogg är flyghistoriskt intressant. Även det inlägg du just nu läser kommer att få en bra statistik genom att jag omnämnt ordet som förstås kan syfta på andra platser än Pau.

Jag återgav nyligen några radioflygminnen i ett inlägg, och i samband härmed skannade jag ytterligare några bilder från vårt radioflygande på Skarpnäcks flygfält i slutet av 1950-talet. Det förekom ingen motorflygtrafik på fältet, och det gick att samsas med segelflygarna när de flög. Fältet var inhägnat, men intresserade personer tog sig lätt in på fältet. Så här kunde det se ut:

Det är min far Arne som försöker få igång motorn, en Webra 1,5 cc, medan Hans Martinelle assisterar. Jag tror pappa fick kämpa hårt denna gång, åskådarna ser litet misstrogna ut. Året är 1957. Modellen ”9:an” var mycket elegant. Den var målad, kritvit och röd, stjärten är ordnad som på ett ”riktigt” plan, och vingformen har litet av ”Cessna-avsmalning” över sig.

Märket på fenan är nog MFK Örnarnas som såg ut som en Pratt & Whitney-örn (visste jag inte då!), med klara röda, gröna och gula färger vill jag minnas. Det var en modellflygklubb som Hans far Hjalmar startat hemma i Västertorp, numera en ganska anspråkslös och okänd söderförort i Stockholm från åren kring 1950 som Håkan Juholt gjort litet mer känd.

I tidningsklippet från 1955 får man en uppfattning om en sådan klubbs tillvaro och villkor. Team-racing var klubbens huvudgren och här (bild 1 och bild 2)  är några bilder från flygning på olika Stockholms-skolgårdar till omkringboendes måttliga nöje. Våra ärkefiender var ÖSFK från Södertälje, den klubb jag långt senare segelflög i.

Själv deltog jag inte i linflygandet och byggandet utan det blev mest kaffe med dopp i familjen Martinelles kök i Västertorp med Bengt, Hans, pappa Hjalmar (som jobbade på Centrum Radio där det ju en gång funnits en flygklubb och en ingenjör Georg Dérantz som nu fanns på KSAK som modellflygansvarig) och mamma Sigrid, innan vi grabbar drog iväg till måndagskvällens film på biografen Västan. Nå, Hans, min far och jag  radioflög litet tillsammans. Som framgår av en rad i tidningsklippet ovan var Hans och jag på Ålleberg på den radioflygkurs som KSAK och Bertil Beckman stod bakom.

Kursen fick för mig en dålig start. Jag insjuknade i påssjuka någon vecka innan och jag orkade inte bygga min Skyskoter färdig och resten av familjen begav sig iväg på en länge planerad resa. Jag minns hur jag feberyr klädde stabben med en gammal nylonskjorta. Jag skall väl ändå inte ge upp tänkte jag. Spännlackade och stabben fick banan-form!  Jag övertalades att ta hand om grannens boxer (Lucky?) en kväll, men ville inte ha en slickande och nafsande hund kring mig där jag låg  i sängen med hög feber. Stängde därför dörren till rummet och hunden ute i köket till att gny och krafsa på dörrspegeln.  Jo, det blev ordentliga repor! Kom så några dagar sent till kursen, utan egen Skyskoter.

”9:an” var tyvärr misslyckad, den var nog för tung. Men vacker att se på och här är en bild till:

I mitt fotoalbum stod att 9:an byggdes om och den flög bättre med 3:ans vinge. Men ändå fick den en kort användning av någon anledning.

Här nedan är Bengt Martinelle och jag med något jag vill kalla 4:an. En bild jag fick se först härom året då jag började kika i pappas samlade fotonegativ. Jag skannade nu negativet som inte är helt lyckat så det var väl därför det aldrig blev någon pappersbild.

Man ser en släktskap mellan 4:an och 9:an (vinge, bakkropp) och man kan misstänka att något hände med 4:an och att den byggdes om till 9:an (fast den fina 9:an hade ett ”gammaldags” pianotråd-landställ) och att pappa la ned en massa jobb som inte gav något. Men jag får inte det hela att stämma. Nå, hur som haver, här nedan ser vi en modell där det står 9 på fenan men där vingen är 3:ans och stabben sitter på undersidan som på 4:an och landstället är av duralplåt.

Så finns min andra deltavinge i bild! Jag hade tidigare lagt ned mycket jobb på en snygg delta-modell som dock blev för stor och tung, särskilt som jag hade  förstorat ritningen i Aeromodeller av denna ursprungligen tyska modell 7 ggr i stället för 6! När den därtill fick landställ orkade den med nöd och näppe upp i luften först långt bort i startbanans ände. Med skjutande propeller i stjärten fanns det så inte mycket sidroderverkan men jag fick lyckligtvis ned planet välbehållet inom fältgränsen. Den målades sedan i rött och gräddvitt och den gjorde sig ju rätt bra i taket hemma i många år. Det var väl i slutet på 70-talet vi brände allt, inkl. en påbörjad Smog Hog,  utom flottörkärran jag har skrivit om tidigare.

Denna litet klunsiga delta-skapelse, som förresten var försedd med en Gyron rodermaskin, flög faktiskt snällt om än litet trögt. Och är det inte litet av TSR.2 över den! Jag har en smalfilm från flygning på Mälarens is bortåt Hässelby och man ser mig handstarta planet; 2 sekunder. Vidare ser man Jan Levenstams Piper Cub starta från isen. Owe Hessler var nog där med en ”Viking”, en lågvingad modell från Erik Berglund, f:a Telepilot i Insjön.

Nå, det slog mig att man egentligen skulle få plats med radio, batterier och rodermaskin inom den tjocka vingen med symmetrisk vingprofil och oskränkt vinge med fasta (justerbart) lätt uppåtställda ”ailerons” ytterst på vingen för att ge stabilitet. Med hjälp av litet ”kropp” fast monterat på vingens bakre översida  övergående i en fena med en ”motorhuv” bakom. Så man slapp den klunsiga kroppen. Jo, visst gick det men det blev aldrig något fluget. Ett praktiskt problem var att det inte gick att hålla i planet för en handstart.  Jag tror dock jag hade fått dit ett landställ. Säkert minns jag att den behövde tyngas i nosen, ja jag byggt till en framkropp framför vingen som fick förses med en blynos som jag gjöt. Den inverterade E D 1,46 cc motorn längt bak verkade inte trivas att arbeta med en skjutande propeller.

Bilden från 1957 tidigare i inlägget (andra bilden) med Hans och pappa med 9:an skannade jag härom dagen och noterade att Hasse bär svarta fina skor. Antagligen de skor som hörde till hans matrosuniform för han gjorde då sin värnplikt i Flottan, vilket väl för honom var en sak på 11 eller 13 månader. Även jag gjorde 3 månader av min värnplikt i Flottan detta år under sommaren och här ser man oss på modellflyg-SM i Jönköping 1957 på det gamla flygfältet. Jag minns inte vad jag gjorde där egentligen annat än att det regnade och att vi bodde i tält – tror jag. Eller tävlade vi i en RC-klass? Min far var också med.

Hans fick i Flottan en högst speciell tjänstgöring, nämligen att assistera en kapten Beckman (Bäckman?) som skull testa möjligheten att använda radiostyrda modellplan som luftvärnsmål. Åtminstone antar jag det var syftet. Om det var ett led i något större projekt vet jag inte. Jag kan tänka mig att Hasse var måttligt road av att bygga två stora Cessna-modeller och sedan därtill fixa allt annat. Själva flygandet skulle dock kaptenen göra och han hade ju för all del flygarvingar på ärmen, men jag tror det aldrig blev någon flygning att tala om.  Här ett par bilder:

Notera den tidstypiska ”bäggen” och Hasses studentstreck på ärmen. Det lilla sidorodret samt att man hade två plan, röda var de. Inga skevroder. Platsen är Skarpnäck och året 1957 enligt vad jag noterat i mitt album. Med frågetecken efter och det verkar just nu rimligare med våren 1958.

Notera Beckmans flygar-vingar på ärmen. En stor manöverlåda. Reed-reläteknik för sid- och höjdroder och gas gissar jag. Skall man gissa på E. D:s fabrikat, alltså det brittiska företaget Electronic Developments som Bertil Beckman var agent för. Det gjordes både motorer och radiostyrningsgrejer där. En annons från före min radiostyrningstid.

Sudden


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: