Skrivet av: Sudden | 2012/04/10

Neutralitetspolitiken, Bertil Ströberg samt Darrol Stinton. Lästips

Meningen var att jag skulle fortsätta med ”snabba plan”, alltså tävlingen om hastighetsrekorden på 50- och 60-talen. Jag hade samlat material och kunskaper och satta mig ned för att skriva och tyckte jag kunde inleda med några andra ”småsaker”. Men dessa saker växte…

I pressen kunde vi för några dagar sedan läsa att Bertil Ströberg avlidit. En gång FV-officer i hög stabstjänst, så fälld för spioneri mot sitt nekande. Han avtjänade sitt straff och kämpade sedan ihärdigt men förgäves för att få upprättelse. Fallet var mycket omtalat och detaljerna förbryllande. För länge sedan noterade jag  i ett ”flyghistoriskt  kåseri” av Ulf Wiberg att denne i förbifarten nämnde Ströbergs stora begåvning. Wiberg är en av flera f d kolleger i FV och andra som har ställt upp till stöd för Ströberg på Folke Hellboms blogg.

Här en mer utförlig berättelse om Ströberg från Wiberg (Den verkar ha varit försvunnen från världsväven ett tag men så hittade jag den 20151202 och tog hand om den.) Även Chefsingenjören har i samband med att Riksåklaren en tid 2010 övervägde att ta upp fallet men inte gjorde det, funderat kring fallet Ströberg(Det finns även en SR P3-dokumentär om fallet.)

Det finns spiondomar de senaste 50 åren som i efterhand anses varit felaktiga, bl a där domaren påverkats av ”tidsandan” (rysskräcken) och domen därför orsakat mycket lidande. Därtill kommer förstås andra fall där rättsväsendet inte kunnat skipa rättvisa som Osmo Vallo, Thomas Quick m fl utan förefaller fallit undan för starka ”partsintressen”. (Nu har vi att se fram emot hur det går för Julian Assange…)

Sedan är ju människans vägar outgrundliga. Vi har olika drivkrafter och personer som vi finner normala och duktiga, kan sträva efter mål som vi andra tycker verkar besynnerliga när (och om) vi i efterhand får reda på dem.

Man kommer också osökt in på Kalla kriget, alliansfriheten, neutralitetspolitiken, ubåtarna o d. Jag är inte så imponerad av vad exempelvis förre ÖB Bengt Gustafsson, Anders Jallai eller SvD:s Mikael Holmström skrivit även om syftet förstås är vällovligt, att försöka bringa klarhet och visst ges en hel detaljer. Men de spekulerar också. Och nog märks i en del skriverier och kommentarer (exempelvis på Newsmill) avundsjuka och ges tjuvnyp över att socialdemokraterna klarade av balansgången mellan öst och väst rätt så bra. I utrikespolitik och slikt måste man också ibland ljuga (Tolgfors hade det inte lätt!), och överheten kan inte alltid vara helt öppen gentemot folket. Jag minns hur förbryllad jag var över vår neutralitetspolitik när jag var yngre men så småningom slutade jag bry mig. Jag skilde inte i mitt funderande på neutralitet och alliansfrihet även om politiken innebar alliansfrihet i fred och neutralitet i ett (europeiskt) krigsläge.

Nu ser jag att en företrädare för vårt mest krigsglada parti äntligen insett det som klokt folk insåg redan för många år sedan. Vi har inget i Afghanistan att göra. Även om han och hans supporters förstås uttrycker denna insikt annorlunda och ser det positiva i att byta uppfattning.

Nå, jag såg att Fredric Lagerquist på sin blogg har skrivit om Sverige under det kalla kriget med flera citat (och länkar) från ovan nämnda skribenter. Av vissa avsnitt (Gustafsson) kan man nästan ana ett erkännande att Erlander och Palme faktiskt varit rätt kloka ändå. Eller läser jag illa? Eller är det Newsmills rubriksättare? Visst är det intressant med nya detaljer och ”avslöjanden”. Som krigsplacerad på ostkusten i ett KA-batteri var det ju ändå bara ett scenario man hade i tankarna.

Jag var för en dryg månad sedan för min läsning hänvisad till en sjukhusbokhylla där jag fann John le Carrés thriller ”Den trägne odlaren”. Där finns faktiskt allting som man kunde se i Saudi-affären som bröt ut strax efter jag läst boken. Om hur en regering säger en sak men gör en annan, och om hur utrikesdepartement kan ha sin egen agenda. Polisen har också sin agenda som inte alltid överensstämmer med den militära säkerhetstjänstens. Bakom allt finns så regeringens strävan att främja det egna landets industriintressen i fattiga länder.

Läsningen var trög i början och i vissa avsnitt men spänningen räckte  hela vägen. Det finns härligt elaka beskrivningar av diplomathustrur och hur de beter sig. Man trodde sådant var borta för länge sedan. Nå, författaren är kanske inte helt i takt med tiden för han slutade sin ganska korta tid (ca 6 år) i den brittiska underrättelsetjänsten redan 1964.

Nu till en annan engelsman, den nyligen avlidne Darrol Stinton (1927-2012). I min bokhylla står hans bok, ”The Anatomy of the Aeroplane”. Köpt på Foyles i London 1985 då denna bokhandel närmast var en turistattraktion med sin röra och speciella rutiner för betalning m m:

En senare upplaga av boken kan laddas ned från webben (där Aeroplane i boktiteln bytts mot Airplane) . Där skriver han bl a vad han tycker om SI-systemet för storheter; ett dumt franskt påfund: Most inventions are prosaic. The meter is so close to the girth of a well-fed man that I suspect it really started life in that way, as the measure from belt buckle to hole of a French worthy: Lagrange, Laplace, or even stout Napoleon Bonaparte himself. Its 39.37 inches was satisfyingly longer than the arrow yard-stick of the ancient English enemy. Its manipulation involved powers of 10  for those who found ten fingers easier to work with than 12.

Jag fann minnesord över Stinton där hans insats för flyghistorisk verksamhet och säkerhet vid flyguppvisningar hyllades, men även hans insatser vid certifiering och tester av UL-plan, normala småplan och historiska plan. Själv har jag anlitat hans bok för mer principiella flygtekniska frågor. Han hade ju också en bakgrund som flygingenjör och militär provflygare. Säkert sitter han nu i sin himmel och förnöjer sig med omräkningar mellan sorter:

När jag skulle skriva om hastighetsrekorden för 50 år sedan tänkte jag visa diagrammet i Stintons bok här nedan över hur möjlig/nödvändig hastighet varierar med höjden. Man ser inte minst att det är svårt, ja ibland rentav farligt, att flyga i överljudsfart på låg höjd. När McDonnell F-4 Phantom introducerades omkring 1960 sattes en mängd rekord i hastighet och stighastighet. Därvid förlorades ett plan med förare vid ett rekordförsök på låg höjd. Styrsystemet var alltför känsligt  i hög fart, ett inte ovanligt problem på den tiden, varför pilotinducerade svängningar, PIO, uppstod och planet bröts sönder. Några månader senare i augusti 1961 senare lyckades man nå 1452 km/h (cirka Mach 1,15). FAI hade några år tidigare börjat registrera hastighetsrekord på hög höjd:

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej

    Jag läste en ganska nyutkommen bok om Ströberg. Blev inte så mkt klokare. Många märkliga omständigheter var det i alla fall.

    Går ju inte att ta spioner i försvar på något vis då de skulle riskerat svenska soldaters liv vid skarpt läge. Wennerström hade väl både pekunära och ideologiska skäl och kanske kan man lite förstå honom. Sverige tillhörde i princip Nato fast vi alla skolan fick itutat i oss att vi var ”neutrala”. Det var säkert där de flesta svenskar också ville vara men hycklandet kände fel. Men att försvara spionera är svårt.

    Gilla

  2. Efter att ha läst vad Chefsingenjören skriver om Wennerström är det svårt att ta honom i försvar. Var ett bra tag sedan jag läste om honom

    Häls Hans

    Gilla

  3. Hej Hans!

    Nej naturligtvis kan man inte ta spioner i försvar men ingen har heller mig veterligt försvarat Wennerström, även om många undrar vad som drev honom.

    När det gäller oskyldiga anklagade och dömda tänker jag främst på Fritiof Enbom och personerna runt honom ca 1951, som fick stränga straff.

    Så fanns flera år senare ”Morjärvmannen” som var misstänkt av grannar och SÄPO men som inte drogs inför domstol eftersom misstankarna var rena fantasier.

    Om Ströberg finns det mycket på webben och det är förstås svårt att bedöma ”trovärdigheten” hos alla som är för honom. Jag har nog inte sett någon enda som är emot Ströberg. Det verkar ju vara en del som gick konstigt till i rättegången. Ströberg har ju dessutom många kollegors stöd, något ju Wennerström inte hade. (Helt naturligt, eftersom det fanns säkra bevis mot honom).

    Hälsningar/Sudden

    Gilla

    • Hej

      Tror jag skall läsa om någon bok om Wennerström. Har för mig att det kom en för inte allt för länge sedan. Men pengar var säkert en stor drivkraft för denne man.

      Att vara oskyldigt anklagad kan inte ha varit lätt. Alla vägar till prövning eller överklagande i princip stängda. Finns en radiodokumentär om ett av dessa fall som är gripande. Hela familjen påverkades

      Hans

      Gilla

  4. Hej Hans!

    Om Wennerström har jag läst i Anders Sundelins bok som kom för ganska många år sedan. Jag var med vid en diskusssion kring boken i ABF-huset. Minns inga större diskussioner, men Sundelin har blivit anklagad för att ha ”hängt ut” en känd hög militär som Wennerströms medhjälpare eller t o m uppdragsgivare. (Samma tankar har Bergling om en ”ofångad” spion.)

    Här är vad Peter Englund tyckt om boken: http://www.peterenglund.com/textarkiv/wennerstrom.htm

    Själv tycker jag ju jag blivit oskyldigt anklagad av SFF (”följde inte forum-reglerna” m fl påstådda brister), så jag vet litet om hur det känns att fundera på hur man skall rentvå sig på bästa sätt mot falska anklagelser, men det hela var för mig rent förnuftsmässigt ändå inte hela världen så jag gav upp.

    Men för Ströberg däremot…

    Sudden

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: