Skrivet av: Sudden | 2012/05/08

Apropå bombsikten och en kylig aprilresa i Vorpommern 1999

Jag googlade litet om det närmast mytiska Norden-siktet och fann att det i mångt och mycket också var en myt. Inte alls särskilt bra. Teori är en sak, praktiken en annan. Tyskarna hade därtill genom spioneri lyckats  komma över principerna redan före VK2 och tog fram ett i vissa avseenden bättre sikte, Lotfernrohr 7. Hemlighetsmakeriet kring Norden-siktet  var därför egentligen ganska onödigt.

(Jag går bet på termen Lotfernrohr, på militärspråk Lotfe. Fernrohr är teleskopkikare och Lot är lod. Boken i min hylla  om Ju 88, ett formidabelt flygplan säger tyvärr ingenting. Wikipediaartikeln ger då en bättre ”förståelse” av Ju 88 som man först tänkte sig skulle kunna störtbomba och senare fick många olika roller; bombning, nattjakt, spaning. Den användes för både dyk- och planbombning, och fick för den senare metoden Lotfe 7, som ”tittade” genom fönstret framtill i ”bukbulan”. Även britterna hade sikten väl i klass med Norden-siktet och Lotfe 7 tyckte man var bra. Ett citat: Fortunately the Luftwaffe lacked an effective bomber force to demonstrate the effectiveness of their Lotfe sight.  Our German friends may be gratified to know that at one time earlier in the war the German Lotfe 7D sight was found to be so good, the suggestion was made to equip a RAF squadron with sights gathered from crashed aircraft.  RAE Farnborough strongly objected to the suggestion and nothing more was heard of the proposal.)

Överhuvud taget kan man ju undra hur krigsavgörande bombkriget mot Tyskland var. Man trodde man skulle skrämma tyskarna men pyttsan, de blev närmast f-bannade. Många har ju också funderat över moralen/logiken/nyttan av förstörelsen av fiendens städer i krigets slutskede. Var förintelsen av invånarna i städer som Dresden, Hiroshima och Nagasaki nödvändig i något avseende? Eller de förödande bombningarna av städer som Pforzheim där en tredjedel av befolkningen dödades eller Swinemünde? Britternas sänkning 3 maj 1945 av fartyget SS Cap Arcona i Lübeck-bukten med många tusen koncentrationslägerfångar verkar ha berott på ett ”förbiseende” i den brittiska krigsmakten och oklarhet vad tyskarnas planer var med fartygen i Lübeck-bukten. Dagen därpå kapitulerade tyskarna på detta frontavsnitt:

Denna lätt naiva minnestavla på ön Poel  fotograferade jag vid en resa längs tyska Östersjökusten i april 1999. Språket i östtyska minnesmärken var speciellt. Nazisterna var ”fascister” och man nämnde ”gärna” amerikanska och brittiska illdåd medan ryssarna var ”befriare”. Redan 1999  fanns  enligt en broschyr jag sparat detta minnesmärke  som jag dock inte minns mig ha sett trots att jag nog besökt platsen. Triangeln där är en symbol för en organisation för dem som förföljdes av Nazi-regimen.

Jag kom även till Golm på ön Usedom. En mycket fridfull plats men med en hemsk bakgrund, som jag då inte visste mycket om. Staden Swinemünde (nu Świnoujście) i närheten ligger nu i Polen men begravningsplatsen i Golm för stadens bomboffer i mars 1945 ligger kvar i Tyskland. ”Så kan det gå” som den amerikanske författaren Kurt Vonnegut ofta ”summerade”. Han upplevde för övrigt själv Dresdens bombning som krigsfånge och hans kända roman ”Slakthus 5”  handlar om detta. Jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg mycket av boken men Vonnegut var rätt ”yvig” i sina tankebanor som nämns i länken och därför inte helt lätt att följa.

Norden-siktet har namn efter sin upphovsman, Carl Norden, en europé som efter gedigen utbildning emigrerat till USA. Kanske han var mer holländare (född på Java f ö) än schweizare.  Han jobbade med siktet i USA redan på 20-talet så det var ingen ny teknik precis. Men rent ”PR-mässigt” gick hans sikte och hans namn hem, det måste man säga. Sperry hade ett likvärdigt sikte som också fanns i USAAF, men vem talar om det? (Jag har inte läst denna text men man anar att det förekom ”tjafs/mygel”. Det finns sålunda ett avsnitt benämnt ”Rivalry and salesmanship”)

Egentligen var jag främst nyfiken på om  Wilkenson hade några förebilder när han och Torsten Faxén tog fram sitt sikte, men jag fann inget. Wilkenson skriver om utvecklingen i Saab-Minnen del 1, men nämner där inga förebilder utan det verkar handla om vanligt förnuftigt resonerande.  S k centralinstrument, där ballistiska ekvationer löstes i realtid av en elektromekanisk analog ”dator” för att beräkna hur kanoner skulle riktas mot rörliga mål var inget nytt. (Ordledet ”central syftar på att en enda beräkningsanordning användes för ett antal kanoner/pjäser, spridda över ett större örlogsfartyg, kustartilleribefästning e d. )

Det svåra var tydligen att få tag i mätinstrument (fart och höjd) och gyron som var tillräckligt bra samt att få bomblåsen att fungera exakt. Motivet bakom utvecklingen av ett ”räknande sikte”  för dykbombning var insikten att det skulle bli svårt att manövrera ett så tungt plan som B 18 i en nästan lodrätt störtbombning. Bl a ställdes mycket stora krav på luftbromsarna och ett fel i sidled innebar korrektion med två svåra kvartsrollar. I Tyskland hade ingenjörerna samma problem och det tog tid att inse överallt att det inte var rimligt att störtbomba med större flermotoriga plan även om störtbombning med det mindre planet ”Stuka” Ju 87 hade varit mycket framgångsrik i krigets början.

Wilkenson har även skrivit om sitt dykbombsikte i Saab-Minnen del 12, som jag tyvärr inte har i mina hyllor.  (Jag har numera denna del på CD/DVD. Mycket intressant läsning förstås, men inget sägs om utländska förebilder.) I del 8 kan man läsa en Saab-pressmeddelande från 1964  ”Bombsikten från Saab i fyra flygvapen”, nämligen Sverige, USA, Schweiz och Frankrike. Här nedan ses en annons i Flight från 1962. Siktet i Etendard IV-M (Etendard betyder ”standar”) var tydligen utrustat för bombfällning i stigning (”verklig toss-bombning” eller LABS, alltså Low Altitude Bombing System) medan svenska flygvapnets BT9-sikten bara tillät fällning under dykning efter vad jag läst.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej

    finns en bra bok om bombningarna. Man slås av att väldigt många storanfall skedde sent på våren 1945. En tid då det knappast kan ha funnits några tvivel om utgången av kriget. Enorma kulturvärlden slogs i spillror och tiotusenstals civila fick sätta livet till.

    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9185183113

    Häls Hans

    Gilla

  2. ps. Klart att tyskarna hade sig själv att skylla i mycket. Groteska grymheter i Östeuropa och på andra ställen. Hade de själva haft möjligheten skulle de inte tvekat att jämna London med marken. Men som sagt; blev förvånad över att så många anfall skedde sent på våren 1945. Potsdams centrum utraderades tex i april -45. Man undrar hur de tänkte? Påskyndade knappast krigets slut och då måste man också vetat hur efterkrigseuropa skulle se ut med två olika block. Det mesta man bombat kom ju att ligga i det som skulle bli Förbundsrepubliken Tyskland ( en nära allierad).. Men kanske ville man bomba Tyskland tillbaka till stenåldern? Samtidigt blev det väl lite Tysklands lycka. Man blev tvingad att starta om på nytt och fick modern industri medan segrarna satt på äldre utrustning.

    Ja ja. Finns väl inga entydiga svar och kanske bidrog stadsbombningarna ändå till att försvarsviljan knäcktes och säkert fanns det mycket militär verksamhet i städerna också som legitimerade bombningarna

    Hans

    Gilla

  3. Hej Hasse!

    Jo, visst begicks ohyggliga grymheter speciellt i öst och så har vi hela jude-urotningen. Många ville inte tro på att Tyskland kunde bete sig så. Det var ju känt som en högst civiliserad europeisk nation. Medan många svenskar av hävd fruktade Ryssland och nu kom ju därtill kommunismen.

    I dag är det många som på samma sätt inte vill tro USA och Israel om något ont. Civiliserade och demokratiska länder, som man påminner oss om att de är. ”Israel har ju rätt att försvara sig” demonstrerade den judiska församlingen i Malmö i slutet av januari 2009 samtidigt som ca 1300 Gaza-bor dödats (samt 9 israeler + 4 genom sin egen eld)

    So it goes. Vad är ”rättvist”? Vi är alla helt enkelt ”väldigt selektiva” i våra sympatier, och har stor förmåga att undantränga fakta som stör oss.

    Wikipedia har en utförlig sammanfattning av hur många som dödades/dog under VK2; ett krig som var mycket förödande för civilbefolkningar.

    http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties

    Kuriosa:

    De enda två tyskar jag lyssnat på när de beskrivit hur det var att vara med i Wehrmacht i angreppet på Sovjet, hade ju helt andra saker att berätta. ”Att äta kråkor var inte kul” minns jag att min f d svärfar sa en gång; han hade ”turen” att bli sårad innan hans förband kom fram till Stalingrad. ”Jag kom mycket väl överens med invånarna i Kaukasus. Gästfria och så kvinnorna…” sa min fars sändaramatörvän Fred som tjänstgjorde i Abwehr (spionage och underättelseverksamhet). Han satt sedan i ryskt fångläger i 10 år men på 70- och 80-talen besökte han Kaukasus där han hade vänner. Om han då for med sin VW-buss med amatörstationen i vet jag inte. Han brukade ha den på sina svenska besök, fast det var i Sverige minsann inte lätt för en utlänning att få använda sin station här.

    Fred som soldat och på litet äldre dar:

    Så Fred och jag i september 1993 i hans hem på Cunostrasse i Berlin, då jag på min bästa tyska demonstrerade den nordiska HDTV-förslaget HD-Divine vid den stora Rundfunkutställningen:

    En gång stötte jag under googlande efter någonting vad det nu var på en av de (tydligen) mest kända brittiska efterkrigsfilosoferna, Eizabeth Anscombe. Hon förfäktade ibland ”udda” åsikter och jag kommer att tänka på Torbjörn Tännsjö. Stort ståhej blev det när hon protesterade mot att Oxford-universitet ville ge den f d amerikanske presidenten Harry S Truman en hederstitel:

    ”She was also known for her willingness to face fierce public controversy in the name of her Catholic faith. In 1956, while a research fellow at Oxford University, she protested against Oxford’s decision to grant an honorary degree to Harry S. Truman, whom she denounced as a mass murderer for his use of atomic bombs at Hiroshima and Nagasaki.”

    Om Elizabeth A exempelvis: http://plato.stanford.edu/entries/anscombe/

    Gilla

  4. Hej
    Jo det är mkt att beakta.

    Vad gäller de två atombomberna bedömdes de ha sparat ca 50 000 amerikanska soldaters liv( om jag minns rätt). Säkert en siffra att diskutera men Japanerna hade nog inte gett sig med mer än man fick ta ö för ö. Så var det då rätt att radera två städer? Jag vet inte

    Hans

    Gilla

  5. Jo, detta argument minns jag från min barndom (född 1938). Antalssiffran minns jag inte (var den inte högre?).

    Här ett ”Filosofiska rummet” radioprogram om slika dilemmor: http://sverigesradio.se/sida/ljud/2988439 Programmet inleds just med Anscombes protest mot Truman.

    Jag har bara lyssnat på början av detta program och jag brukar i allmänhet inte orka med ”Filosofiska rummet” men anser att det är ett viktigt public-service program.

    Gilla

  6. Apropå antalet liv som de amerikanska atombomberna sägs ha ”räddat” fann jag i Wikipedias artikel om bombningarna följande höga siffror!

    ”Those who oppose the bombings, among them many US military leaders as well as ex-president Herbert Hoover, argue that it was simply an extension of the already fierce conventional bombing campaign.[142] This, together with the sea blockade and the collapse of Germany (with its implications regarding redeployment), would also have led to a Japanese surrender – so the atomic bombings were militarily unnecessary. On the contrary, according to Kyoko Iriye Selden, ”The most influential text is Truman’s 1955 Memoirs, which states that the atomic bomb probably saved half a million US lives— anticipated casualties in an Allied invasion of Japan planned for November. Stimson subsequently talked of saving one million US casualties, and Churchill of saving one million American and half that number of British lives[143]””

    Gilla

  7. Hej

    att 500 000 amerikanska soldaters liv skulle ha räddats har man svårt att tro. Med japanska flyget utslaget kunde man i lugn och ro konventionellt bombat sig fram mot Tokyo.

    Också träffat en fd krigsfånge. Han arbetade extra i vattentornet i Flensburg ( detta var 1987). Tillfångatagen i Stalingrad men släppt redan 1949 pga hälsoskäl. En bräcklig man som med de ledsnaste ögon jag sett meddelade: – Es gab kein Sontag.

    Inte lätt vara krigsfånge. De tyska lägren för ryssar var troligen ännu värre.

    Hans

    Gilla

  8. Hej Hans!

    Jo man ser här hur stora män slänger sig ganska vilt med siffror för att motivera sitt handlande. (Enligt Wikipedia var de amerikanska militära förlusterna i döda under hela kriget 417.000, de brittiska något mindre.)

    Någonstans läste jag att tyskarna behandlade ryska fångar sämre än fångar från de andra allierade (USA; Storbritannien). Sedan var det ju också så att de senare fick stöd hemifrån via Röda Korset men Sovjet nog inte gav någon sådan hjälp. Tvärtom sägs ju att att ryska soldater som varit fångar behandlades illa när de kom hem.

    Få passa på att tipsa om Henry Söderberg, en svensk som i KFUM:s tjänst bidrog till att underlätta fångenskapen för framförallt amerikanska fångar i Tyskland. Se min bloggpost https://larsan13.wordpress.com/2011/05/04/annu-mer-om-flygbocker-och-annat-vasentligt-torsten-scheutz-stig-kernell-gidde-karlsson-och-henry-soderberg/ ,mot slutet i texten, och de länkar jag ger där. Han har skrivit en bok om denna sin verksamhet som jag dock inte läst. Se även http://www.b24.net/pow/stalag3.htm och http://www.comstation.com/afhi/museum/stalag/ymca.html .

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: