Skrivet av: Sudden | 2012/06/14

En resa till Kina för länge sedan

När jag satte mig vid datorn i den arla morgonstunden började brandväggen/virusskyddet berätta om hemskheter på ett sätt jag inte begrep. Så småningom rullade datorn igång som vanligt, men efter ytterligare ett tag började den meddela att centrala program i datorn ”inte var riktiga sådana”.  Nästan helt arbetsovillig var datorn. Lyckades starta och just nu snurrar det och jag passar på att skriva så länge det går.

Erik O H Johansson fick jag kontakt med via SFF forum och vi har sedan haft mycken trevlig kontakt via mail och Erik har kommenterat min blogg. Han började på 50-talet som tekniker på F 8 i Barkarby där han arbetade på J 29 Tunnan och J 34 Hunter men gick sedan över till civil verksamhet på Bromma, hos ”Ostermans” som var i charterbranschen. Så småningom kom han utomlands och har arbetat på många platser i världen (även Linköping). Numera blir det väl enstaka kortare uppdrag med bas i hemmet i Portugal.

Vår korrespondens har berört svensk åldringsvård och kollektivtrafik, hans minnen från tiden i FV och på Bromma av olika ”flygarprofiler” och flygandet i SAS flygklubb, flygbolags olika ”kvalitet” och konsten att odla oliver och vad Portugal har att bjuda. Samt fördelarna med en bil som är några decennier gammal och som är ”begriplig”.

I slutet av 60-talet var Erik verksam i Brunei på Borneo, som då var ett brittiskt protektorat, och inom Royal Brunei Airlines (RBA). Luftfartsverksamheten styrdes av den brittiska luftfartsstyrelsen CAA och jag gissar att även Bruneis flygbolag var ”mycket brittiskt”. Alltnog fick man kontakt med det kinesiska trafikflygverksamheten som var tätt tätt knuten till den nationella kinesiska luftfartsmyndigheten, CAAC. och RBA skulle nu till Eriks lätta överraskning sälja tekniska tjänser dit.

Här är nu Eriks berättelse. Enjoy!

Detta var alltså i slutet av 60-talet (eller var det några år senare, i början av 70-talet, Erik?), och Kina var då åtminstone sett från Sverige någonting mycket annorlunda och ganska rörigt. Jag kan inte Kinas rätt våldsamma 1900-talshistoria med den långa marschen, kulturrevolutionen och tider av elände och massvält och brutal behandling av medborgare, men det var tydligen kring 1972 som President Nixon och Kina officiellt började ta kontakt:

Men Erik hade alltså redan varit där! Hans berättelse innehåller en hel del dråpligheter men på det hela taget förefaller mig det hela ha gått ”helt normalt” till. Välordnade samtal med tolkar som inte alltid behövdes utan de kinesiska deltagarna skrattade redan när roligheterna sades på engelska och hade sedan svårt att upphäva ett skratt åt tolkens version. Ordning och reda. Kompetens (vilket inte alltid finns i alla bolag enligt vad Erik antytt.)

Jag kommer ju att tänka på mina egna möten med fransmän som ju också representerar en främmande kultur och kommer att tänka på ett möte inom rundradiounionen EBU:s tekniska verksamhet 1992 i Rennes hos den franska utvecklingsorganisationen för radio och tele (CCETT). En av många konfrotationer med den franska synen på saker och ting och oförmågan att förklara den. Nu på en så låg nivå att EBU inte kostade på sig tolkning. Man körde då normalt mötena på engelska; tyskarna hade ju förlorat kriget och fick tala engelska liksom kreti och pleti. Nu var dock ordföranden fransman, något blyg och försynt, en icke vanlig egenskap hos franska mötesdeltagare, samt något osäker på engelska, en avgjort mer vanlig fransk egenskap. Sitt ämne kunde han förstås. Han valde att tala franska vilket jag visste innan jag reste ned men eftersom även tyskar och engelsmän deltog så i ett nödläge skulle man ju kunna tala via dem. Nu visade det sig att jag ändå inte förstod ett jota, vilket även faktiskt berodde på de frågor som avhandlades (”avancerad betal-TV”) och som jag pinsamt nog aldrig lyckades begripa under mina avslutande yrkesår.

Med var även en fransk specialist på kryptering och annat subtilt (inkl keltiska språk) som vid ett tillfälle drog en rolig historia på franska. Han skrattade högt själv åt den så man förstod ju att det var dags att skratta men jag har alltid haft litet svårt att skratta ”naturligt” eller ”på kommando”. Denne man hade trots sitt namn Guillou eller sin personlighet (i den mån jag kunde utröna detta med min dåliga franska) inte den minsta likhet med Jan G. Han var då snarare till utseendet mer lik Cornelis Vreeswijk, medan den holländare med detta efternamn jag någon gång mött, var en svärmorsdröm till useendet.

Världen är inte alltid som man tror.

Sudden, som hoppas han rätt referat Erik J och hans rapport

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: