Skrivet av: Sudden | 2012/08/14

Fiskleverolja, historieskrivning, annat skrivande och skadeglädje

Två länkar om ”STASI-forskandet” tillagd 17 augusti samt litet annat puts.

Det har blivit kyligt på mornarna ute på balkongen. Senare på dagen är det varmare men tornseglare har jag inte sett på sistone.

Det låter olika på balkongen under dygnets timmar. I gryningen hörs däcksljud och dieseltuffande mycket tydligt från motorvägen en kilometer bort. På förmiddagen dominerar dagisbarnens skrik och stoj från daghemmet 150 meter bort. Då och då hörs ett flygplan eller en helikopter – även om det ofta visar sig vara ett gräsklipparvidunder.

Man skulle vilja spela in ljudet. Jag gör ett försök nu kl 06.15 men ljudkaraktären är helt annorlunda. ”Utslätad” kanske delvis på grund av tätare trafik) jämfört med kl 04.30. Den absoluta nivån är jag inte kapabel att bedöma.

Apropå morgonljudet kommer jag att minnas Claes Wachtmeisters föreläsningar i elektroakustik om hur en vinterkväll under beredskapen Östermalmspolisen blev nedringd av boende som tyckte att det lät som det pågick en luftlandsättning i Humlegården. Men det var bara flygplan som varmkörde sina motorer på Bromma, kanske 8 kilometer avlägset. Ljudets utbredning beror mycket på luftens skiktning som varierar under dygnet och med årstiderna och vädret.

Jag minns även stilla kvällar i barndomens Årsta då jag hörde ljudet från Bromma, ungefär lika långt bort.

Strax före OS fick jag reklam från ett elektronikföretag jag en gång köpte några batterier ifrån och som fortfarande efter flera år bombarderar mig med reklam. Se på OS i lugn och ro – surfplatta till barnen var budskapet. Vilket får mig att tänka på denna bild:

Jag läser DN:s ledare om hur FP-ledaren har utgjutit sig om hur järnvägarna bör förbättras. Kommer då att apropå saker som anses nyttiga att tänka på barndomens fiskleverolja, en illasmakande tjockflytande vätska man tvingades i med sked. En nog så sann kommentar på en blogg: Fy för fiskleverolja! Vilken fullkomligt vidrig smak! Minns att jag hällde oljan i vasken, när jag var barn. Tyvärr köpte mamma genast en ny flaska. Traumatiserande barndomsminne som kanske rår för, att jag fortfarande inte tycker om fisk.

Kommentaren och denna helt säkert arrangerade bild kommer från ett trevligt blogginlägg med temat ”varför norrmän blir som de är”. Och här avslöjas av fiskeindustrin arvoderade läkares knep för att tvinga på barn fiskleverolja och här en ganska raffinerad annons där man tar tjuren vid hornen med mottot ”Per ardua ad astra.

Jag lärde mig att det handlar om det som i dag kallas Omega 3 och som sägs (åtminstone för ett par år sedan) vara så bra. Jag köpte en gång ett smörgåsmargarin med detta fett men minsann fanns inte en konstig smak kvar.

Föräldrar har  i alla tider försökt övertyga barnen att äta sådant de inte gillar. Jag läste nyligen att i en televerksfamilj användes ramsan ”En sked för Esping, en sked för Ekström och en sked för generaldirektör Sterky”. Esping och Ekström var pappans chefer på televerkets radiosida. Ack ja, Ekström hade jag glömt bort men påminns nu om min chefs goda ord om honom en gång.

Norrmän ja. Jag började ta dem mer på allvar när Björn Rosengren muttrade något om ”den sista sovjetrepubliken”, något många tyckte var dumt men kanske ändå ganska klokt. Det väckte i alla fall  mig till en insikt om varför norrmän ibland står på sig litet extra eller hur jag skall säga. De är en ung nation som ibland tar i.

Vi läser att Herman Lindqvist i sin självbiografi har avgett ett personomdöme som bedöms vara mycket orättvist varför distributionen har stoppats. Lindqvist har ”haft problem” med samma person tidigare (det är när han hänvisar till detta som det tydligen blir illa formulerat. Det skall f-n vara författare.)  Sedan kan man ju fråga sig om medierna och vi själva har blivit alltför hyena-aktiga och skvallrigt hämdlysta. En gång var många förnuftiga personer av tradition tyskvänliga (såsom idag många utan att reflektera håller på USA) och såg bort från nazismen men anklagas nu långt, långt i efterhand för sina ”dumheter”. Något motsvarande gällde Kalla krigets tid; nu har en pensionerad språkprofessor forskat i delar av STASI- och Säpo-arkiven för att hitta ”skyldiga” och har redan hunnit trassla till det för sig själv och andra. (Ett exempel här, känt sedan tidigare., men texten i fråga publicerades några dagar efter den första publiceringen av bloggposten. Se även.) En del beror väl på att vår säkerhetspolis ställde ganska hårda krav som kanske borde fått henne att avstå från sina studier. Nu har alltså personer blivit uthängda , något som också hänt i andra länder eftersom STASI-arkivens låga kvalitet/ofullständighet gör att oskyldiga lätt anklagas. Något jag tror bidragit till säkerhetspolisens ovilja att öppna sina arkiv och de har säkert andra ganska självklara motiv. Utan att vilja dölja något skumt.

Man bör dessutom förlåta människor deras misstag; då slipper man själv riskera att behöva be om förlåtelse. Den som är utan fel kaste första stenen.

En som glatt kritiserat och pratat illa om de flesta, inte bara politiska motståndare, utan även partivänner är Per Ahlmark. Ja, han brer på så mycket att ingen väl egentligen bryr sig om vad han skriver eller skulle bry sig om att stämma honom för förtal. Mycket sådant fanns i hans självbiografi som jag läste ungefär samtidigt med Leif G W Perssons självbiografi ”Gustavs grabb”. Den senare har ju en ljusare syn på människorna om man bortser från en känd kulturperson som han hade som lärarinna samt inte minst modern, som råkar verkligt illa ut i boken. Fadern däremot är en riktig ljusgestalt. Det slår mig, smått elak som jag är,  att Leif verkar ha  karaktärsdrag gemensamma med modern. Men läs gärna ”Gustavs grabb”.  Intressant för oss i 70-årsåldern.

Det är väl på sin höjd fyra-fem svenskar som finner nåd hos Ahlmark. Först och främst Herbert Tingsten, så Bertil Ohlin samt Birgitta Ohlsson och några få ytterligare. Några av viktigaste partikamraterna till honom nämns nästan inte. Vänsterpersoner är bottenlöst usla, falska och därtill dumma som inte begriper hur ond socialismen är. Man kan få en uppfattning om Ahlmarks sätt att se på folk i ett tidigare verk ”Det öppna såret” som finns att läsa på på webben.

Tecknaren var Lars Hillersberg, också en speciell personlighet.

Ja, historieskildring är svår. Man kan se olika på de sista 70 åren. En del vinklar väl framställningen men det kan ju istället bli spännande. (Apropå det Kalla kriget ser jag förresten på SFF forum att Lennart Andersson publicerat en bok om det svenska jaktflyget under denna tid.)

I min hylla står sedan många år Maria-Pia Boëthius ”Heder och samvete”. Hon är en av många som kritiserat vår utrikespolitik och interna agerande under krigsåren. Här nedan två olika omdömen om boken:

Ja vad är sanning? Det verkar ibland gå inrikespolitik i omdömena; ett ovan ofta åsyftat parti verkar anse sig vara litet mer moraliskt än andra som har behövt ta ansvar och vara pragmatiska. Det är lätt att vara efterklok.

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: