Skrivet av: Sudden | 2012/08/30

Gubbgnäll och gubbglädje

På senaste tiden har vi i Europa haft två fall där det misstänkts att trafikplan kapats e d och stridsplan har sänts upp. Det förefaller som båda gångerna har flygledning och besättning inte förstått varandra. Inte konstigt. Dels är fraseologin inte lätt att lära och inbjuder till missförstånd, dels är flygets kommunikationsradioteknik dålig, baserad på 30-talsteknik. Man vet inte om man skall skratta eller gråta

I den svåra Teneriffa-olyckan 1977 bidrog båda dessa faktorer och SHK har många rapporter om tillbud där klareringar o d meddelanden missförståtts. Mer läsning från Transportstyrelsen varur jag citerar: Under andra halvåret 2009 har antalet händelserapporter som handlar om missförstånd i kommunikationen mellan flygledare och pilot ökat. Ett av problemområdena är att klareringar innehåller mycket information som mottagaren ska ta till sig. Detta gör att många flygledare/piloter inte uppfattar alla delar av informationen i en given klarering. Det framkom av händelserapporterna att det är svårt att ta emot mycket information i en och samma sändning. Det finns självklart en begränsning för hur mycket information som kan ges i en klarering. Det är därför lämpligt att dela upp informationen i två ”delklareringar”, dvs. två sändningar. Detta är fullt möjligt inom gällande regelverk.

Även det nya kollisionsvarningsystemets text- och syntetröstanvisningar har misstolkats. Men kan man begära så mycket av en generation som särskriver 😉  Nå, luftrummet är 3-dimensionellt och situationen är inte lätt att greppa, varken för människor eller TCAS (varningssystemet)  som man kan läsa i denna SHK-rapport.

Jag såg i går att Bo Widfeldts förlag Air Historical Research har upphört, och det hänvisas till Trafiknostalgiska förlaget. Allt kan inte vara för evigt… Av AHR har jag mycket i mina hyllor. Tack!

Jo, jag har ”Svenska Vingar 1” och ”Hawker Hunter i Sverige” också, de stod på ett annat ställe i bokhyllan. Man har ju snillrika principer för var böckerna ska stå, så snillrika att man inte kan komma ihåg dem. Sedan jag slutade skriva på SFF forum söker jag alltmer sällan i hyllorna, och har börjat få svårt att hitta där.

Frågan om ett nationellt svenskt flygmuseum lever på SFF forum. Det verkar på mig som ytterligare en fråga där SFF slirat på sista tiden. Bra att Arlandavännerna hört av sig. Dessa Arlandasamlingar är nu gamla och var en gång för svenska flyghistoriker en central sak, och t o m göteborgarna flög upp Uno Ranchs DH Dove dit. Något de kanske ångrar. Jag såg häromdagen att Arlandavännerna moderniserat sin webbsajt och här  kan man läsa om historien bakom och om hur man ser på frågan om  ett framtida museum. Om man nu måste lämna Arlanda, vore en central placering i Stockholm bäst, exempelvis den i sig flyghistoriska  Lindarängshangaren.

Men det har jag  ju sagt förut… Liksom att tanken på ett flygmuseum väcktes tidigt:

PÅ SFF forum har även några grymtat om vissa evenemang på FV-museet, och även Chefsingenjören har ställt sig frågande. Han berömmer F 15 flottiljmuseum i Söderhamn, ett förband han f ö  tjänstgjort vid. Jag har tyvärr inte varit där. Det finns många fina små flygmuseer i Sverige, och kanske ”staten” därför tycker det är onödigt med ytterligare ett…

När jag läser om hur många vill ha ett flygmuseum beskaffat kom jag att tänka på den 6-åriga barnbarnet Eriks djurpark:

Lusten att samla uppstår tidigt i livet och några behåller den medan andra får vidare intressen.

För barnet i mig skall ett riktigt museum se ut så här där man kan studera föremål i oändligt många glasskåp fast allt ryms som synes inte i sådana. (Tack Wikimedia, Holger Ellgaard.)

Här ytterligare ett barnbarn, Samuel som gillar att bygga med Lego. Här tillsammans med sin far och användande farfarsfars ritbräda från hans tid vid Tekniska Gymnasiet i Örebro på det tidiga 30-talet. Samuels far var också Legoentusiast som trotsade det vresigaste väder. Klänga och klättra gillar Samuel också:

Statens finanser ja. Det är ju på sätt och vis bra att det kan bli ett samarbete med Schweiz om Gripen, men några som ärligt månar om vårt försvar och att utgifter skall bokföras på rätt ställe grymtar. Man förvånas onekligen över hur Alliansen handskas med pengarna och över den ”Flygande Halländarens” rastlösa irrande. Man vill sänka skatter men utgår ändå ifrån att skattebetalarna gladeligen skall betala 50 miljarder extra för att det skall bli fason på järnvägarna. Men säg mig, varför skall inte tågresenärerna betala vad det kostar att resa med tåg? Bilister och flygpassagerare är ju vana vid att betala för sig. På 50-talet klagade bilisterna över att staten tjänade mycket pengar på bil- och bensinskatt. Senare skulle ”trafikslagen konkurrera på lika villkor” och SJ ersatte då tåg med buss för att spara pengar. Långa diskussioner förekom hur stor andel av vägslitaget den tunga lastbilstrafiken stod för.

Nå, politik är det möjligas konst och man skall inte förvänta sig någon rationalitet. An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur, som Axel O sa. Järnvägar är bra helt enkelt och är därtill oöverskådligt stora och får kosta multum, medan personalfester som kostar peanuts är förkastligt. Jag kommer att tänka på en populär bok på 50-talet med många underfundiga konklusioner: En cykelställsfråga är ett beslut som ska tas om en struntsak, till exempel var cykelstället ska stå. Många tenderar att ha en åsikt om dessa frågor, eftersom det är jordnära och lätta att sätta sig in i, jämfört med exempelvis ekonomiska frågor. Uttrycket härstammar från boken Parkinsons lag av C. Northcote Parkinson, där det finns en beskrivning av ett styrelsemöte där två frågor står på dagordningen: bygge av ett kärnkraftverk och uppsättning av ett cykelställ. Kärnkraftverken klubbas igenom utan diskussion, medan större delen av mötestiden upptas av diskussion kring placering av cykelstället.

Här är förresten en intressant amerikansk blogg hur det står till med tågen där. Mycket är förstås annorlunda, men man noterar att passagerartrafik sällan lönar sig och att en rejäl andel av godstransportarbetet faktiskt sker med järnväg.

I en artikel om Schweiz och Gripen log jag över formuleringen En schweizisk ingenjör ska kontrollera planen före leverans. Jojo, schweizarna är minsann noga av sig dom!

Åter till museer. I Berlin finns idag ett Deutsches Technikmuseum med mycket flyg. Här en liten Youtube-rundvandring. Några av föremålet har kommit från Sverige; bl a Storchen som är svensk-målad. Tyskland har ju en mycket större flyg- och teknikhistoria och är ett större land men vi borde ändå kunna åstadkomma något vi också!  Och tyskarna har inte lyckas med allt, här ett bitskt omdöme om sjöfartsdelen: In der Luftfahrtabteilung tut sich wenigstens was. Hier sind engagierte Enthusiasten am Werk und es ist immer was los. Eine Etage tiefer bei den Schiffen ist aber seit Jahren tote Hose. Ohne Nachtsichtgeräte oder Taschenlampen ist man dort ziemlich aufgeschmissen, in dieser teils amateurhaften Präsentation höchst erklärungsbedürftiger Exponate. Man merkt eben, daß in diesem Museum keiner so richtig Ahnung hat von Koggen, Votivschiffen und anderem mehr. Didaktisch gesehen eine Katastrophe … 😦

1936 invigdes  i Berlin en stor ”Luftfahrtsammlung” i stadsdelen Moabit efter en ganska krokig tillkomsthistoria. Mer att läsa finns här. Utställningen stängdes 1941 men allt flyttades inte bort utan bombades sönder 1944, bl a en Do X.  Mycket kom till Polen och är tydligen kvar där. Här finns en broschyr från 1937 om hur det såg ut då en gång. En pampig entré måste förstås även vi ha och en rejäl yta. Och kunde tyskarna få en Do X genom Berlin borde väl vi kunna ha flyttat en Viggen…

Här en modell av Moabit-samlingen jag plåtade vid ett besök 2005 på Teknik-museet i Berlin:

Det kanske räcker så. Jag har ännu inte kommit in på det jag egentligen tänkt skriva om.

Sudden, som drabbades av två irriterande krascher under skrivandet. Lyckligtvis förlorades ganska litet.

P.S. Det är inte detta evenemangFlygvapenmuseet det klagats på. Själv tycker jag detta TV-program är outhärdligt. Så tillgjort.

P.P.S. Detta kanske kan vara något att följa. Man skall leta efter en spökraket! (Både Clas Svahns blogg samt facebook-grupp.Här kan man läsa om raketaktiviteter i de aktuella trakterna, dock ca 19 år tidigare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: