Skrivet av: Sudden | 2012/09/30

Ett uppsamlingsheat

Igår passerade antalet visningar antalet 100.000 efter snart tre års bloggande med drygt 320 inlägg och 850 kommentarer (där jag själv står för de flesta). En stund för eftertanke eller varför inte en stund att inte tänka alls. Skriva vad som råkar dyka upp i huv’et.

Det handlar om ca 100 visningar per dag sedan en lång tid tillbaka; uppåt och framåt går det inte. Vad en ”visning” innebär kan man grubbla över och statistiken är litet svårtolkad men för de flesta visningarna svarar  nog korsordslösare och andra ”ovidkommande” som vill ha ett förslag till ”kungavagga” eller något föga flyganknutet. Varvid de får förslaget ”Pau” vilken var den plats där Cederström m f l lärde sig flyga och där det för övrigt fanns ett dårhus som stolt påpekades i Nordisk familjebok. Och allra senast var någon enligt sökord-statistiken mycket intresserad av Kebnekaise och dess omgivning, det blev några tiotal visningar trots att jag egentligen inte har mycket att bjuda på för fjällvandrare.

Här kämpar min bror Mats med frusenheten och stelheten en morgon sommaren 1984:

Allt i världen är alltså inte flyg, flyghistoria och egna minnen. De rubriker jag med viss eftertanke sätter på mina inlägg är ganska onödiga, liksom ibland det stoff jag försöker krångla samman till något sammanhängande. Men kul är det, i alla fall för mig som lär mig mycket under själva skrivandet (och ibland lägger till efteråt) och kommer ihåg sådant jag glömt. Sedan ska man inte ta mig helt på allvar eller tro att ger ger någon komplett och gedigen verklighetsskildring. Det är roligt när någon inspireras av vad jag skrivit att söka vidare på egen hand eller påminns om något från förr.

Ja, det finns verkligen mycket  i vår värld man inte vet och det finns problem som man inte hade en aning om att de fanns. Här nedan en fråga till Fru Ribbing, DN:s Marius Wingårdh. Tyvärr har jag inte kvar hans bok från mitt barndomshem, då hade jag kunnat uppföra mig med den stil som plägar en f d byrådirektör, jämställd med kapten vill jag minnas.

Fråga: Vi sitter här och undrar om hur man äter tårta med en sked (eller glass eller annan efterrätt). Kan man vända på skeden i munnen för att lättare få av innehållet eller ska man inte vända på skeden? Vad är rätt och fel enligt ”vett och etikett”? Har försökt att hitta ett svar men inte lyckats och hoppas nu att Magdalena kan hjälpa oss att lösa detta.

Svar: Vända på skeden inne i munnen? Varför i allsin dar skulle man göra det? Inte får man lättare av innehållet i skeden om man vänder på den i gapet. Menar man att tyngdkraften ska få det att trilla ner? Nej, nej, det skulle enbart se konstigt och fånigt ut oavsett om det är tårta, soppa, glass, kompott eller annat på skeden.

Visst kan man äta tårta med sked, det är nog det vanligaste, men den som har tillgång till gaffel använder den istället för sked i ett lite mer prydligt bordsskick. Och äter man med sked stoppar man densamma, med påförd tårtbit, i munnen rättvänd och gör ingen mystisk manöver med den.

Magdalena Ribbing

Här andra bra råd från Fru Ribbing.

Nu till annat jag stött på. Det lär vara på tal att ordna muslimska böneutrop från moskén i Fittja som ligger långt från några bostäder:

Så här såg den ut för drygt 4 år sedan. Jag svängde in på området eftersom en minaret hade dykt upp sen den senaste passagen. I bakgrunden ser man ett vanligt köptempel vilket får mig att tänka på en av Birger Sjöbergs många kärleksfulla ironier ur 20-talets småstadssverige i romanen ”Kvartetten som sprängdes”. Det spekulerades även då i aktier och Sjöberg beskriver en sammankomst på banken där fondmäklaren tar emot börsrapporten via telefon inför aktiespekulanterna som om det handlade om en kristen religiös ceremoni. Texten nedan (klickbar) är en sammanfattning av Sjöbergs skildring gjord av Bengt O Karlsson i Wien som ger fler exempel ges på vår spekulationsekonomis vanskligheter. Inom islam är man negativ till räntor och slika sätt att bli förmögen. Kanske klokt?

Jag tycker Sjöbergs skildring är så bra, jag slukade boken (750 sidor!) redan som 13-åring, att jag återger hela kapitel 21, ”Svart mässa”. Vilken effektfull avslutning! Bilar var 1924 något ovanligt. Man hade chaufför, bilarna var öppna vilket krävde speciell klädsel (se tidigare i kapitlet, s228 överst)!

(Hela ”Kvartetten som sprängdes” samt några andra av Birger Sjöbergs verk kan läsas hos Litteraturbanken. Schangdobelt!)

Muslimska ränteprinciper åsido, det finns en oro för att muslimska böneutrop kan bli störande:

Jag kommer då att minnas en vistelse i allra sydligaste Schweiz på 60-talet då jag inte kunde sova i morgonljuset, men två normalt morgonsömniga personers närvaro tvingade mig till stillhet, då det varje kvart binglande och bånglade från kyrkan i Mendrisio. Bildens glåmiga morgonljus kastar mig direkt tillbaka till en sådan hemsk morgon i juni 1966.

Apropå ”religiösa ljud” kom jag från min på 50-talet beundrande läsning av Blandaren att minnas detta exempel på hur man drev med tidningars löpsedelspråk:


Mer från 50-talets Blandaren här med fantasi i både visuell form, ordbehandling och tanke.

Nu är det höst och det är mycket som inte blev gjort denna sommar. Inget besök på Gotland trots att en son skaffat ett litet hus där och min bror bor där året om. Här är i alla fall litet mer om Rauk Air, en satsning på norra Gotland, som jag tidigare skrivit litet om. Och här är annat sommargotländskt från en förening för gotländska allmogebåtar, ”Östergarnsbåtar”. Nedan en bild från Östergarnsholm med sin sedan länge obemannade fyr i slutet av juli 2005.

Ett par bilder till från besöket på Östergarnsholm, ett besök och sommarminne jag erinras om var gång jag hör SMHI:s sjöväderrapport. Jag har sett mätstationen som nog används även till annat så det är säkrast att inte visa någon bild. Men här är brorsan på stranden och hans båt, en norsk sak.

Sudden

Annonser

Responses

  1. När jag ser hänvisningarna till Fru Ribbing, kommer jag att tänka på att jag bland de böcker jag ärvde av min far finns boken ”Umgängeskonst – Levnadskonst” Råd och betraktelser av J. L. Saxon, Tryckt 1923.

    Reglerna var lite annorlunda då än de regler som Ribbing ger.
    Tre exempel under rubriken ”På Gatan”:

    På trottoaren viker en yngre alltid av för en äldre för så vitt det ej gäller ett barn, för vilka man alltid går undan.

    Mötas jämnåriga, viker den mest väluppfostrade av. Den, som seglar fram dryg och morsk, fordrande att alla skola gå ur vägen för honom, bör man ej förarga sig över. Beklaga honom i stället.

    Endast tölpar slänga med käppen då de promenera å en starkt trafikerad trottoar, där människor i varje stund riskera att träffas av densamma.

    Hur många använder spatserkäpp i dag?

    Som gammal televerkare så vet du säkert att det är oartigt att tacka per telefon. Så här säger Saxon: ”Höjden är att tacka per telefon. Därför att någon gjort dig en tjänst skall hans tjänsteflicka ta emot telefoneringen och springa uppför trappan till herrn. Och så skall herrn ryckas upp ur sitt arbete och ner för trappan för att ta emot ditt tack. Två personer besväras, och du själv bortkastar tjugo gånger så mycket tid som om du sänt ditt kort som korsband eller skrivit ett brevkort, vilket f. ö. varit mycket artigare.”

    På 20-talet var det bara de välbesuttna som hade telefon. Annat är det nu.

    Gilla

  2. Hej Sven!

    Jag har för mig att J L Saxon ansågs litet originell. De första reglerna (stycke 2-3) i denna skrift http://runeberg.org/umganges/300.html är ju litet originella – kanske. Nå, det var en annan tid. Liksom att det skulle vara oartigt att tacka per telefon.

    Men fortfarande minns jag att det fanns olika uppfattningar om hur man gör när man med en kollega är djupt inne i ett samtal på ens tjänsterum och så telefonen ringer. Skall man låta telefonen fortsätta ringa (eller lägga av luren) och obekymrat fortsätta det pågående samtalet? Jag minns när jag var inne hos någon som inte svarade när hans telefon ringde. Jag blev då oerhört störd av att personen inte svarade; jag stördes av ringsignalerna.

    För mig var och är ännu ett telefonsamtal viktigt – det kan handla om liv eller död. Kanske typiskt för min generation eller kanske för den otrygge/rädde. Jag tror inte det beror på att mina föräldrar och jag varit vid televerket.

    P S. För ett gott skratt – en automatöversatt text om Saxon: http://www.learning4sharing.nu/johanlindstromsaxon-368443.html

    En mer seriös karakteristik här:http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6360. Ett klipp härur: Det vore lätt att uppfatta S som en särling. ”Gräsätaren”, ”Sveriges magraste man”, var en tacksam måltavla för ironiska kommentarer. Det är nästan regel att hans namn föregås av epitetet ”den originelle”. Och visst var han originell, men inte bara. Han var också en av 1900-talets mest framgångsrika förläggare och tidningsutgivare och en person med respekt inom folkliga kretsar. När han gick bort var det en av Sveriges mest populära män som försvann: Hans korta vita skägg och hans lilla spensliga figur var bekanta i varje vrå av vårt land. Folk tyckte om honom. Man tyckte, att den lille livlige gubben med de många intressena på ett särskilt okonstlat sätt var sig själv (Linder). Till S:s popularitet bidrog inte minst författandet av folkkära ”skillingtryck” som Visan om den sköna konstberiderskan Elvira Madigans kärlek och grymma död.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: