Skrivet av: Sudden | 2012/10/13

Om att förstå och bli förstådd, IT-problem, förenings- och forumkultur

I dagarna har jag skrivit två gratulationskort. Det är en massa pyssel med att hitta ett lämpligt kort, skriva snyggt och rätt, hitta frimärke och adress samt ta sig till brevlådan. Tidigare skrev jag mycket brev men nu får jag inte längre användning för de mer eller mindre vackra kortmotiv eller brevmärken jag köper när jag inte kan stå emot hjälporganisationers telefonförsäljare. Här nedan är ett motiv som jag först tyckte om, färgstarkt och det var så synd om hunden med sitt vädjande ansiktsuttyck, men efter någon sekund brast jag ut i ett rått gapskratt. Så fånig och utspökad hunden ser ut med blomsterkransen:

Och så ensamt och ödsligt på midsommarafton! Sorgligt öde! Den svenska ensamheten. Egentligen en mycket bra bild som ger så många tankar.

Medkänsla och hån är känslor som ligger nära varandra. Minns hur en viss webbmaster mailade mig att en forumläsare (okänd för mig; litet obehagligt) klagat över att jag uttryckt mig föraktfullt om en viss person i ett av mina inlägg och bad mig ändra. Jag lade lagt ned möda på att formulera mig, personen hade verkligen kämpat med en text i en annan publikation som var svår eftersom han måste pressa in motstridiga uppfattningar  i ett litet utrymme och det kunde inte bli helt välavvägt. Men jag kom ju själv ihåg hur jag kämpat i liknande situationer och därför ”kände jag med honom” och uttryckte detta i min text. Men den klagande hade mest sett hånfullheten. Jag ändrade och enklast var att ta bort medkänslan varvid också det potentiella hånet förhoppningsvis också försvann.

Debattforum kan ha så olika stil och kultur. En vän skickade mig ett exempel på hur man på Postvagnen, ett forum för järnvägar, diskuterat hur man från luften kan fotografera järnvägsmotiv med miniatyrhelikopter. Det blev en lång och samtidigt snabb tråd som jag bara läst en mycket liten del av. Men det var sällan man såg en så ivrig diskussion på SFF forum, dessutom i ett ämne ganska mycket vid sidan av huvudämnet:

Vi var några som försiktigt påpekade skillnaden mellan Postvagnen och SFF forum men det var inte populärt.

I och för sig vet jag av egen erfarenhet att toleransen för ”avvikande tänkande” och ”lättsam ton”  inte var särskilt hög på Postvagnen heller. Men SFF verkar ha sin särskilda kultur. I går påpekades på forumet att i det nya numret 5/2012 av medlemstidningen inte ett dyft sägs om den närmast otroliga skrotningen av en Viggen-protyp, en sak som i alla fall diskuterats på forumet. Kanske sägs dock något om museiplaner i Nyköping, särskilt som det som ordföranden skrivit på SFF hemsida visat sig vara ”ganska missvisande”. Jag erinrar mig också hur Roy Fröjdh 2004 ”avrättades” genom en illasinnad insändare i SFT som SFF-ordföranden tyckte kunde publiceras. Det förekom dock ingen diskussion i medlemstidningen om vilket hans ”brott” var, förutom en protest från en sansad person mot den fula insändarens publicering. Roys första bok ”Guldvingen” hade varit föremål för en berömmande recension några nummer tidigare. Nu fick många nöja sig med rykten eller (efteråt) läsa Roys egen webbsajt med hans syn på konflikten med SFF.

När jag så blev utsparkad,  jag kallar det så, gavs jag ingen chans att försvara mig på forumet. Några tappra försökte göra det eller undrade vad det handlade om, en del blev kvickt raderat av webbmaster. En stödjande vän portades definitivt. Åtminstone två personer deklarerade att de skulle sluta skriva på forumet – det skedda var ett så uppenbart brott mot hävdvunnen uttrycksfrihet tyckte den ene.

Jag kan i dag rent tekniskt skriva på forumet men tror någon att mitt inlägg skulle få stå kvar om jag skrev om något väsentligt? Webbmaster var rätt hotfull när han släppte in mig. Nästa gång så…

Snart dags för ett 3-årsjubileum förresten.

Internet har sina problem, det förekommer diverse fulheter och ”sabbande” men mycket är nog ”helt naturliga” brister i teknik och system. Det är skoj att studera vilka sökord som används och som ger träff på min blogg. En sökfråga var lätt rörande. Vi skriver väl alla ibland rättframma sökfraser som: ”Varför kan jag inte betala mina räkningar med mitt bankkonto över internet när man installerat google chrome?” Man skriver så även om man inser att det naturligtvis går, men att det är något som man glömt eller är felinställt. Men vad, vad? (Nå, jag vill minnas att min bank någon gång i något sammanhang meddelat att man kunde använda bara vissa webbläsare.)

Jag själv slet under ett helt dygn innan jag äntligen fick inloggning till min Internetbank med s k e-legitimation att fungera. Jag slet förstås inte oavbrutet utan tog en törn då och då. Efteråt inser jag att det handlade om att läsa noggrannt – och på de rätta ställena, och att inte sitta fast i någon missuppfattning. Och förstås att förstå rätt. Jag vet inte om jag längre kommer ihåg hur man gör – men jag behöver funktionen först i vår vid nästa inkomstdeklaration. Den tiden, den sorgen.

Normalt använder jag ”bankdosa” och från den tid då det sas att ”nischbanker” var bra  och man snärjdes med ”löften” om hög ränta hade jag många dosor:

Senare tvingades jag lägga över allt till Nordea när jag behövde låna pengar, min huvudbank under 45 år.

Häromdagen fick jag ett mail från en bekant som tydligen inte lyckades komma fram till min blogg via Facebook om jag förstod rätt eller om det möjligen var till en länk jag gav i min blogg. Han skojade om ”censur”, hade fått beskedet: ”The link you are trying to visit has been classified as potentially abusive by a Facebook partner…” Ingen annan hade klagat och jag hade aldrig själv råkat ut för detta problem, (Även om jag tidigare hindrats att söka internt på en känd blogg, det var något ”fult” med min Internetfirma. Test de senaste dagarna visar att det nu går OK.)

Men när jag dagarna efter skulle skriva en kommentar till ett Facebook-inlägg och min ovana trogen ville ge länkar till vad jag skrivit tidigare på SFF forum i saken, godkändes inte länken till forumtråden. Inte heller länkning til själva forumet tilläts men till SFF hemsida gick det att länka!

Jag passade i samband med denna händelse på att undersöka några länkningar i mina SFF foruminlägg som ”vanställts”, så att de kan se ut så här: http://-.ownit.nu/Flygfalt.jpg . Det var länge sedan jag upptäckt denna ”censur” men trodde att det kunde bero på att jag flyttat eller tagit bort den länkade filen. Men nu upptäckte jag att om jag ersatte strecket i adressen med ”larssundin” så fann jag filen, den låg kvar! Alltså  http://larssundin.ownit.nu/Flygfalt.jpg  Det finns förresten mycket av flyghistorisk läsning på min länklista  http://larssundin.ownit.nu/Lanklista.htm där jag bl a samlat sådana filer som ingått i foruminlägg. Jag tyckte det kunde vara värdefullt att ha dem samlade.

Jag brukar då och då söka i SFF forum, även på mina egna inlägg, för det finns mycket att hämta där. Söksystemet har sina brister men man får ta till diverse knep (har informerats om).

Ja det blev kanske mycket kritik – men det är tyvärr fakta. En liten sak för att muntra upp det helagamla amerikanska bilbroschyrer. Har du åldern inne och intresset så njut! Broschyrerna för Ford 1949 är verkligen fina – jag har en reklambild av denna modell på min köksvägg. En av de första med ”pontonkaross” väl. Och här är en bild från Vallentuna 7 september 2008 – både flygplan och bilar:

Och kulturbeslag är inte något som sedlighetsivrare gör när de slår till! Apropå kultur ser jag att FLIT har mötts. Valet av årets flygbok var enligt gammal sed, men antalet deltagare var tyvärr betydligt färre än tidigare. En tacknämligt  utförlig redogörelse för evemanget finns på SFF hemsida.

Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    My wife and I are of the age that has seen and driven some of these magnificent cars displayed in the ‘America car brochure’ and we spent some time together admiring these creations from the time when each car had its own personality and style. That was in the ‘good old times’.

    I rented my cars when I was with American Airlines and the two I remember the best was the Ford Galaxie 500 and the Mercury Cougar. It was the Cougar I fell in love with and kept the longest.

    America, at least in those days, was built on the basis that everyone had a car. I once stayed in a motel with a supermarket on the adjacent land. Even so, it was impossible to walk from the motel to the supermarket; one had to go by car. You drove a couple of miles up the road where it was possible to turn around and the returned on the side where the supermarket was. The drive back to the motel was about 100 meters or less. To visit friends just down the road one took the car. That was normal.

    There were several ways one could be caught speeding. The speed radar was invented and in use but I bought a radar detector from Radio Shack which worked well even if the earlier models picked up every radar one passed, including airport radars. Another way to catch speeders was by radar just before a traffic light. If one exceeded the speed limit the light turned to red and the first car in the queue was issued with a speeding ticket. Going to work early one morning I tried to get my Cougar fly driving fast over a bump in the road. I did, of course, exceed the speed limit and when I came to the traffic light just down the road it was red for the first time ever. Bother. AA’s staff car park was just on the other side of the crossing so I drove very smartly against the red light and parked my car in the first place available.

    I took the radar detector back with me to Denmark and used it whenever I drove to visit my mother who in those days lived near Bromma Airport. The unit worked well in Scandinavia too although I understand the police was not too happy about drivers using them.

    Today I have a Tom Tom with a radar detector. It served me very well during my recent visit to Germany both as a guide and police radar detector.

    Erik.

    Gilla

  2. Hej Erik!

    Själv har jag inga minnen av stora jänkare, men jag har säkert åkt i någon sådan taxi. Mitt livs första taxifärder då man fick en värmande filt över knäna, känns mer ”magiska” än tågresorna. Att åka bil var ju något sällsynt då, speciellt när det var gengas som gällde.

    Jag har på min köksvägg en tidstypisk annonsbild för en Ford som jag för några år sedan klippte från en krönika i en tidning; året är 1949. Tyvärr har färgerna blekts:

    Bilden tagen mitt i natten.

    Bilderna på väggen runtikring kan ge minneskickar om man Google-bildsöker på ”Curt Nyström” (Jenny Nyströms son f ö). Bildsöker man på ”John E Franzén” får man se andra bilar. ”Dick Bengtsson” har också målat en del, han kunde starta diskussion kring sina verk genom att placera in hakkors där de inte brukade finnas och PCF kan tolkas som ”Franska kommunistpartiet”, något som också väckte uppståndelse i de fina salongerna. Mannen sägs föreställa Richard Widmark, ”Richard in Paris”; jag har så lätt att säga Robert…

    Längst ned skymtar en svartvit pressbild från SvD av Ingrid Bergman och hennes make Roberto Rossellini vid en presskonferens på Grand Hotel 7 juni 1953. Roberto R gillade att köra bil och var nog en ”italiensk macho-typ”. De hade just gjort en snabbresa med bil Rom-Stockholm och om denna berättar Ingrid B här i ljudklippet längst ned på denna sida:

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=940765

    Drygt 3 minuter in börjar Ingrid B berätta om resan. Hon var ju van vid att köra bil i USA och Frankrike fann hon väldigt konstigt. (Vi var många svenskar som tyckte fransmän är ”speciella”. Kanske en generationsfråga.)

    Pressbilden är alltså från den 7 juni 1953. Det hade varit en fantastisk uppslutning i svenska städer när paret kom i sin italienska sportbil berättar Ingrid B. Kanske det svenska folket också litet bad om ursäkt för hur Ingrid B föraktats några år tidigare när hon övergivit ”en präktig svensk” för en ”spaghetticharmör”.

    Här är bilen de reste i:

    http://www.rmauctions.com/featurecars.cfm?SaleCode=FF08&CarID=r137&fc=0 Färden omnämns i texten.

    Här en annan av Rosselinis bilar:

    http://www.influx.co.uk/wordpress/blog/friday-car-crush-32/

    En länk till, om berömda kvinnor (däribland Ingrid B) och deras bilar:

    http://www.miniwerks.com/forum/pop_printer_friendly.asp?TOPIC_ID=399

    När jag googlade vidare fann jag denna journalfilm om den högtidliga fest på Berns som Bergman/Rossellini jagat till genom hela Europa. De kom – litet försenade. Man får inte se bilen men väl många av den tidens kändisar:

    http://www.europafilmtreasures.eu/PY/257/see-the-film-with_ingrid_bergman_at_berns

    Gilla

  3. Hej Erik!

    Det du skrev om radarvarnare fick mig att försöka ta reda på vad som gäller. Jo, radar- och laservarnare är förbjudna i Sverige, även laserstörare (men konstig nog inte radarstörare). Se http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19880015.HTM

    Även http://www.testfakta.se/motor/article62761.ece

    I några få europeiska länder är radarvarnare OK. GPS-baserade fartkameravarnare är tillåtna i Sverige. En riksdagsman ville dock stoppa dem men fick nej, men i många europeiska länder är de faktiskt förbjudna, bl a i Tyskland. Hur nu detta kan kontrolleras.

    Det spekuleras på många forum på webben om dessa varnare och andra knep. Klart är att det inte är helt lätt att mäta med en lasermätare.

    Kikade även på ”polisradio”, något jag spontant tycker måste vara förbjudet. Men icke så, i alla fall enligt Wikipedia. Tydligen menar polisen att de kan få värdefulla tips från ”tjuvlyssnare” (förstå termen rätt nu!). Vill de vara hemliga av sig kan de ju köra krypterat. (Sedan är det visst fortfarande svårt med radiosambandet när exempelvis polis, brandkår, flyg- och sjöräddning skall samarbeta. T o m inom polisen.)

    Sedan måste jag erkänna att jag trots googlande inte förstått hur man kan varna för en radar eller laser. När min varnare upptäcker signalen är det ju för sent.

    Det är inte lätt att veta vad som är förbjudet, förnuftet räcker inte alltid till att bedöma det. Lagar är ofta ett led i vällovliga strävanden och ”visioner” men uppfattas inte alltid som vettiga eller rättvisa.

    P S. Denna bloggpost nedan handlar som vanligt om flera saker men det finns litet om hur det kan vara att fångas av en svensk fartkamera: https://larsan13.wordpress.com/2010/07/09/problem-med-parkering-hastighet-och-sa-med-spraket/ . Det var förstås inte Ryan Airs fel – men nästan! Jag hade gubblat väldigt mycket om jag skulle flyga till London med SAS från Arlanda dit man kommer med publik transport eller om jag skull ta bilen till Skavsta och långtidsparkera den där, för att flyga med Ryan Air. (Nå det går buss till Skavsta också.)

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: