Skrivet av: Sudden | 2013/01/13

Om kungavagga och minnen med mera

De senaste dagarna har antalet visningar varit stort. Jag kan se att besökaren ofta tittat på en viss enda bloggpost, den där ordet ”kungavagga” nämns som lär vara ett vanligt ledord i korsord. Denna post hamnar högt i Googles lista när jag googlar globalt på ”kungavagga”. (Ordet förekommer även i några andra bloggposter från mig, när jag kommenterat dess popularitet).

Tydligen har någon korsordsmakare slagit till igen. Visserligen frågar korsordslösare litet då och och då men ibland blir det intressetoppar. Dock alltså inte för flyg.

I min bloggpost nämns namnet på den goda franska staden Pau, där vår förste Bernadotte har sina rötter, men skälet att jag nämnde Pau var att där fanns tidiga flygskolor, redan före 1910.

Nu försökte jag ta reda på litet mer om ordet ”kungavaggas” ursprung men kom inte längre än att jag gissar att det är bildat med uttryck som ”Svearikets vagga” som förebild. Huruvida denna vagga stod i Uppland eller Västergötland finns det mycket intressant att läsa om men det är en annan historia.

Man kan nog kalla exempelvis Betlehem och Lindholmens gård för kungavaggor men det som korsordskonstruktörer nog främst tänker på är ”Mora”. Strax sydost  om Uppsala finns nämligen en ”Mora äng” där svearna/svenskarna valde sina kungar på medeltiden. ”Mora stenar” är ett vanligare namn.

Mora stenar

Mora lär betyda ungefär ”sumpig granskog”. Jag har förresten länge undrat vad ”Mora träsk” var för spännande musikgrupp och tog nu reda på det. Progg för barn.

Även i övrigt börjar jag ”gå i barndom”. Jag har sett på TV-dokumentärer om Olof Palme (mycket bra gjord tycker jag) och Jan Stenbeck (bara ett enda avsnitt) och påminns om hur olika historien kan skildras eller ha upplevts. Hur Stenbeck fick tillträde till olika marknader berättar en medarbetare stolt om, inga problem minsann. Medan Telia i dag är ute i blåsväder för mutor. Nå, det är mer pengar i branschen nu.

Via ett minne av en person en gång aktiv på SFF forum halkade jag in på RDS (en hjälpsignal som gör bilradiomottagaren mycket mer användbar) där Televerkets insats var mycket viktig såsom jag såg det hela från min utsiktspunkt (i samma korridor i Televerket!), men har hamnat i skymundan i denna 25-årsjubileumstext bland de många namnen. Det blir många namn i en jubileumsskrift när alla som var med i allmänhet ännu lever och måste kommas ihåg.  Och vi är trots allt ett litet land i utkanten av Europa och ett televerk (ett ”PTT”, för post, telegrafi och telefon) är ju i bästa fall en ynka underleverantör till ett rundradioföretag. Televerket blir nådigare omnämt i Sveriges Radios RDS-historik och i en bok om RDS (med EBU-anknytning) tackas 23 personer för utvecklingsinsatsen varav 3 st från Televerket samt en från SR. Jag hade förresten ingen aning om att idén skulle vara fransk, ett tyskt system (ARI) var redan i bruk.

När jag tänker tillbaka på de många tekniska system televerket tog fram för mobila radiotjänster (exempelvis för åkeriers transportdirigering och för personsökning) och inte minst för mobiltelefon och broadcasting , slår det mig att våra insatser inte sällan kom att knäcka etablerade tyska system eller förslag inom broadcasting. Det är otacksamt att vara pionjär! NICAM-stereoljud var exempelvis en krasch-insats för att stoppa ett tyskt TV-ljudsystem. Bakom allt detta stod Östen Mäkitalo, hans medarbetare och även Östens föregångare, Ragnar Berglund.

Här en illustration i min artikel om NICAM i televerkets tidskrift TELE 1989. Lätt missuppfattat”(?) men det blir ju roligare så. Man tackar redaktören:

NICAM_TELE_3_1989_bild

Mer om televerkets olika radiotjänser som mobiltelefon från 50-talet och senare men även radio och radar för civilflyget, bjuder Gert-Olof Johansson på. En gedigen tidig svensk mobiltelefonhistoria ger även Olle Gerdes. (Inget ont om Stenbeck och hans Comvik men nog var han vad avser mobiltelefon litet av en russinplockare allt. Hos Wikipedia kan man läsa mer om de nordiska televerkens pionjärsystem NMT (fanns även utanför Norden) och Comviks väg till att bli en viktig teleoperatör.)

Det första namnet i jubileumsartikeln är Kari Ilmonen. Han var tidigt känd för mig genom en idé om en styrsignal som kunde reglera mottagarens dynamik. Viss musik måste ”expanderas” för att bli fullt njutbar men problemet är att grannarna då störs. En gång vid en lunch långt senare på takvåningen på Yleisradios hus på Sommargatan i Helsingfors förnöjde han sina gäster med en sedelärande berättelse. Han hade kommit in i en diskussion med sina medarbetare: ”men du ljög ju egentligen när du motiverade vårt förslag vid direktionslunchen!”. ”Joo, men dessa politiker och journalister begriper inte teknik så jag fick förklara det hela på ett sätt som de begrep så att de kunde komma fram till rätt beslut”. Detta knep används av oss alla, inte bara av politiker. Jag minns även Ilmonens knep att förklara hur TV-bilden sänds (förr i tiden). Hur får man en bild genom ett nyckelhål? Jo, man skär bilden i smala strimlor, puttar dem så genom nyckelhålet och fogar sedan samman strimlorna.

Så här såg det ut 1974 vid mitt första möte i Genève om radiostandardisering inom Internationella Telekommunikationsunionen. Jag minns svagt att jag då stötte samman helt kort med Ilmonen. Det kan förresten vara han som iklädd fluga sitter rakt bakom den kortklippte mannen i förgrunden:

CCIR_SG_10_18febr_1974_kongress-ladan_v_Palais_Wilson_liten

Jag kände mig väldigt bortkommen, hade inte fått veta så mycket om hur det gick till på sådana här möten. Beslut/resultat-texter togs fram av mindre ”drafting-grupper” som man ser en del av på bilden nedan.

Genève_Palais_Wilson-annex_Keller_m_fl_1974_BF29

Längst till höger sitter fransmannen André Keller, nämnd i RDS-historiken. Jag minns att när jag första gången mötte honom tilltalade jag honom på tyska, rätt ivrigt förresten, för jag trodde han var tysk! En blamage! Men han är fransman samt stillsamt försynt i sitt sätt. Senast jag mötte honom var i samband med en båtutflykt på Mälaren i samband med ett EBU- möte som jag inte deltog i men SR ville bjuda med svenskar som hade EBU-kontakter. Vi skildes åt på Tegelbacken en dag i oktober 1986 och sedan dess har vi inte träffats. (Detta är inte helt sant ser jag. Vi var faktiskt på samma möte 1989 (André K mitt i översta raden) men vi hade inte närmare kontakt. Genom att jag råkat bli viceordförande i en EBU-grupp hamnade jag ibland genom automatik i sammanhang som egentligen var för ”fina” för mig.)

Jag ser på SFF forum och även hemsida att SFF berättar litet om vad som händer på flygmusei-fronten med ”alternativen” Arlanda, Skavsta och Siljansnäs. Tacknämligt. Jag tror många flygentusiaster reagerar med oro när det talas om ”gallringar”. Men ett modernt museum strävar inte att visa upp precis allt det har, museerna ska numera vara ”pedagogiskt uppfostrande” om jag fattat rätt. Jag minns Naturhistoriska Riksmuseet och Armemuseet från min ungdom med sina trista rader av glasmontrar med uppstoppade fåglar, hämtade från Afrika på 1890-talet, eller revolvrar och sablar av en oherrans massa typer samt dammiga och sönderfrätta gamla regementsfanor.

Sedan gjordes dessa museer om. Det vimlar nu av föräldrar med småbarn, det såg jag nyligen på det omgjorda och utåtriktade Tekniska museet. Men man informerar om sitt arkiv, även om öppettiden är mycket begränsad, med mera. I taket hänger där nu bara Bryggarkärran och Junkers F.13 S-AAAC. Rolf von Bahrs Cierva-autogiro SE-AEA är i ett förråd i Bålsta och lär behöva en renovering med tanke på att duken sägs vara spröd som rispapper.

”Gallring” innebär i bästa fall spridning men det låter ändå otryggt, inte minst för alla de entusiaster som försökt samla och bevara flyghistoriska föremål.

Jag skannade nyligen några foton från vår realskoleklass skolresa i juni 1953 som gick till det syndiga Köpenhamn (jag var 14 då; minns en loppcirkus på Tivoli) via Göteborg. Där fotograferade jag en modell av en SAS DC-4 som hängde i entrén i Sjöfartsmuseet. När jag besökte museet för några år sedan fanns modellen inte längre kvar Borta efter bara knappt 60 år! En besvikelse, denna modell från min ungdom var ju det första min blick försökte fånga när jag som pensionär trädde in i museet!

DC-4_Sjöfartsmuseet_Göteborg_Skolresa_juni_1953

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: