Skrivet av: Sudden | 2013/03/08

En föränderlig värld – mest om IT

SVT:s regionala Gävledala sände 1 mars ett trevligt inslag om flygmuseer, med bilder av klenoderna och intervjuer med representanter från både Arlandasamlingarna och Siljansnäsmuseet där man bl a inriktar sig på UL men även har klenoder som överförts från Tekniska museet i Stockholm. Här nedan ser vi en bild ur TV-inslaget av den glade flygentusiasten, ja flygnörden, med sin VK1-halsduk fladdrande och flygvapenbåtmössan på huvet. Man är väl med i SFF! Jan Forsgren till höger:

Flygnörd
Man får höra den statlige utredaren Hans Rodes kloka ord om vikten av ett flygmuseum, men man kanske inte göra sig några förhoppningar. Redan på 1920-talet gjordes ju propåer till myndigheterna…

Göteborgare gläds nog åt att här ovan se en skymt av Uno Ranchs DH Dove SE-EUR. Om personen Uno Ranch och hur planet kom till Arlanda har Åke Hall, en annan göteborgsprofil, skrivit med känsla och kunskap i SFT nr 2/2000. Första artikelsidan här och här skriver Ranch själv.

I går förmiddag i 10-tiden kom återigen ett telefonsamtal som påstods komma från Microsoft i Santa Ana i Kalifornien, med anledning av min eländiga dator som påstods sprida spam eller vad det var för fel med den. Samtalet, som antagligen kom någon annanstans ifrån (Kalifornien är nio timmar och ett ansenligt antal år efter oss), bröts dock denna gång snabbt. Det var nog inte samma person som ringt tidigare  och som kallade sig Watson, en känt namn i IT-felbranschen. Brytningen var denna gång inte indisk. Det var inte heller det första samtalet sedan det första lurendrejerisamtalet 15 februari, som fick mig att släppa in en främling, Watson med påstådda ”assisterande ”tekniker”, att ”dona” i datorn. Obehagligt, och dessutom känner man sig förföljd.

En datakunnig vän skrev ett långt mejl om allt hemskt som kan hända, medan min datakonsult tog det litet mystiska ”HP-märkta” meddelandet i senaste blogginlägget litet lättare. Jag har kört några tester ytterligare men jag tror inte sådana skador som kan komma av att någon installerat fula program upptäcks, även om IT-företagen i sin reklam för säkerhetsmjukvara försöker låta förtroendeingivande.

Jag tog mig före att ändra några lösenord, man skall ju göra det. Med försiktighet, jag var rädd att bli hängande mellan det gamla och nya lösenordet. Jag började med ett mindre viktigt bildarkiv. Det gick bra. Min dator svarade dock att det inte gick att ändra dess eget lösenord, men ändringen gick igenom. Man kan inte alltid lita på vad datorn påstår. Min bloggoperatör ansåg att mitt förslag till ett något mer utvecklat lösenord än det jag använder (sex tecken) var alltför enkelt (!), och föreslog istället en 14 tecken lång teckensträng som jag accepterade. Det dröjde ett tag innan ”systemet” lärde sig det men nu har det börjat att för det mesta (?) komma ihåg det. Jag har det dessutom liggande i ett allmänt kom-ihåg-dokument så att jag lätt kan klistra in det. Om detta är säkert kan man ju sedan fundera över.

Antalet små papperslappar med lösenord har därigenom utökats. Man kan dock glädjas åt att på senare år har det blivit enklare att ange ”användarnamn”. Det var ett elände förr att hålla reda på vad jag kallat mig.

Så kom med posten ett nytt inloggningskort till min internetbank. Tydligen helt rutinmässig förnyelse. Men det krånglade, ”batterinivå låg” sa läsaren. Gamla kortet gick däremot bra. Nå, efter ett tag började det nya kortet fungera. När jag åtskilliga timmar senare åter försökte använda det trilskades det igen. Få se vad som händer. Jag köpte för ett år sedan ”nya” batterier som jag ännu inte testat.

När jag passerade Swedbanks kontor nyligen såg jag att de två ”Minuten” automaterna ersatts med ljusblå Bankomater. Efter diverse googlande fann jag hos Wikipedia att ”Minuten” sedan ett par år ingår i Bankomat-systemet:

130307_Bankomater

Ordet ”bankomat” kan liksom ”parisare” och ”hamburgerkött” tolkas olika. Många använder ordet för alla slag av uttagsautomater. Här kan man se uttagsautomater av Ericsson/Datasaabs tillverkning.

För mig har ”bankomat” alltid varit ett varumärke och jag har dragit mig för att sticka in mitt bankkort i andra uttagsautomater, det brukade kosta några tior i avgift. Länge hade jag ju dessutom bara ett bankomatblått uttagskort och ett betalkort. Men jag skall nog nu göra ett försök med de nya blå sakerna utanför Swedbank.

Man kan hos Wikipedia läsa om dessa automaters historia liksom i detta s k vittnesseminarium. Sparbanken var visst först med en on-line automat, något Bankomatsystemet fick senare. När jag på det tidiga 70-talet (?) stolt skulle visa min hustru hur man gjorde, beordrade jag en utbetalning av 200:-, i visshet om att inga pengar skulle komma ut för jag visste att jag inte hade täckning för detta, och att automaten därför skulle neka uttag.  Döm om min förvåning när sedlar matades ut! Jag tror jag fick betala en straffavgift. Många år senare blev det något problem vid ett uttag i Hemse på Gotland, den lilla lappen visade ett ordentligt saldo. Men icke, saldot var inte uppdaterat. Jag ringde Bankinspektionen som dock tyckte att det inte alls var självklart att ett ”skriftligt saldobesked” skulle man kunna lita på. Då försvann en del av min vördnad för bankerna…

En mycket bra bok jag en gång läste var ”Datadyrkarna” av Jan-Jöran Stenhagen, bakom vilket namn antagligen gömde sig Jan Freese och möjligen med B G Wennersten som medhjälpare. Man bygger upp en falsk bankomat som man placerar i gången mellan Centralen och T-centralen i Stockholms City. De som försöker ta ut pengar möts av beskedet ”tekniskt fel” och får tillbaka sitt bankomatblå kort vars magnetremseinnehåll naturligtvis registrerats. Metoden har använts i verkligheten. Litteratur kan vara inspirerande!

Datadyrkarna

Jan Freese var en god debattör och skribent (de senare romanerna nådde dock inte Datadyrkarnas nivå tycker jag) och en riktig ämbetsman (d v s jurist), med erfarenhet även från det privata näringslivet. Som förste PTS-chef var det för honom viktigt att trycka ned de  televerksrävar som överförts till PTS och kunde radio och radiofrekvensplanering och istället släppa fram nya krafter även om de inte var så kompetenta. Mycken gråt, tandagnisslan och besvikelse har man hört talas om eller blivit vittne till. Televerkshatet var också väl utbrett i många kretsar. Hur många miljarder detta kostat vårt land, ja säg det. En gång var Sverige ett ledande teleland men sådana påståenden hörs inte numera. Jag vet att man kan se annorlunda på saken. Många anser nog samhället tjänat på detta och ny byråkrati skapar dessutom sysselsättning 😉

Kul med ”Datadyrkarna” var att man kunde fundera över vilka som dolde sig bakom de olika namnen. Bl a förekom en person jag hade haft affärskontakter med, dock i boken under sitt rätta namn, Bo Hörner. Han sålde bl a radarstationer (Selenia) på Magnetic AB. Rolig var skildringen hur man försöker få tag på den rätta bankomatblåa färgen. Här en positiv recension. Tyvärr finns inte boken kvar i min hylla. Jag har antagligen för länge sedan skänkt den till min äldste son, som nu arbetar med IT hos en högre juridisk myndighet. Så kan det gå.

Å andra sidan, man blir ofta besviken när man läser om böcker man en gång gillat.

Jag har ju funderat om jag kan förlora pengar genom de skojare som verkar ”bevaka” mig och jag började fundera över vad ”pengar” egentligen är. Det finns ju inga slantar i datorn och snart inte IRL heller, allt ordnas med ”immateriella löftesbevis” eller vad det skall kallas. Banker har inte längre pengabingar som Joakim von Anka hade. Var fanns förresten pengarna på bankkundernas konton? Kanske till varje konto hörde en sockerlåda, det borde ha räckt i de flesta fall:

sockerlada2d

Dessa lådor var fint gjorda med sina sinkade hörn och är fortfarande användbara (litet av sin tids banankartonger) förutom att de förekommer inom mer eller mindre pyntig heminredning.

Nu har bankerna avancerad IT-teknik minsann. Men fel kan det gå ändå :

Chockbesked

Ja, vi är många som funderar över ekonomi, finanskriser & andra kriser, valutor, räddningspaket, s k besparingar och sådant. Här några fler funderingar kring Joakims pengabinge.

Sudden

P S. Ett tidigt bedrägeri, citat från ”vittnesseminariet” som nämns i texten:

Jo, jag tänkte bara säga att man kanske hade lärt sig en del från säkerhetssynpunkt när det gällde off-line-automaterna. Jag kommer ihåg ett fall, en sådan här off-line-automat som jag brukade använda. Man skulle sätta i ett kort och så öppnades en dörr, och då kom man åt tangentbordet, det var en lucka eller dörr för. Då var det en skojare som gjorde så att han satte en tejp på dörren och så kom en kund och stoppade i kortet. Då stannade kortet där och ingenting hände. Kunden bankade på dörren, men det hände ingenting, så till slut gick kunden. Då gick skojaren fram och tog bort tejpen och så kom kortet ut och så tog han det. Han gick så efter kunden och tog reda på vad kunden hette och bodde eller jobbade och så vidare. Så ringde han och sade, god dag, det här är kamrer Johansson på Handelsbanken. Vi har hittat ert kort i automaten och vi lyckades se att det var ert kontonummer men för att få ut kortet så måste vi ha koden. Om ni bara nämner det så kan vi ta ut det så skall ni få ett nytt kort och ny kod sedan. Den här kunden nämnde vad han hade för kod och sedan försvann det lite pengar på hans konto.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: