Engagerade män

De e mycke nu och jag har haft svårt att ta sig samman och skriva något. Nå, en lättnad innebar det att min Citroën för första gången på fyra år slapp någon anmärkning på bilprovningen. Köper man en ganska ny litet körd begagnad bil som man sedan bara kört 600 mil med på tre år förväntar man sig ju inga problem.  Men huj vad jag bedragit mig. Även om det bara varit småsaker.

Natten före besiktningen kunde jag inte sova. Hade glömt kolla om hel-lyset funkade och sådant upptäcks ju tidigt. Man kanske ombes att backa ut ur hallen och återkomma senare. Pinsamt, man drar då nog något över huvudet, likt vad man ser i TV-nyheterna när någon förs in i domstolens förhandlingssal. Nå, det har alltid handlat om ”urblekta” eller slocknade lampor som bilprovningen slagit ned på. Det finns en oerhörd mängd lampor och några kan inte kommas åt av oss med normalstora händer. Och det var ju inte fransmännen som uppfann ljuset medan brittiska Lucas i alla fall uppfann mörkret 😉

Hjulfjädrar och startmotorer verkar inte vara fransmännens starka sidor heller.  Ett citat från ”Vi Bilägare”: G M upptäckte att framvagnen hade säckat ihop en morgon när hon skulle backa ut bilen från garaget. Även för mig säckade en fjäder när bilen stod parkerad och när jag skulle backa ut gick det inte och det lät illa därtill. Man förstod att bilen led svårt, ja inte kunde helt enkelt.

Det var också länge sedan jag hörde ordet ”solenoid” som servicemannen använde när han förklarade att startreläet pajat, elektroingenjör som jag ändå är.  Men man har minsann ”diagnossystem” som talar om för mekanikern vad som är vaj, d v s vad som ska bytas. Googling förklarar problemet och varför det ofta är intermittent och att på vissa bilar är det enkelt för en ”händig” person att fixa reläkontakten själv. (Texten är gammal och ”utvecklingen” kanske har gjort det omöjligt att i dag klara sig med händighet.)

Det dyraste bilåkande jag haft – skatt, försäkringar, service/reparationer utslaget per mil blir mycket om man bara kör 200 mil om året. Men bilen ser trevlig ut och mycket är ”principiellt bra” med den. Och verkstaden är lagom stor.

Annars ska ju en riktig Citroën se ut så här:

Ur en film som finns här. Mannen i dörren är Sven Rohlén, brandchef i Gävle, en företagsam person. Minns ännu att min far någon gång för länge sedan omnämnde honom i positiva ordalag, något min far sällan opåkallat gjorde.  (Han gav sällan negativa omdömen heller; jag minns just bara ett fall. ”Jaså, är han fortfarande på fri fot” om en man som kommit upp sig i televerket.) Flygklubbsordförande (här och här) , en friluftslivstödjare som också ”sponsrade” löparstjärnor som Gunder Hägg och Henry Eriksson genom att låta stadens brandkår anställa dem m m.

Bloggskrivandet är ständigt närvarande i skallen. Ibland när jag vaknar gryr det långsamt att det blogginlägg jag skrivit i min dröm faktiskt bara var en dröm.  Ibland blir jag då lättad, ibland tycker jag det var synd. Av två alternativ till blogginlägg som jag haft satsar jag nu på det ena. Litet magert känns det som men det brukar alltid vid skrivandet dyka upp något mer som åtminstone jag tycker hör till ämnet.

Den trägna modellbyggaren och ”teknik-konstnären” Tomas Leijon som jag nämnde i den senaste bloggposten föreläste 19 november 2008 på Tekniska museet . Ett KSAK-arrangemang under den stolta devisen ”Modellflyget leder utvecklingen av flyget”.

Detta fordon med bara 34 cm i spårvidd höll sig dock som avsett stadigt kvar på marken även i 160 km/h. Gusschelov.

Här är några bilder jag tog då. Först en bild av Tomas med en annan känd uppfinnare som lyssnar:

Airspeed Industry är Tomas företag. Ett fint namn; dels fanns det brittiska Airspeed Ltd med typer som Oxford och Ambassador (BEA:s ”Elizabethan”), dels hade jag en gummimotormodell som pappa byggt med det namnet. Amerikansk modell men i hårdträ som fanns i Wentzels katalog. Med sin trapetsformade vinge litet elegantare än Sigurd Isacsons ”Silvermåsen” men inte så aerodynamiskt raffinerad. Med en fin och ömtålig stor träpropeller. Jag minns inga fina flygningar. Jag höll på invid vårt hus på Sköntorpsvägen 99 i Årsta med asfalt och bergklackar och någon ynka gräsplätt. Hemskt egentligen. Det måste ha varit svårt för pappa att se hur hans son misshandlade modellen. Jag tror han köpte propellrar för att själv tälja en snurra på ca 30 cm tar tid. (Vi prövade med en Isacson-Auster en aluminium-propeller men det blev alltför tungt.) Ungefär så här såg den ut men propellern var större och en färg fick räcka; vitgult japanpapper vill jag minnas:

Här imponeras gamla modellflygare av vad som är möjligt i dag. En känd modellflyghistoriker ses till höger tror jag:

Tomas Leijons modell av Turbo Raven i förgrunden. I bilden nedan ser man bakom Turbo Raven en snabb elektrokärra och en Depron-Sukhoi.

Dessa hyperakrobatiska lätta RC-modeller byggda av cellplast (Depron) som kan göra ”vad som helst” använder ibland propellrar vars stigning kan regleras:

Och då är det ju ingen konst!

Sudden