Skrivet av: Sudden | 2013/10/02

Litet av varje – Huddinge, Hormuz-sundet m m

Nyligen har jag besökt Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge några gånger. Det finns ett sådant i Solna också. Intill det ligger Karolinska Institutet.

Jag var där första gången 1998 då jag under svampplockning tillsammans med Åsa vid Brantbrink i Tullinge fallit omkull på näsan. Jag såg på väg ned mot marken berghällen närma sig utan att jag fick fram händerna som skydd och så hörde jag hur det knakade i skallen. Det blödde  ymnigt och det var bara att ta bilen till sjukhusets akut, ungefär 5 km att köra. Vi parkerade i en stor täckt/underjordisk parkering vid entrén, stoppade pengar i en betalautomat och sedan vidtog den vanliga långa väntan på akuten. En gång blev jag tvungen att blodig och eländig gå ut och fylla på parkeringsautomaten med fler mynt.

Att organisera sin verksamhet så den passar ”användarna” är som bekant inte vårdapparatens starka sida. Kanske jag kunde ha försökt be om hjälp eller tillgivelse. Men det är inte min starka sida.

Så här såg jag ut efteråt. Men jag är helt nöjd, man tog det hela på största allvar och jag kallades tillbaka, man ville fixa något inne i näsan. Bedövning (på gammaldags vis med eter nästan). Räkning på 80 kronor eller så.

Svampplockar-Lars_aug-98

Här är den elaka marken.

Våren 2000 var det dags igen. Åsas vandring mot lungcancerdöden ett knappt år senare hade just tagit sin början och Huddinge sjukhus hade nyligen fått en höjd status som man var löjligt ivrig att skryta med. En bild som jag därför tycker är trist inte bara av personliga och estetiska skäl.

Childish pride

Jag hade faktiskt varit där tre månader tidigare, när mitt första barnbarn Jesper fötts, på Åsas 50-årsdag 8 februari förresten:

Farfar Lars

13 år senare kan detta lilla knyte mer IT än jag lärt mig under ett långt liv. Bra blir barnen som föds där!

Kanske jag återkommer till bilparkeringsupplevelserna vid de senaste besöken. Hörde förresten vid det senaste besöket att det för drygt ett år sedan kunde ha blivit en stor katastrof med många döda när en del av det gamla parkeringshuset plötsligt rasade när man höll på att riva det för att bygga nytt.

Vid besöken nu förvånades jag över hur många bilar som var parkerade runt sjukhuset och Södertörns högskola intill. Det finns verkligen mycket i Flemingsberg, där det utseendemässigt udda Ronald McDonald-huset som jag undrade över när jag passerade sticker ut. Annars handlar det om stora byggnadskomplex.

Något helt annat, Det har på sistone verkat ha öppnat sig när de gäller kontakterna mellan USA och Iran:

Telefon

Från min tid i Televerket minns jag hur man läste om det amerikanska telefonsystemet där det fanns problem med konkurrensen eller eller om det nu var bristen på sådan.  ”Mamma Bell” hade ett slags monopol. Det dröjde väl även innan man fick en över hela landet användbar mobiltelefon. Men s k ”mångfald” fanns och finns, till folkpartisters och andra USA-kramares glädje. Vidare var på min tid Sverige ”världsbäst” på telefoner; billigt och bra för kunderna. Grannländer låg efter, och speciellt illa var det i Norge. Det lärde man sig som televerkare.

Televerket skickade genom sitt Swedtel ut konsulter till telefonmässigt mindre utvecklade länder, till även LM Ericssons glädje och nytta skulle jag tro. Min far tillbringade efter sin rätt tidiga pensionering vid ca 62 års ålder några månader i just Iran omkring 1973. Landet styrdes då av shahen som var västorienterad och hade USA:s stöd. Bl a fick han köpa F-14 Tomcat. Pappa hade med hem som minne ett metallfat, ca 43 cm i diameter som nu hänger på min vägg.

Iran-minne_metallfat

Senare ändrades Irans inställning till västerlandet och dess kultur och USA kom i kriget mellan Iran och Irak nog närmast att ta Iraks parti. En olycksalig händelse var den amerikanska nedskjutningen av ett iranskt trafikplan, Iran Air Flight 665, en Airbus A300, på en kort flygning över Hormuz-sundet den 3 juli 1988. 270 omborvarande dog. Befälhavaren på US Navys relativt nyanlända robotkryssare Vincennes hade det vid tillfället stressigt. Man var inne på iranskt territorialvatten eftersom amerikanska helikoptrar beskjutits av iranska fartyg. I stridens hetta och med kommunikationsteknik och dito regler som US Navy inte riktigt behärskade och kanske en viss amerikansk stidslystenhet och inte minst oro att bli anfallen, sköt man ned det iranska trafikplanet som man befarade var en iransk F-14 Tomcat.

Målidentifiering är inte alltid lätt men nog så viktig. A och O liksom.

Om denna händelse kan man läsa i Wikipedia och exempelvis här. Lockerbie-attentatet ca ett halvt år senare kom tidvis att misstänkas vara en hämnd för Iran Air 665-nedskjutningen. Till sist fick dock USA Libyen att ta på sig skulden. (Jag minns hur jag i SFF Kronologi försökte beskriva denna händelses ”upplösning” som sträckte sig över många år varför jag fick ändra texten flera gånger. Inte precis svensk flyghistoria men en händelse som i ”Väst” var viktig. Sedan kom ju 11 september 2001…)

Ungefär lika många dog i Lockerbie som i Hormuz-sundet men Lockerbie är i vår del av världen så mycket mer känt. Så det kanske inte är så konstigt att Iran inte lyft på luren.

Wikipedia har en förteckning över nedskjutningar av trafikplan till ledning för den som söker mer att läsa om sådana händelser.

Sudden

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: