Skrivet av: Sudden | 2013/12/22

Skyltar

Det har varit mycket på sistone. Jag har fyllt 75 (hoppas jag tackat alla som uppvaktat via Facebook), haft gäster och lagat mat. Jansson och rödbetssoppa. Svårt att få ihop något till bloggen vilket fordrar koncentration och kraftsamling.  Det ena ögonblicket tycker man att man inte har något att skriva om, i det andra är problemet att snyggt knyta samman allt som svämmar över i skallen.

Väljer att köra en nonsensgrej, ”skyltar”. Vilket inte ligger så långt från ”piktogram” som jag ett tag planerat göra något av. När jag nu av någon anledning som jag glömt letade efter en bild i min dator använde jag sökbegreppet ”skylt”. Jag fann inte vad jag sökte men de förslag jag fick var kul.

Först en en seriös skyltning av en plats av intresse för ”urban explorers”, hembygdsintresserade och VK2/beredskaps-fans:

111007_Nytorpsberget_skylt

Nytorpsgärdet är en plats till glädje för ballongflygare och badare genom Nytorpsbadet. Här en bild därifrån, illa exponerad men jag har försökt rädda den. Min yngste son Robert närmast. Själva ”gärdet” (reservation för trafikled kanske, jo så verkar det) är beläget mellan Kärrtorp och Björkhagen, alltså i södra förorts-Stockholm. Här är litet mer av skyltens omedelbara omgivning. Mer att se/läsa på detta forum vilket dock fordrar registrering om man vill se mina bilder.

Här har några tydligen flyttat men det är ju bra om man inte behöver byta skylt. Och KTH:s Haninge-del finns kvar medan Södertörns högskola i stort har vänt Handen ryggen tror jag. Men så har dom inte fått bli universitet heller:

090817_Campus_Högskola_väck_skylt2

Här nedan har jag roat mig med att bildmanipulera. Ett litet stråk nordväst om Märsta vill jag minnas:

Skylts

En annan skylt eller i alla fall kommentar till en spisfläkt som aldrig funkade bra:

Spisskylt

Fläkten är sedan länge utbytt mot en bättre fungerande men jag säljer gärna min andel i Ottsjö Fjällby. 15.000 förslagsvis, för 7 veckor om året. Årsavgiften är väl ca 8-9000 pix (och så kan man tjäna en del på uthyrning). Vore skönt att slippa detta när man nu längre knappt kan stå på benen och barnen/barnbarnen tycker det räcker att åka till Sälen för åka skidor eller mountainbike. (Och de reser hellre till New York än Alperna för de pengar Nordea skjuter till som belöning för den film Jan/Jesper/Erik gjorde för att visa att spara för en skidresa är fint. Banken tjänar därtill pengar på det. Vi äldre minns ”Spara och Slösa”.)

Min mellanson köpte en skylt för min bil när han genomkorsade Nordamerika med bl a bergspass i Klippiga bergen när han var med om att testa en lastbil från en känd svensk tillverkare:

002

När jag gav mig iväg till Mecklenburg-Vorpommern en slasksnöstormig aprildag 1999 från Göteborg köpte jag där SE-skylten på en OK-mack. Jag fick sedan krypa fram på E6:an genom halva Halland  på grund av väglaget och den dåliga sikten där plötsligt en helikopter dök upp i vindrutan head-on och jag fick en lätt schock.

Då trodde man ännu att bil-Sverige skulle anpassa sig till internationell standard för nationsbeteckningar där Sverige heter SE eller SWE och inte S. Men tji fick jag. En något formalistisk vän påpekade att jag i Tyskland kunde ha åkt fast för att ha en ”ogiltig” nationalitetsskylt, medan den vid färd inom Sverige välvilligt kunde tolkas som att jag ville visa att jag hette ”Stig-Emanuel” eller något sådant.

Även (eller i synnerhet?) myndigheter håller gärna fast vid hemgjorda eller föråldrade ”standarder”.

Lite flyg till sist ändå, en bokmärkeskarta jag för några år sedan fick från den lätt formalistiske vännen och som nu sitter på en dörr (inte vännen). Från ca 1946 skulle jag tro. Jag minns barndomens glansiga färggranna bokmärken, man var inte bortskämd med färgbilder på den tiden. Här slås man hur illa tecknade några plan är. Rapidens registrering är fejkad vad jag kunnat forska fram men planets färger är vackra. Det är nog en J 20 och inte en J 9 som avbildas.

Bokmärken

Detta får räcka/Sudden

Annonser

Responses

  1. Hej Lars et al,

    If you want to see skyltar / signs take a trip on the outer peripherique around Paris. My wife and I did that a few years ago when we drove from Portugal to Gothenburg. The peripherique gives me the shivers. It should really be called the terriferiques as it terrified us. First of all you have all these French drivers who tend to use the horn when you and I use the brake. The singes with the speed limits are there just to add different colours to the millions of other signs showing possible destinations. Then add to those the sign with the road numbers remembering that one road can have up to four different numbers. This is done simply to properly confuse the foreign drivers. And to make the picture complete, add a few thousand billboards telling you what to eat, drink, and where to stay the night. If you are still alive, that is to say.

    The speed you drive at is controlled by the cars around you and this speed has nothing at all to do with whatever the speed limit signs suggest. So, you try not to bump into the cars around you while, at the same time, you try to spot any sign with the road number you are supposed to be or head for or a sign with the name of the place you want to go to. Which is not there, of course, because this place is to insignificant to whoever decided on the names to be signposted.

    To manage the peripherique is a two man job for sure. The first time we drove there I was at the steering wheel while my wife desperately tried to find any sign that had the vaguest connection with our destination. We finally got out of that madhouse, perspiring profusely and with a blood pressure somewhere around 200 or thereabout. And, we were actually on the right road.

    Returning to Portugal we stayed a night in a small and very pleasant hotel about an hour’s drive from that horrifying peripherique. At breakfast the owner came to ask us if we were all right and I, being an honest man, said that we were far from all right. We were facing another half hour on the peripherique. Oh, he said, forget all those signs with the road numbers, forget the speed limit signs and just look for Bordeaux signs. That is all you need to look for. We took his advise and disregarded the 2000 or so signs with obviously unrelated information. Very soon we spotted the first Bordeaux sign and after that it was a piece of cake. Except, of course, that we were still buzzed by french drivers who made their damnedest to have a go at our car.

    These days I have Tomtom which would have been wonderful to have that time. And a Centurion tank would be nice to drive in too for ease of mind and personal safety.

    Gilla

  2. Hej Erik!

    Tack för denna fina skildring av bilkörningens allt ökande svårighet. Kombinerad med franskt tänkande förstår jag det kan bli svårt. Jag har aldrig kört bil i Frankrike (utomlands bara i Danmark, Tyskland, Schweiz, Norge, Estland och Israel utan några större problem men det är nu för åtskilliga år sedan – jag har f ö inte förnyat mitt pass) men har för mig att det fanns en vägvisare i städer som betydde ”genomfart” och med den för svensk logik konstiga texten/förklaringen ”toutes directions” (alla riktningar). Inte att undra på att filosofen Descartes (Kartesius) inte lyckades i Sverige fast vi säger artigt att det var vår hemska vinterkyla som tog knäcken på honom. Icke så, han förstod helt enkelt inte svenskt rejält tänkande.

    Har just vaknat upp kl 22.30 efter den mest ”gedigna” mardröm jag haft på flera år. Sådana har börjat komma på senare år och kännetecknas av förvirring orsakat av att detaljer och förhållanden förändras hela tiden (därtill kommer min normala interna förvirring). De har alltid med resande och speciellt att göra sig i ordning inför en resa att göra. Svårigheterna att komma iväg blir till sist oöverstigliga och här gällde det att ge upp eller få hjälp men var då? I ett rum jag passerar ligger en svårt krigsskadad person från Balkan som saknar åtskilliga kroppsdelar (precis som jag i drömmen saknade delar när jag försökte sätta samman hjulnaven till min skoter) – och så vaknar jag med en suck av lättnad.

    En drömtolkning: kanske det handlar om ”den sista resan” – någon gång ger man upp inför en trasslig och av ”de ansvariga” dåligt anordnad verklighet.

    Denna gång gällde det bara en kort resa med skoter från någon stad i Sörmland till Stockholm.

    Fick lugna ned mig med födelsedagswhiskyn.

    Fast jag får säga att min senaste bilresa från Uppsala till Stockholm (och vidare till Handen 2 mil söderut) också var jobbig. Tog ”gamla vägen” fram till Märsta (man kan ana var ”kungseken” nära Flottsund stod; på min tid hade den stam och en viss grenkrona). Höstmörker, stark trafik, för mig nya vägar med skyltpilar som anger intetsägande vägnummer vid de olika rondell-avfarterna (min KAK vägatlas är från 1975 och ger trevliga anvisningar om sevärdheter och orters näringsliv – på den tiden). Jag åkte fel ett par gånger, t o m på den välbekanta E 4:an samt senare Södra länken (biltunnlar är inte kul). Trafiken var starkare än jag var van vid och mörkret gjorde att man fick förlita sig på körfältsskyltar ovanför motorvägen. Hamnade i höger körfält vid Järva krog, där det var köbildning i alla körfält, OK tänkte jag, jag kan ju fortsätta över Sundbyberg/Bromma. Det blev en omväg, men jag insåg att jag skulle ha fått se mycket nytt om det varit ljust. Kunde dock se Friends Arena en bit bort.

    Kanske jag blivit för gammal för att köra bil, eller om det är dålig träning.

    Sudden

    P S. Apropå respektera fartgränser: Jag minns min nu bortgångne vän Gunnar W:s förtrytelse över att blivit haffad för fortkörning. Han hade ju bara anpassat sig till trafikflödet. Gunnar bodde liksom jag i Handen men vi träffades oftast på internationella radiomöten i Genève. En ledig dag tog vi en buss till en fransk skidort i närheten, kanske Courchevel, och här är en bild av Gunnar i en paus från skidåkandet i mars 1997 med skidbackens avspegling i bakgrunden.

    Det var tider det! Det inser man först nu. Hur mycket kan tillvaron krympa och ändå ”ha värde”?

    Gilla

  3. Som tur är har jag aldrig kört bil i Paris, men väl åkt taxi där, vilket även var en hisnande upplevelse. Chris och jag satt i baksätet. Passagerarstolen I framsätet upptogs nämligen av en uppslagen dagstidning vilken droskföraren med stor iver och inlevelse läste medan vi rusade fram genom gatorna utan häsyn till filer, annan trafik eller trafikljus. Kan någon förklara varför det inte sker några större katastrofer, utan bara en och annan ”fender bender” i detta kaos?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: