Skrivet av: Sudden | 2014/02/08

Kring en resa till Uppsala

I onsdags morse tog jag bilen för att besöka Eva i Uppsala, kanske 10-12 mil bort. Jag kom iväg 10 minuter senare än planerat (förstås). Kraftig trafik på Essingeleden som jag når via Söderlänkstunneln. Det är inte trevligt att köra i tunnlar men jag vill ju undvika trängselskatten. Jag börjar nog också bli alltför gammal och ovan i dagens trafikmiljö; en del annat tyder också på det.

Ett problem är att Stockholm inte hinner bygga ut sina trafikleder. Södra länkens tunnlar blev fullt utnyttjade från början, Essingeleden räcker inte till och ”Förbifart Stockholm” behövs, även om som sagt tunnlar inte är kul. Staden växer, men planprocessen med dess ”gnöl”  och själva byggandet tar lång tid. Eller har helt enkelt privatbilismen sett sin bästa tid; att det helt enkelt tyvärr inte längre är möjligt att använda sin bil som på den gamla goda tiden. Här ett klipp ur en f d kollegas (hemmahörande i Höganäs) härliga brev om parkeringsbekymmer:

Veten att jag aflade prof för framförande af automobil år -48 ren. Då var det minsann inget hymlande om parkering och sådant tjafs. Man ställde sitt fordon där man bäst behövde ha det tillgängligt inför nästa tur. Lapp-Lisa var någon som sjöng och spelade gitarr, men som aldrig syntes söder om Hässleholm.

Ack ja, allt var enklare men även brutalare. Olyckorna var många och köer i trafiken fanns redan då. Men nu sjunker bilismens olyckstal ned mot järnvägens låga olyckstal som länge ”mörkats” av i och för sig förståeliga skäl.

Så småningom upphör trängseln på Essingeleden och E4-utfarten. Påmindes om att min bil på senare tid blivit väldigt bullrig när man kommer över ca 90 km/h. Fruktade att det var ”dyra problem” med hjullager eller drivaxlar och körde sakta. Senare när jag var framme i Uppsala och råkade betrakta min bil på avstånd, såg jag att det hängde någonting framför högra framhjulet. Ett slags ”plastsjok” med någon skyddande/aerodynamisk funktion hade släppt/knäckts/lossnat och trycktes antagligen mot däcket när det började gå fort. Jag lyckades före hemfärden fixera sjoket provisoriskt. En nödlösning. Stel i kroppen som man blivit går det inte att lägga sig ned eller ens stå på knä.

Dock föll sjoket ned igen mot slutet av hemfärden och det blev åter bullrigt, men då fanns det annat att bekymra sig för. Förutom en avstickare genom den vattendrivande medicinens påverkan så hamnade jag i fel fil vid Haga Tingshus, och valde att göra en runda tillbaka mot Järva krog för en förnyad approach till ”The Capital of Scandinavia”.

800px-Stockholm_The_Capital_of_Scandinavia

Detta är approachen söderifrån men det är samma bedövande trafik där också. (Bilden är från Wikipedia.)

Fick då för första gången se Solna stadshus, denna för mig som ”söderstockholmare” närmast mytiska kommun som jag har svårt att skilja från Sundbyberg. I alla fall ett högt hus. Hybris? Solna kallar sig förresten ”Solna stad”. Nå, befolkningsmässigt är Solna i nivå med de största stadsdelsområdena i Stockholm. Och det var inte det av Bellman besjungna tornet jag såg:

Dediceras till herr capitainen Kjerstein

Fjäriln vingad syns på Haga, 
mellan dimmors frost och dun, 
sig sitt gröna skjul tillaga, 
och i blomman sin paulun; 
minsta kräk i kärr och syra, 
nyss av solens värma väckt, 
till en ny högtidlig yra 
eldas vid sefirens fläkt.

Haga, i ditt sköte röjes 
gräsets brodd och gula plan; 
stolt i dina rännlar höjes 
gungande den vita svan; 
längst ur skogens glesa kamrar 
höras täta återskall, 
än från den graniten hamrar, 
än från yx i björk och tall.

Se Brunnsvikens små najader 
höja sina gyllne horn, 
och de frusande kaskader 
sprutas över Solna torn; 
under skygd av välvda stammar, 
på den väg man städad ser, 
fålen yvs och hjulet dammar, 
bonden milt åt Haga ler.

Vad gudomlig lust att röna 
inom en så ljuvlig park, 
då man hälsad av sin sköna, 
ögnas av en mild monark! 
Varje blick hans öga skickar, 
lockar tacksamhetens tår; 
rörd och tjust av dessa blickar, 
själv den trumpne glättig går.

Det torn som Bellman i sin sångtext syftar på är inte detta som är ett f d vattentorn med en viss anknytning till den man som inspirerat mig till namnet på min blogg och som i 30 år bodde på östra sidan av den stora vägen där fjäriln svängde sina vingar.

Denna lilla ”detour”, kanske tafatt onödigt lång, visade mig hur Storstockholm växer; det byggs ”överallt”, även i dessa för mig mytiska trakter som inte är så idylliska som Bellman skildrade dem.

Nu kan det kanske räcka. Dock; själva syftet med resan var att tillsammans se filmen ”Återträffen” på den charmiga biografen Fyris i Uppsala. Anna Odells verk och agerande gillar jag sedan hon blev känd för ett par år sedan. Hon är en riktig kämpa (femininum för kämpe). Man måste ju beundra en person som med lugnt och sansat genomtänkta åtgärder kan driva förtryckartyper till starka överilade känsloutbrott, och hennes film är nu allmänt hyllad och omskriven. Av kulturetablissemanget med Guldbagge och sådant.

Funderade över de avslutande bilderna i filmen. Säkert användes en kameraförsedd fjärrstyrd helikopter som gav bildkvalitet och kamerastabilitet som räcker för bio-bild. Eftertexterna som jag hann uppfatta dem sade inget om detta. Som gammal modellflygare är man ju nyfiken; mycket kan nu göras med radiostyrda små helikoptrar.

I denna recension nämns de avslutande bilderna (I den vackra slutscenen svävar kameran högt över den välbärgade villaidyllen där allting började). Jag lyckades inte identifiera platsen även om jag i någon sekund tyckte mig känna igen Stora Gungans väg i Enskede och dess gångtunnel under Nynäsvägen. Strunt samma; man vet ju att sådana villaområden inte är så idylliska som de ser ut.

Vad menade Anna med slutbilderna?

Sudden

Annonser

Responses

  1. Den som en resa gör, har alltid något att berätta. Så stod det redan på en och annan runsten. Med all rätt. Men det var väl trevligt att för en gångs skull se de nordliga delarna av Sthlm inkl.Solna. med sin fina Haga-park. Där blev det många härliga promenader under studietiden.
    Men är det verkligen 10 mil mellan Uppsala och Handen? Jag räknar med 7 mil till Sthlm; sen genom hela stan och därtill ett par (?) mil. ja, då är man lätt uppe 10 – oj då. Hur mår bilens underrede nu utan sin skyddande ”pryl”?

    Jag tror att din tolkning av den vackra slutscenen i Återträffen är rätt – om nu något är rätt eller fel. Bakom en idyllisk, vacker yta kan dölja sig mycket mörker. För många år sedan roade jag mig att kika på fönster, när jag gick hemåt sena kvällar. Överallt såg det så mysigt ut med just s k mysbelysning i några rum. Man vad fanns därinne bakom glasrutorna? Ett kelande par i soffhörnan eller ett storgräl? En vacker kuliss, som inte berättar något.
    Uppskattar din länk till Fyris-biografen; denna pärla är värd all uppmärksamhet och uppskattning. Känner det extra nu, efter att ha besökt opersonliga Filmstaden för att just höra om visningstider för Återträffen.

    Gilla

  2. Hej Eva!

    Denna bloggposts ämnesval var spontant. Jag hade egentligen planerat annat men det var hög tid att prestera något och jag chansade på att berätta om resan till Uppsala. Som vanligt stack ju sedan texten iväg, allteftersom jag kom att tänka på ”annat” som hänger samman med grundtemat fast på ett sätt som kanske läsaren inte alltid upptäcker. Medan jag under skrivandet ofta utropar ”bingo”; allt hänger samman. I forntiden ropade man ”heureka!”; vad romarna utbrast i vet jag inte.

    Jag får rekommendera de länkar jag ger; jag är lat och vill inte hitta på egna ord.

    Naturligtvis är jag ju lokalpatriot (södra Stockholm) men min blivande hustru bodde faktiskt en tid i Sundbyberg och jag letade länge förgäves efter ett tidningsklipp i min dator med en studentkamrat som blev stadsarkitekt (kanske bara vice) i Solna. En ovanligt varm sensommar i slutet av 50-talet åkte vi runt i trakten i hans Saab 92. Tvåtakt, frihjul. Innan livets allvar efter studentexamen skulle börja i september. Minns hur en varm eftermiddag himlen mörknade i väst där vi låg på en klipphäll vid ett bad i Hässelby. Sommaren var nu definitivt slut…

    Solna har som alla kommuner sina ”skandaler” som byggandet av ”Friends Arena”. Ulf Björkman, f d Kungens adjutant och med sin biografi ”Ett liv i det blå” och en tid kommunstyrelseordförande blev utsparkad ur M-partiet sedan Janne Josefsson i SVT fått briljera med sina fuffliga intervjumetoder: Som Wikipedia så koncist säger: ”I samband med valrörelsen 2002 intervjuades Ulf Björkman med dold kamera. De åsikter som Björkman framförde tolkades som invandrarfientliga. När intervjun blev offentlig i programmet Uppdrag Granskning tvingades Björkman att lämna alla sina politiska uppdrag. Den ansvarige vid SVT, Janne Josefsson, fick Stora Journalistpriset.”

    Så hemskt det kan gå om man öppnar munnen och ingen ställer upp till ens försvar.

    Ulf B hade väl förresten ”tyckt till” om Karolinskas försöksdjur vilket måhända kan vara en kommunal fråga. Men om försöksdjur kan du mer än jag.

    Apropå djur; fågelvägen Handen-Uppsala är ca 8 mil enligt Eniro-kartan. Du brukar förresten säga att det är längre till Uppsala från Stockholm än från Uppsala till Stockholm.

    Gilla

  3. Associationshalka är ett härligt fenomen, en gåva.
    Apan Sultan sa ”Aha!” – en romare sade kanske ” Mirabile dictu” (förunderligt att säga) eller helt lakoniskt ”Nota bene” (märk väl), vars förkortning N.B. används även idag. Någon som är mera klassiskt bevandrad än jag, kan kanske bidraga med en exaktare latinsk glosa för ”Heureka”……..

    Gilla

  4. Tack Eva!

    Den trådlösa datormus jag tog med hem från dig har jag just nu fått att funka med/mot min dator. Förutom körning av installationsskivan ägnade jag några minuter åt kamp med menyer och slikt ”mjukvarutjafs” men så bytte jag batterierna (från 2007?). Inga nedladdningar via webben behövdes för min 5 år gamla dator, något som väl dock blir nödvändigt för att denna gamla trådlösa råtta skall funka med din betydligt nyare notebook/laptop.

    Vem är ”apan Sultan”?

    P.S. Dessutom funkar det nu med de gamla batterierna. Det är minsann inte lätt…

    Gilla

  5. Apan Sultan (betoning på första stavelsen) är en gammal bekant, schimpans. Förekom kanske i gymnasiets lärobok i psykologi; eller också berättade kamrater som läste pedagogik för att få lärarbehörighet om honom. I Sultans apbur fanns en lång käpp och utanför lade man en banan. Efter mycket möda och stort besvär lyckades Sultan m hj a käppen få in bananen i buren och sen smacka i sig den. När försöket upprepades, tog Sultan in bananen direkt. ”Aha” sade hans mimik!!
    Kan kanske jämföras med den schimpans på Skansen, som en solig majdag -62 snabbt norpade mina brillor – troligen inte det första paret.
    Härligt att datormusen är fit for fight – tack!

    Gilla

    • Jag googlade vidare; jo det var en tysk forskare Karl Bühler (född i Reval, alltså Tallinn, sedan verksam i Tyskland men Hitlers popularitet fick honom att dra till USA) som någon gång under VK1 studerade chimpanser någonstans i världen. Han gav en gång Sultan en hint att man kunde sticka in fingret i ett bamburör och Sultan kom då på att han kunde förlänga sitt bamburör genom att sticka in ett smalare rör i ena änden, och med det så förlängda röret komma åt bananen.

      Bühler kallade denna Sultans insikt ”aha-upplevelse” och det är ju sådana man får när man surfar och googlar.

      Även på senare tid har chimpanser studerats i mina och dina gamla hemtrakter, nämligen i Furuvik. Fann på webben:

      ”En forskare och naturvetare har bevisat att schimpanser kan planera inför framtiden. Kognitionsforskaren Mathias Osvath på Lunds universitet har studerat schimpanshannen Santino i Furuviks djurpark i Skutskär under tio år. Varje morgon samlar Santino lugnt och metodiskt stenar som han senare under dagen, i vredesmod, använder som ammunition och kastar mot djurparkens besökare då besöksantalet är som störst.

      ”Ett bevis för att apor har en komplex uppfattning om framtiden”, menar Osvath.

      Tja. Jag vet inte om Lunda-upptäckter godkänns i Uppsala.

      Sudden

      Gilla

      • Apropå ”Aha-upplevelser” som chimpanser och vi andra ibland har samt det grekiska uttrycket ”heureka” (”jag har funnit det!”) lär Arkimedes ha utropat det när han kom på det som nu kallas ”Arkimedes princip”.

        Detta tillfälle har Birger Lundquist” illustrerat i Alf Henriksons trevligt bildande bok för barn och ungdom ”Vägen genom A”. Bilden kan ses här: http://minnesvart.com/birgerlundquist/

        Att återfinna denna bild, jag har ej boken kvar, var i sig en Heureka-upplevelse.

        Gilla

  6. Enligt en gammal förklaring jag läst skall Bellmans text

    ”Se Brunnsvikens små najader
    höja sina gyllne horn,
    och de frusande kaskader
    sprutas över Solna torn”

    syfta på att det på Brunnsviken ibland gick höga, skummande vågor, alltså de frustande kaskaderna. Bakom dessa kunde man (givetvis ur en marknära betraktningsvinkel!) se Solna kyrkotorn.

    Vem som lanserade denna förklaring har jag glömt för tiotals år sedan. Men man kan ju kontrollera om Solna kyrkotorn (om det är det samma som på 1700-talet) kan ses från Brunnsviken.

    Hälsningar

    Lars H

    Gilla

  7. Hej Lars! Tack för din kommentar. Uttrycken ”frusande kaskader som sprutas över Solna torn” är mycket poetiska liksom andra formuleringar som ska göra Konungen välvilligt inställd till poeten. En strategi även för dagens konstnärer och konstälskare som idag måste ställa sig in hos Makthavare mer än tidigare. Annat var det under Erlander/Palmes tid, ”rekordåren”. Kanske.

    Jag såg på webben ingen diskussion om Solna torn. En person som väl känner Hagaparken säger mig att det är omöjligt att se Solna kyrka från parken (avstånd ca 1 km). Än mindre fanns det förstås skumrykande vågor i en sjö som på Gustaf III:s tid närmast var som ett stinkande avloppsdike (enl. Wikipedia). Möjligen nådde stanken kyrkan.

    (Jag undrar om inte Wikpedias omdöme är alltför negativt. Det handlar dock om en präktigt stor obruten vattenspegel; därtill större än idag.)

    Solna kyrkas runda torn är en massiv skapelse från 1100-talet e d och med en viss senare påbyggnad, kanske inte så högt totalt och lätt skymd i terräng med stora träd.

    Brunnsvikens vatten blev bättre sedan man ersatt det magra bäckutflödet till havet vid Ålkistan i nordost med en kanal, varvid sjön sänktes ca 1,2 meter (till havsnivå så att det är en verklig vik med viss konstgjord syresättning genom inpumpning av friskt havsvatten). Det fanns tidigare även ett visst utflöde via sjöar och bäckar genom Norrmalm, med utflöde vid vad som idag är Berzelii park. Kvartersnamn m m minner om dessa tidigare ”träskmarker”.

    Bredvidläsning:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%B6ar_och_vattendrag_i_Stockholm
    http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85lkistan

    Jag var med när pappa ca 1947 nära Ålkistan hämtade en begagnad campingbåt ”Patrik” han köpt tillsammans med en arbetskamrat och som vi sedan använde två somrar:

    Den var baserad i östligaste Årstaviken, på södra sidan. Minns en färd, pappa och jag tillsammans, från Klockareboda på Gräsö till Årstaviken. Pappa hade kört upp ensam: https://larsan13.files.wordpress.com/2014/02/arne_lars_patrik_klappberget_ca1947.jpg

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: