Skrivet av: Sudden | 2014/05/22

Valborg i Uppsala 2 – med en utvikning

Har grunnat på hur jag skulle fortsätta min berättelse med Gunillaklock-köret i regnet med nästan snö i i niotiden aftonen 30 april och om mina ben som med yttersta möda bar mig upp till slottet och tillbaka. Varför måste det ligga så d-vla högt? Något som också förespråkarna för ett nytt konstmuseum i Uppsala, Konstens Hus Nu”,  tycker. Jag väljer ett annat spår än planerat. Drottning Gunilla var Johan III:s andra hustru. Hon verkade ha åstadkommit en massa. Och ändå död redan vid 29 års ålder (slog Mozart). En person med makt och förmåga – eller utnyttjad. Inte lätt att veta, svårt det där med kvinnors makt. Hur som haver, här är klockstapeln. Man bör ju pryda sina  inlägg med åtminstone en bild:

Gunillastapel_Ettåriluften1954

(Bilden är från Allhems ”Ett år i luften 1954” ur FV-chefen Nordenskiölds artikel ”Flyget femtio år” fast jag tror inte han hållit i pennan själv. En sådan optimism, inte enbart om våra möjligheter att kriga bättre.) Jag tipsar i brist på egna färdiga uppslag om en grundkurs i ”Sista april” som Valborgsmässoafton kallas i Uppsala. Berättaren Mikael Tornving är världsberömd i Uppsala och tycker väl därför han kan vara litet arrogant. Försök bortse från det.

Jag har på sistone lärt mig att det funnits och finns många andra ”humorister, berättare och likställda” i Uppsala som dock är kända bara lokalt, medan andra har nått längre ut i världen såsom Owe Thörnqvist. Även om jag själv var mer framgångsrik i Stockholm maraton. Ett av hans verk var ”Svartbäckens ros”.

Nu har jag vandrat kring i staden i mitt gamla lekkvarter,
och jag har sett på miss-paraden, men jag finner aldrig mer
nå’n som ger så’n klang i strängen och åt sången resonans,
som den tös som fick refrängen i min ungdoms gröna dans.

Hon var Svartbäckens Rödaste Ros
i ett krus fyllt av ädlaste juice.
Hennes själ vit som snö,
fast mera kram, mera tö,
hon var Svartbäckens Rödaste Ros!

Det var stunder, ack, så ljuva varje ons- och lördagskväll,
när vi skaffade oss snuva där i hennes cykelställ.
Hon på ramen, jag på sitsen och vi pladdrade i kör
tills jag drog den sista vitsen, den gick in som härsket smör.

Den om Svartbäckens Rödaste Ros,
hon som var inneboende hos
där hos Herr Barium,
den var faktiskt rätt skum,
tyckte Svartbäckens Rödaste Ros.

Och jag minns den sommarafton då jag friade på narr,
jag hade bytt min gamla Crafton mot elektrisk rock-gitarr.
Vilken glöd i serenaden, alla proppar smälte ner,
det blev mörkt i hela staden, men så brann det desto mer…..

…där hos Svartbäckens Rödaste Ros,
det var eld, det var rök, det var os.
Och jag stack som en mygg
med gitarr’n på min rygg
ifrån Svartbäckens Rödaste Ros.

Jag har också själv haft nöjet att en gång ”gå in som i härsket smör” genom mitt ”snack”. En säregen upplevelse, jag hade då fyllt 55. En del behöver tid på sig.

Nå, en kvinna även i flyghistorien.  Hon var vad jag minns en tid förlovad med en svensk flygofficer men så blev hon Miss Universum 1955 och försvann västerut. Hon omkom 1996 med sin man och en son i en flygolycka där sonen spakade. Att hon därtill skulle ha varit tiokampare visste jag inte.  Flygmilitär femkamp är jobbigt nog tror jag. Men vem har inte kämpat.

En annan fin berättelse på temat ”boy meets girl” med Uppsala-anknytning finns här (sidan 18), om oss realares handikapp i kontaktförsöken med tjejer på latinlinjen. Vad kan hon mena med ”da mi basia mille”?

Berättelsen gillades inte av den flyghistoriska föreningen. Så konstiga människor det finns…

 

Sudden, som inte längre minns att han engagerade sig så djupt i Sture Tingwalls uppfriskande visit på SFF forum i oktober 2009. Men det var så självklart att stötta Sture att jag väl därför glömt mitt engagemang. Inträffade faktiskt strax före min utsparkning. Aha, en förklaring till! Pusselbitarna faller på plats.

P.S. Mer av Sture Tingwall.

Annonser

Responses

  1. En till ”boy meets girl” med Uppsala-anknytning
    Som mina gamla svenska vänner har hört till leda, så finns det en fara med kaffet. En studentorganisation som jag tilhörde i Uppsala organiserade söndagsfika varje vecka. Nu var det bara så att de flesta deltagarna drack te i stället för kaffe och ibland glömde man nästan att koka en skvätt kaffe åt oss få kaffedrickare. Det fanns dock en flicka, Chris hette hon, som var lika inbiten kaffedrickare som jag och hon och jag träffades ofta i köket för att se till att det fanns kaffe för kvällen. Det blev naturligt för oss att sätta oss bredvid varandra sen och dricka detta kaffe som vi kämpat så hårt för. Vi har sedan av bara farten fortsatt att dricka vårt kaffe tillsammans i över 40 år.

    Gilla

    • Tack Sven för din fina lilla berättelse!/Sudden

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: