Skrivet av: Sudden | 2014/06/07

Försommar

Egentligen hade jag tänkt få iväg detta igår, 6 juni, men jag prokrastinerade. Fint ord, eller hur? Hoppas jag stavat rätt också (nej det var först fel trots flera kontroller men jag har nu efter ett påpekande rättat det). Skjut ej upp till morgondagen vad du kan skjuta upp till i övermorgon, eller hur det heter.

En fin tid, slutet av maj – början av juni. Man minns ju skolavslutningar. Samma roll spelade Stockholm Marathon; hade man klarat  av detta lopp, normalt första lördagen i juni, kunde man vara lyckorusig hela juni. Fast för maraton fick man träna ordentligt och maj var präktigt ångestfylld. Inte bli sjuk eller vricka något. Vilket jag gjorde ett år, men Gud var god, jag kunde träna på cykel, skadan läktes och jag klarade maran. Här ett uppslag i min löpdagbok.

Jag hade aldrig några problem med riktigt dåliga skolbetyg; att sedan betygen sjönk hela skoltiden är en annan sak.  Jag kom med nöd och näppe in på KTH. Det borde jag nog inte gjort.

Det enda underkända betyget var ett i syslöjd i tredje klass om jag minns rätt. Jag arbetade och arbetar väldigt långsamt. Tänker och tvekar  och funderar. Minns ännu en praktisk tenta i elektrisk mätteknik på KTH då jag fastnade på en ”småsak” (?). Hemskt minne

För att få ihop denna svenska flagga använde jag nog en hel termin syslöjd i Årsta folkskola. Fållad och vad allt vad det nu heter, allt för hand. Många ojämna stygn men flaggan finns kvar. Man blev inte precis tänd på detta med att sy.

140606_svenska_flaggan2

Varken ljus eller vind gjorde det lätt att få en bra bild.

En gång för mycket länge sedan läste jag Hjalmar Bergmans ”Markurells i Wadköping”. En underbar försommarkänsla med skolavslutning o d finns redan på första sidan och samtidigt det Bergmanska ”mörkret”. Trodde jag hade den i bokhyllan men den kom nog inte med vid skilsmässan. Men den finns hos Projekt Runeberg. Läs gärna (början av) första kapitlet. Notera att till och med ett tegeltak ser ut att vilja flyga redan i bokens andra mening; vilket anslag!

6 juni är det också. 1913, alltså året innan det stora kriget.

Senare i kapitlet finns en av dessa skrönor vars förutsättning är flygandets lockelse och magi:

Berättelsen om den gråtande gossen hänger måhända på något sätt samman med en annan berättelse, i vilken både namnet Markurell och namnet Barfoth förekommer. För vid pass hundra år sedan skall det ha funnits en gosse Markurell och en gosse Barfoth i staden. Deras föräldrar och övriga förhållanden känner man inte till, men man vet att de voro gymnasister. En dag skall gossen Barfoth ha sagt till gossen Markurell: Om vi gå upp i kyrktornet och om vi sticka ut en planka genom östra torngluggen och om du står innanför och håller i plankan och om du lovar att inte släppa den, så ska jag gå ut på plankan och ta kajungar. Gossen Markurell gav genast med hand och mund löfte att vara honom behjälplig; en lämplig planka bröts loss från ett avsides liggande uthus och planen verkställdes till plunkt och pricka. När nu Barfoth krupit ut och rest sig på knä på plankan, som sviktade en smula, frågade Markurell hur många ungar det fanns i boet. Det fanns tre. Och hur vill du, att vi ska kunna dela tre ungar, frågade Markurell. Barfoth svarade: Eftersom jag löper all faran och har det största besväret, är det rättvist, att jag får två och du en. Markurell genmälte: Jag vet inte, om det är rättvist eller ej, men jag vet, att om jag inte får alla tre ungarna så släpper jag plankan. Härom tvistade de en stund och Markurell sökte beveka sin kamrat genom att låta plankan guppa upp och ned, som då man gungar bock. Barfoth använde tvistetiden till att håva in kajungarna, vilkas föräldrar piskade hans ansikte med sina vingar och tillkallade andra kajors hjälp med gälla skri. Slutligen förstod Markurell, att Barfoth var obeveklig, varför han släppte plankan.

Nu är att märka att den tidens gymnasister eller som de också kallades djäknar ständigt buro långa, sida kappor, antagligen liknande den rundskurna kappa som gamla fröken Rüttenschöld vid Klostergatan bär än i dag. Barfoth föll, men vinden fyllde genast hans kappa och gjorde därav en sorts ballong. Med en kajunges smala, bara hals i vänster hand och två i höger seglade Barfoth, följde av den ilskna kajflocken, tvärsöver klockargårdens tak i riktning mot skolgården, där han slog ned i en hög alm. Att därifrån taga sig ned på marken var naturligtvis en enkel sak. Men det underbara i denna räddning skall så ha förkrossat Markurell, som åsåg den från tornfönstret, att han icke kom sig för att kräva ens den kajunge, som dock rätteligen tillhörde honom. Berättelsens trovärdighet styrkes därav, att almen på skolgården alltjämt kallas Barfothens alm.

Om några dagar ska jag besöka Gävle, och bo i närheten av Hälsingegatan 9. Där fanns en gång en syrenberså. En natt för mycket länge drömde jag att jag flög i denna lilla berså genom att flaxa med armarna. Man fick ta i ordentligt minns jag och fort framåt gick det inte, men bersån var ju liten. Kanske ändå ballonger är bättre, det är i alla fall vad Joel Tauber fann. (Vi äldre minns begreppen ”flygning enligt systemet tyngre/lättare än luften”, en gång vanliga.)

Om ”drömmen att flyga” har Lars Henriksson några vackert illustrerade webbsidor. Här är Wikipedias bild av Francesco Lana de Terzis idé som inte når Lars H:s nivå:

Flying_boat

Kanske det räcker så här. Bara helt kort: ett litet speciellt D-dagen-ihågkommande. En rapport från min läsning av Hermann Buchners intressanta men litet träigt skrivna bok ”Till attack med Me 262” (SMB) kommer kanske senare. (Om Buchner på tyska.) Han flög efter en lång utbildning och tjänstgöring som flyglärare attackuppdrag (Bf 109 och Fw 190) på östfronten där Hitlertyskland knäcktes innan det hann bli litet Me 262-flygande.

 

Sudden

P.S. När jag läser litet mer om de Terzis ”vakuum-ballonger” här ovan ser jag att han inspirerats av von Guerickes s k ”Magdeburgska halvklot” med vilka ”sugkraft” demonstrerades. Jag kommer att tänka på barndomens Casco-lim med en bild med två hästar som förgäves försökta dra isär en limfog. Bilden, i betydligt mer stiliserat skick än på ”min tid”, syns ännu på Casco-förpackningar. Ursprungsbilden från 1600-talet var ännu mer utförlig.

Guericke

Allt var verkligen bättre förr, ju mer förr desto bättre. Gaspar Schotts berömda kopparstick har jag lånat från ett bildspel hos Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet i Lund, vars universitet f ö är äldre än Uppsalas och där man har sina egna vår- och andra traditioner.

Annonser

Responses

  1. Försommar – härlig tid med olika typer av upplevelser och minnen – en del bitterljuva.
    Skolavslutning, svenska flaggan, syrener och grannens osande grill.
    Att flyga i en syrenberså verkar härligt!!
    Prokrastinera är ett mycket bra val i st f att skjuta upp – något som i vår lutherska mentalitet är väldigt fult. I tonåren sa jag ”skjut upp till morgondagen – du har felat tillräckligt i dag”, något som ej uppskattades av modern. Och eftersom en av våra folkkära författare nämns i inlägget, så hakar jag på: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.” Fritjof Nilsson Piraten.
    Eva

    Gilla

    • Jo visst är försommaren en fin tid, även om jag minns några hemska tidiga juninätter i Helsingfors där det var dåligt med rullgardinen i hotellfönstret åt öster och mötet jag var på var pressande.

      Snopet att jag skulle slira på det populära modeordet bland USA-influerade psykologer för det som på modern svenska kunde heta ”postponera”. ”Crastinus” är någon latinsk ”böjningsform” och betyder visst ”för morgondagen”. Det gäller att pula in ”r-et” på rätt plats.

      Jag minns själv alla predikningar att man ska inte skjuta upp saker.

      (Jag har förresten nyligen på bloggen visat en dålig bild av Piratens gravsten.)

      Det var länge sedan jag läste något av Hjalmar Bergman. Han verkar ganska glömd nu. Språket kändes en aning gammalt men var spänstigt och koncentrerat till tusen med meningar som jag måste läsa två gånger och sedan tänka efter vad som menas.

      Jag lider fortfarande av det man kan kalla ”associationshalka” (och som väl drev vissa flyghistoriska formalister till vansinne) och detta inlägg var ett exempel. Observera att jag inte kunde låta bli att lägga till ett P.S som till en del handlar om det lärosäte som försett Uppsala med en rektor för sitt universitet. (Man väljer en kandidat utifrån så att alla fakultetsledare får en chans att hacka på en ny rektor. Principen användes även i televerket en gång och det var nog ett bra val regeringen då gjorde. Inavel är av ondo.)

      Wikipedia (och andra) vill väl inte direkt påstå att Lund är landets äldsta universitet, man trixar litet med begrepp som ”högskola” för husfridens skull.

      Den statsminister som upphöjer en högskola till universitet har sin doktorshatt given.

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: